Leta i den här bloggen

söndag 25 mars 2018

Spöket på militäranläggningen






Här berättar en amerikan om saker han var med om när han tjänstgjorde på en militäranläggning i Utah.

/Markus

Jag hade jobb på en militäranläggning ute i öknen i Utah. När jag anställdes frågade mannen som tränade mig om jag trodde på spöken, för om inte, så skulle komma att börja göra det innan min tjänstgöring var över. Han var en lite udda person, men det var vi alla som valde att arbeta nattskift, så jag tänkte inte så mycket på det.

Jag var med honom under en vecka i början, han visade mig var jag var behörig att röra mig, där de förbjudna områdena var, och så introducerade han mig till de tillfälliga arbetaren som vi sprang in. Vi arbetade i ett stort lager som delades in i sju sektioner. Det var bara fyra av oss som arbetade nattskiftet.


Det fanns ett område där det kändes extra obehagligt att vara, och jag nämnde det. Det var i den finaste delen av lagret, kvalitetskontrollavdelningen, som var väl upplyst och till och med uppvärmd. Lätt den mest bekväma delen.

Min tränare gav mig ett nervöst ansiktsuttryck och föste ut mig därifrån. När vi kom ut så berättade han för mig att en inspektör begått självmord därinne. Jag skulle inte tala om den döde för då skulle denne visa sig.


Han fortsatte sedan att berätta för mig om sju dödsfall som har inträffat där. Den mest hemska var tre män som omkom i en explosion på femte våningen i byggnaden tvärs över gatan. Deras kroppar hittades två dagar senare ovanpå vår byggnad. Fotografen som skickats för att dokumentera explosionen gick på taket på vår byggnad för att ta bilder då han upptäckte dem. Två självmord, inspektören hade bara dött sju månader innan, en person dödades efter att ha varit med en annan mans fru, mannen försökte få det att se ut som en olycka, en hjärtinfarkt. Den sista var en inkräktare som tagit sig in på basen. Han var någon ufo-kille som smygit sig in på basen. Våra vakter sköt honom i verktygsrummet.

Det hade gått några veckor, jag kände mig allt mer hemma på mitt nya jobb.
De berättelser som min tränare hade sagt till mig fastnade hos mig. Jag hörde ständigt en massa konstiga ljud, men jag tänkte att så länge som jag skötte mitt så skulle inga spöken störa mig.

När helst jag stötte på en annan arbetare så kunde vi stanna och snacka lite för att klara tiden. Alla var ganska vänliga.

En natt när jag satt i rastrummet så dök det upp en man i klass A Uniform. Han stannade och stirrade rakt mot mig. Jag ställde mig upp och presenterade mig, jag antog att han var en militärfolket som höll på med ett projekt. Men han skakade aldrig min hand, han sa aldrig ett ord. Han bara fortsatte att stirra på mig och plötsligt så försvann han i tomma intet...


/Dangslow, medelålders amerikan från Utah

2 kommentarer:

  1. Kommer det några mer inlägg snart Mac? Kollar dagligen:)

    SvaraRadera