Leta i den här bloggen

söndag 18 augusti 2019

Mannen jag kände men aldrig träffade


När jag letar efter info och berättelser så brukar jag rata den här typen av storys, mest p.g.a. att de inte är så läskiga, men den här tyckte jag var så fin så den tar vi med! Det är en ung kvinna i England som delar med sig av denna berättelse. 
 

Jag var omkring fyra år gammal när detta hände. Min farmor var väldigt sjuk och hade blivit inlagd på sjukhus. Min pappa kom och hämtade mig och mamma för att besöka henne. När vi kom dit sa min pappa till mig att vänta utanför till han sa till att jag fick gå in till farmor.


Då jag var liten så förstod jag inte fullt ut vad som höll på att hända så jag sa

"Hej farmor!" och gick sedan över till att äta från chokladasken som farmor hade fått. Läkarna kom in för att titta till farmor, men hon bara sov. Sedan var det dags att gå så jag sa hejdå och jag lämnade rummet med mamma och pappa.

Jag vände mig om och såg en ung man i 25-30-årsåldern klädd i arméuniform. Han stod vid ingången till rummet och såg sig omkring, han vände sig sedan för att titta på mig. Efter en stund vände han sig om och gick in till farmor. Jag frågade min mamma och pappa vem mannen var. De tittade på varandra, de kunde inte se någon man.

Nästa morgon kom min mamma in till mitt rum och berättade att min farmor hade dött på natten. Ett par veckor senare när jag skulle gå till mitt rum så såg jag samma man jag hade sett på sjukhuset sittandes på min säng. Jag sprang nedför trappan och ropade till min mamma att mannen var här. De gick upp för att titta, men det var ingen där. 

Många år senare städade mamma ur några lådor med gamla foton m.m. Hon hittade gamla foton på
farmor när hon var ung. Hon gav dom till mig så jag fick titta. Snart stötte jag på ett foto med en man, det var mannen jag såg på sjukhuset och på min säng. Jag frågade min mamma vem mannen på bilden var, min mamma satte mig sedan och sa till mig att det var min farfar som dog långt innan jag föddes. Så var det min farfar som väntade på min farmor? Och kom han på besök för att han aldrig fick träffa mig?

/LadySLH


söndag 28 juli 2019

Vaknade upp med en spöksoldat bredvid mig

Vi som gillar skräckfilm vet att japanerna är ruggigt bra på övernaturliga skräckfilmer samt att de har en starka traditioner när det kommer till det övernaturliga och spökhistorier. Här kommer en berättelse från en ung japansk kvinna.

/Markus


Jag bodde i Okinawa och var väl medveten om dess rika historia och spökerier. Jag bodde högst upp i ett tvåvånings nära havet. Jag har varit med om en del märkliga, inga allvarliga händelser, men jag vet fortfarande inte hur jag kan förklara dem. Men det jag ska berätta för er nu är fortfarande ett mysterium för mig. Jag kan inte skaka av mig det då jag inte ens är säker på om jag verkligen upplevde det hela...

En natt vaknade jag utan anledning och såg en vit man klädd i militärkläder. Han låg mitt emellan mig och min. Jag är inte säker på om han hade mundering från andra världskriget eller om det var från Vietnamkriget, men jag tror att det var från andra Världskriget.

När jag vaknade så tittade jag på honom, lite som om det var det jag borde göra. Han låg bekvämt mellan oss, med fötterna korsade, och händerna liggandes över magen på ett väldigt avslappnat sätt. Han satt halvt upp lutad
Amerikanska soldater i Okinawa under andra Världskriget
mot huvudgaveln.
 


Han var vitgråaktig i färgen och det mest konstiga var att han tittade ner på mig med dessa mörka ögon, och jag kunde se det vita i ögonen. Hans ögon var vackra och han såg ut att vara ganska stilig. Han stirrade på mig, och jag stirrade på honom, han såg rädd ut. Det var som att han vilade och jag väckte honom, och han visste inte vad han skulle tänka. Han stirrade på mig länge. Han blinkade aldrig med ögonen, bara stirrade in i mina ögon.

Jag låg där i samma position, halvsovandes blinkade jag med ögonen om och om igen. Varje gång jag öppnade dem såg jag hans ögon fortfarande stirrandes på mig. Jag sa till mig själv att jag drömde, och att denna syn kommer att försvinna när som helst. Efter en minut försvann soldaten. 

Detta hände igen ungefär en månad senare. Denna gång var det en svart man som bar amerikanska militärkläder från Vietnamkriget. Han låg helt ner med huvudet på en kudde och ögonen var stängda.

Jag förstår inte vad jag såg, och är inte säker på om jag faktiskt vaknade till dessa män, eller drömde med öppna ögon. Inget sådant har någonsin hänt mig tidigare. Jag önskar att någon som bott eller bor i
Okinawa har upplevt samma sak.

/Saracaveret 

tisdag 18 juni 2019

Skrämmande ansikte på väggen

En tonåring i England berättar här om några övernaturliga upplevelser som hen har upplevt.



/Markus
 

Det här hände då jag var ungefär 10-11 år gammal. En natt vaknade jag plötsligt av att jag kände att det var något i mitt rum. Jag tittade genast på min vägg och då såg jag ett ansikte. Det var mycket tydligt och det är svårt att beskriva; Det såg inte ut som en vanlig person... jag visste att det var ett spöke. Jag stirrade på det i ungefär 20-30 sekunder. Jag var som förstenad, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Till slut tog jag mig mod och sprang så fort jag kunde till mitt föräldrars sovrum.

Jag fick sova med dom den natten. Jag ville inte berätta för dem vad som hände eftersom jag visste att mina föräldrar hade många egna paranormala upplevelser. Jag kände mig som att jag bara ville vara borta från vad som hade hänt och jag trodde att de inte skulle tro på mig. Jag tänker på det varje dag och jag tittar på väggen ofta för att kontrollera om det finns ett ansikte på den.

Mitt hus byggdes på 60-talet och ingen har dött i det. Den enda olyckan på min gata var när en pojke drunknade i sjön bredvid mitt hus när han försökte hämta sin fotboll. En gång när jag var ensam i mitt hus var jag nere i mitt vardagsrum och jag hörde tydligt någon säga orden "vad har vi här då?" i mitt öra. Jag har också sett en lång man i växthuset som bara försvann.

Men det läskigaste som jag varit med om var när jag spelade fotboll i trädgården och jag såg min mamma stirrar på mig genom hennes sovrumsfönster trots att hon inte var hemma, jag visste att hon inte var hemma. Jag kollade hela huset och ingen var där.

/West_15

lördag 16 februari 2019

gasmannen som försvann

Här kommer en berättelse från England om en kvinna som fick besök av fler än en reparatör när hon fick något fel med värmepannan.

/Markus

För några veckor sedan började mitt hus bli kallare. Jag antog att det hade blivit något fel med gaspannan. Min pojkvän och jag kollade upp olika reparatörer och hittade en som var riktigt billig. Först tänkte jag att det skulle röra sig om något kriminellt, kanske rånare för det priset, men min pojkvän övertalade mig. Den dagen han kom var min pojkvän inte hemma så hans mamma stannade hos mig utifall han var någon slags rånare.
När han kom fram visade vi honom pannskåpet och lät honom sedan göra sitt jobb ifred trots min oro över att ha en främling i mitt hus. Varje 15:e minut gick jag ut och frågade honom om han ville ha te eller om han visste vad som var fel med pannan. Varje gång så antingen avvisade han te eller så sa han något om vad som behövdes lagas på pannan. Jag var generellt skeptisk till att den här killen, om han ens var en var en riktig reparatör och var nästan övertygad om att han skulle råna mig.

Efter en timme knackade det på dörren. Jag öppnade i tron på att det var min pojkvän. Men där stod en arbetsklädd man i 40-årsåldern som presenterade sig som reparatör för gaspannor. Jag sa till honom att sluta driva med mig då vi redan hade en som jobbade med pannan i huset. Han sa till mig att jag självklart hade slösat bort hans tid om jag redan hade en man som gjorde jobbet. Han visade mig sedan sin ID-bricka.

Jag bjöd in honom eftersom han hade brickan med sitt namn. Namnet på killen som jag hade anställt. När jag gick förbi pannskåpet märkte jag att killen inte var där. Paniken satte in eftersom jag trodde att han var på övervåningen och rånade mig. När jag skulle ringa till polisen sa den nya gasmannen något som gav mig kalla kårar. Han höll upp den andra killens ID-bricka och sa: "Han kunde inte ha varit här." Hans ansikte bleknade. Jag trodde att han skulle säga något i stil med att han inte ens var en av deras anställda, men han sa, "Han dog förra veckan."

Min gaspanna sågs över av ett spöke som det verkar. gasmannen tänkte detsamma. Min pojkväns mamma tänkte det också. Jag och pojkvännens mamma gick inte långt ifrån varandra under resten av den dagen.

/Sophiethunder

Hon behövde hjälp

En medelålders amerikansk kvinna berättar här om när hon och hennes familj övernattade på ett motell längs Floridas östkust.
/Markus

Strand längs med Florida State Road A1A.
För några år sedan reste min familj och jag till ett litet strandområde på Floridas östkust för en övernattning. Min 14 åriga dotter var volontär för ett event i närheten så vi övriga i familjen följde med på resan.

När jag letade på internet efter närliggande hotell så fascinerades jag av ett charmigt gammalt motell som visade sig vara nyrenoverat. Det var beläget intill motorvägen Florida State Road A1A. På andra sidan av motorvägen låg en stor yta av lugn och tyst sandstrand, alldeles intill Atlanten. Man kunde gå ut från motellet, korsa den idylliska motorvägen, passera genom en liten sanddyna och sedan vara på stranden.

Webbplatsens bilder av motellet avbildade en trendig liten anläggning, det var inte jättefint men verkade rent och tilltalade mig och min känsla för nostalgi.

Vid incheckningen på kvällen av vår ankomst, blev vi fulla i skratt då vi upptäckte att nyrenoveringen bestod av att man hade spraymålat allt vitt. Så mycket som jag kan komma ihåg så hade man målat i princip allt utom golv och sängar. I badrummet hade de vitmålat badkar, handfat, kran, eluttag, duschhuvud, toalett, alla fönsterbläck, fönsterramar etc. Det var surrealistiskt och ganska underhållande. Vi skrattade åt det och gick sedan ut och åt middag. Vi stannade inte ute sent eller konsumerade alkohol eftersom vi skulle ha en lång varm dag i solen nästa dag.

Tillbaka på rummet förberedde vi oss för sängen. Min dotter och jag delade en dubbelsäng och min man och son delade en dubbelsäng precis bredvid oss. Vi somnade alla snabbt.

Vid gryningen vaknade jag till känslan av något litet och nätt hoppande upp på fotändan av min säng. Jag kände att det började gå längs sängen bredvid mig. Jag kommer ihåg hur jag undrade hur i hela världen en katt hade kommit in i vårt rum. Jag försökte röra mig och öppna mina ögon men jag kunde inte.

Jag hade upplevt sömnparalys ett par gånger tidigare, men aldrig i den utsträckning eller skräcken som skulle komma att hända.

"Katten" gick upp till mitt ansikte, nosade mitt vänstra öra (jag kände det och hörde det), nosade mitt slutna öga och gick sedan bakom mitt huvud på kudden - jag kunde känna vikten på varje tass. Jag kände sedan hur den gick över till min sovande dotter för att sedan hoppa ner till golvet.

I nästa stund som jag minns det så stod jag vid fotändan av sängen. Framför mig stod en kvinna som var droppande våt. Hennes hår var långt och blött och hängde på på vardera sidan av hennes ansikte. Hennes kläder var genomblöta. Hon sa lungt "Hjälp mig" och snyftade tyst. Jag frågade henne gång på gång hur jag kunde hjälpa henne. "Hjälp mig" var det enda hon skulle säga, om och om igen. Efter ett tag blev hon mer upprörd i tonen. Slutligen sa jag "jag kan inte". Utan varning blev hennes ansikte hotfullt och hon störtade mot mig för att grabba tag i mina händer, hon vrålade "HJÄLP MIG!". Jag skrek och hoppade bakåt för att komma ur hennes grepp och vaknade sedan i min säng. Jag kollade på min dotter och hon sov fortfarande liksom resten av familjen.

Det var den mest levande och realistiska sömnparalysen jag någonsin har haft. Bland de få förekomsterna innan denna incident skulle jag bara vakna oförmögen att röra mig. Aldrig hade jag känt en katt eller sett eller kommunicerat med någonting.

Om jag var en fantasifull typ, vilket jag är, så tror jag att den här kvinnan kanske drunknade i havet i närheten av motellet. Hon behövde hjälp och jag kunde inte hjälpa henne.

Jag var glad när vi checkade ut morgonen därpå.


/Unquiet

onsdag 2 januari 2019

Boot Hill Graveyard, Tombstone

Ni som gillar westernfilmer känner säkert igen Tombstone, för er som inte gör det så är det en stad i Arizona som var känd som en av de dödligaste städerna i västern under senare delen av 1800-talet. Här utspelades den bekanta revolverstriden vid O.K. Corral som är med i filmen Tombstone från 1993 med bland andra Kurt Russel.

Innan jag berättar om begravningsplatsen i Tombstone så tittar vi på benämningen "boot hill" som är ett ord för många begravningsplatser främst i amerikanska västern. Under 1800-talet var det ett vanligt namn för begravningsplatserna för gunfighters, eller de som "dog med sina stövlar på", dvs de som inte var gamla, svaga eller sjuka.


Boot Hill är en begravningsplats om grundades år 1878 på en mindre kulle nordväst om staden Tombstone. På denna historiska kyrkogård blev de flesta av
John& Maria Clum
Tombstones tidigaste invånare begravda. Kyrkogården stängdes 1886 och den rymmer över 300 gravar varav 205 av dom är identifierade.

En stor anledning till varför man har så liten koll på gravarna är misskötsel av gravmarkörerna och stöld av dessa träreliker som souvenirer. En sorglig följd av detta var när den tidigare borgmästaren John Clum besökte Tombstone 1929, kunde han inte hitta sin fru Marias grav, som hade begravts i Boot hill.


Det finns också en del gravar utan namn, eftersom man oftast inte gick runt med ID-handlingar i bakfickan på den tiden. Om en människa hittades död, och varken familj eller vänner kunde identifiera personen, var det vanligt att begravningsentreprenören satte upp liket i skyltfönstret, på ett eller annat sätt nerkylt, så att människor som gick förbi hade möjlighet att identifiera den döde. En del blev enbart identifierade via sitt smeknamn.

I dag är Boot Hill ett favoritstopp för turister i Tombstone. Enligt anställda så har flera besökare berättat att de sett konstiga ljus och hört oidentifierbara ljud som kommer från den gamla kyrkogården. Man ska även ha sett spöken på gravplatsen. Billy Clanton, dödad i striden vid O.K. Corral som jag nämnde i början av inlägget, sägs stiga från sin grav innan han går längs vägen tillbaka till Tombstone.

En del av gravplatsens spöken hamnar ibland på fotografi, ofta i form av skuggor och annat.

Ett foto som blivit känt är det till vänster som är taget som ett reklamfoto för Terry Ike Clanton, som är en skådespelare, säger att blev chockad över att se figuren i bakgrunden när fotot blivit framkallat.
Terry Ike är släkt med Billy Clanton. 


/Markus



tisdag 1 januari 2019

Spökhuset i Kampong Cham

Kampong Cham är en provins i östra Kambodja. Här finns ett ökänt spökhus som bär på en bakgrundsberättelse som givit inspiration till en skräckfilm, The Haunted House (Pteah khmaoch tinh) från 2005

Enligt lokal legend flyttade ett ungt par i det då nybyggda huset. Ett spöke kom till dem i en dröm och erbjöd sig att köpa huset för guld värt 3000 dollar i löfte om att paret skulle lämna huset, vilket de accepterade. Men de flyttade inte ut, så en morgon så vaknade paret utomhus på det omgivande fältet med sina ägodelar snyggt placerade runt dem.

Det har stått tomt sedan dess och är mystiskt nog helt utan damm inuti. Vidskepliga kambodjaner ber alltid när de passerar huset eller lämnar gåvor vid ingången. Inför att filmen skulle spelas in på platsen 2005 så höll film-crewet buddhistiska böner för att be andar att lämna huset medan de var där.

/Markus

måndag 31 december 2018

Mitt egna "Hill House" härom natten

Luke ser en extremt lång man sväva genom korridorerna
Härom natten så sov jag inte särskilt bra, inte så konstigt då jag inte mådde så bra och magen var orolig. Den nattens drömmar var färgade i skräckens tecken, mycket inspirerade av The Haunting of Hill House, en grym tv-serie, men när det kommer till skräck så tar jag hellre del av den på Netflix än i mina drömmar.

Jag sov, drömde hemskt och vaknade upprepade gånger hela natten efter att ha drömt att jag var i ett väldigt stort hus, inte helt olikt Hill House.  Jag upplevde det som att jag inte var vuxen, kanske var jag lite som Luke. Huset hade många rum och det var lätt att gå vilse.

Jag kommer ihåg en dröm där jag kommer in ett gammalt finrum, inte helt olikt det på bilden här, bara annan möblering och att det kändes större. I högra hörnet, i en gammal stol med armstöd, satt en äldre man, när jag tittade mera noggrant så såg jag att mannen var gulgrå i ansiktet, som hos en avliden människa. När jag såg detta så reste sig mannen. Det var då jag vaknade för femtioelfte gången.

En sista dröm innan jag steg upp var att jag var ute nånstans och jag behövde komma hem vilket tydligen var samma hus. Det regnade och jag ville komma in snabbt, men dörren var låst, det var mörkt och ingen öppnade, så jag provade källaringången. Den var öppen av någon anledning, väl där vid källartrappan såg jag en äldre kvinna som jag antog hörde hemma på platsen så jag passade på att försöka ta mig in, men då stängdes dörren igen av vinden. Den äldre kvinnan kom sakta ner för att öppna, hon stod alldeles bakom mig och då såg jag i ögonvrån att hon hade ett konstigt öga, som en svart boll eller tumör. Svårt att förklara, men det kändes obehagligt så jag vaknade.

Till sist så vill jag tipsa om att vi bör försöka vara rädda om oss själva så vi inte ont i magen och ångest, kanske mest en "Note to self"...

Hur som helst, ha en gott nytt år så hörs vi 2019
/Markus


söndag 18 november 2018

Svarta armen

Här kommer en berättelse som en medelålders kvinna i Texas var med om i ungdomen.
/Markus

En jul när jag var liten skrev jag till jultomten att jag ville ha ett par högklackade skor för flickor som var väldigt populära då. Jag minns att jag dagdrömde om hur underbart det skulle vara att ha sådana skor. Jag skulle se så bra ut och det skulle vara så roligt. Jag längtade så efter julen.

Äntligen var julafton här! Den natten kunde jag knappt sova men jag visste att jag var tvungen, annars skulle inte Tomten komma hem till oss.  

Äntligen blev det morgon. Jag hoppade ut ur sängen och sprang till vår julgran. Jultomten hade kommit med de mest vackra rosa klackskor i plast som någon någonsin hade sett! Jag tog på mig dom och mannekängade runt i rummet. Jag var så glad.

Min mamma hade gått till köket för att börja med frukosten. Jag bestämde mig för att gå till köket för att visa upp mig med mina vackra skor för henne. När jag kom fram till dörren till köket såg jag en svart arm komma ut ur dörrposten. Jag hade ganska hög fart så jag hann inte stanna utan gick rakt igenom den svarta armen som var utsträckt över dörröppningen.

Jag blev så rädd att jag snubblade och föll och när jag föll så bröt jag av klacken på ena av mina nya skor. Jag blev rädd och grät, inte bara för att jag hade haft sönder mina nya skor men för vad jag just hade sett. Jag berättar för min mamma om det men hon visste inte alls vad hon skulle säga om saken.

Den fruktansvärda upplevelsen föll i glömska med alla jular som kom och gick.


Men jag fick se den svarta armen ytterligare en gång. Den här gången när var ungefär 12 år gammal. Det var sommar, min bror, syster och jag låg i skuggan på en filt under ett träd. Vi diskuterade Gud och jag predikar mitt lilla hjärta ur mig. Plötsligt kom den svarta armen upp från marken och grep tag i mig! Jag skrek och sprang därifrån.

Jag berättade för mamma om armen. Hon bad en bön med mig för att lugna mig. säger till min svarta arms moder. Hon säger en bön med mig och lugnar mig ner. Den natten och flera nätter efteråt sov jag med min syster.

Det var många år sedan dessa händelser ägde rum, men jag mins dem som om de hände igår.

Jag vet inte vart den svarta armen kom ifrån eller om någon annan någonsin sett den svarta armen. Allt jag vet är att det hände mig.


/Jeani, Texas, USA

söndag 21 oktober 2018

The Haunting of Hill House

Jag har alldeles just nu tittat på sista avsnittet av The Haunting of Hill House som nog är det läskigaste jag har sett på bra länge! Jag har varit lite bekväm av mig ett tag och har inte velat börja titta på några nya serier utan har nöjt mig med de jag brukar titta på, men så läser jag om serien på Netflix:

"Syskonen växte upp i ett ökänt spökhus. Som vuxna tvingas de återvända och konfrontera skräcken från barndomen."

Okej tänkte jag, jag har ju sett filmen, The Haunting från 1963 som bygger på Shirley Jacksons bok The Haunting of Hill House från 1959. Den var riktigt bra, inte så otäck kanske, mer obehaglig:

"I denna berättelse får vi träffa Dr John Montague som forskar om det övernaturliga. Han har hört talas om Hill House, ett hus som byggdes av Hugh Crain och sedan beboddes av hans döttrar. Ingen bor längre i huset men det ägs fortfarande av Crains familj. Det sägs att det spökar där och Montague hyr huset under några sommarveckor för att undersöka saken närmare. Till sin hjälp bjuder han in personer som han valt ut utifrån att de har tidigare paranormala upplevelser. Det är Eleanor Vance - en blyg ung kvinna som tagit hand om sin sjuka mamma ända fram till dennas död, Theodora - en självständig utåtriktad konstnär och Luke Sanderson som är arvtagare till Hill House.."


Denna nya TV-serie ser lite annorlunda ut men huset består samt flera av namnen, bara att de har lite andra roller i denna berättelse. De enda som behåller sina samma roller är nog, när jag tänker efter, paret Dudley som sedan länge varit anställda på gården men som aldrig är där nattetid.


Theo, Steven, Nell, Luke och Shirley
Denna berättelse utspelas i nutid när syskonen Steven, Shirley, Theo, Luke och Nell Crain och 80-tal när de är barn. Steven är en skräckboksförfattare som utnyttjar familjens erfarenheter till sina böcker, något som hans syskon inte är så glada i. Shirley driver en begravningsfirma tillsammans med sin man. Theo dricker mycket och är ofta ute på krogen. Luke är narkoman som kämpar på för att bli ren samtidigt som han förföljs av spöken från det förflutna. Nell lider av sömnparalys och ser ofta en kvinna med böjd nacke...

Varför jag gillar den här serien är för att det råder en perfekt balans mellan drama och skräck, något som jag annars brukar uppskatta när det kommer till komiska filmer med dramainslag. Det är väldigt många känslosamma scener som liksom ger kraft åt de otäcka scenerna.

Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men håll utkik efter spöken! I många av wide-shot-scenerna har dolda spöken som jag själv inte märkte av alla gånger, det kan vara händer, skuggor eller ansikten.

En perfekt tv-serie för oss spöknördar!
/Markus