Leta i den här bloggen

söndag 25 mars 2018

Spöket på militäranläggningen






Här berättar en amerikan om saker han var med om när han tjänstgjorde på en militäranläggning i Utah.

/Markus

Jag hade jobb på en militäranläggning ute i öknen i Utah. När jag anställdes frågade mannen som tränade mig om jag trodde på spöken, för om inte, så skulle komma att börja göra det innan min tjänstgöring var över. Han var en lite udda person, men det var vi alla som valde att arbeta nattskift, så jag tänkte inte så mycket på det.

Jag var med honom under en vecka i början, han visade mig var jag var behörig att röra mig, där de förbjudna områdena var, och så introducerade han mig till de tillfälliga arbetaren som vi sprang in. Vi arbetade i ett stort lager som delades in i sju sektioner. Det var bara fyra av oss som arbetade nattskiftet.


Det fanns ett område där det kändes extra obehagligt att vara, och jag nämnde det. Det var i den finaste delen av lagret, kvalitetskontrollavdelningen, som var väl upplyst och till och med uppvärmd. Lätt den mest bekväma delen.

Min tränare gav mig ett nervöst ansiktsuttryck och föste ut mig därifrån. När vi kom ut så berättade han för mig att en inspektör begått självmord därinne. Jag skulle inte tala om den döde för då skulle denne visa sig.


Han fortsatte sedan att berätta för mig om sju dödsfall som har inträffat där. Den mest hemska var tre män som omkom i en explosion på femte våningen i byggnaden tvärs över gatan. Deras kroppar hittades två dagar senare ovanpå vår byggnad. Fotografen som skickats för att dokumentera explosionen gick på taket på vår byggnad för att ta bilder då han upptäckte dem. Två självmord, inspektören hade bara dött sju månader innan, en person dödades efter att ha varit med en annan mans fru, mannen försökte få det att se ut som en olycka, en hjärtinfarkt. Den sista var en inkräktare som tagit sig in på basen. Han var någon ufo-kille som smygit sig in på basen. Våra vakter sköt honom i verktygsrummet.

Det hade gått några veckor, jag kände mig allt mer hemma på mitt nya jobb.
De berättelser som min tränare hade sagt till mig fastnade hos mig. Jag hörde ständigt en massa konstiga ljud, men jag tänkte att så länge som jag skötte mitt så skulle inga spöken störa mig.

När helst jag stötte på en annan arbetare så kunde vi stanna och snacka lite för att klara tiden. Alla var ganska vänliga.

En natt när jag satt i rastrummet så dök det upp en man i klass A Uniform. Han stannade och stirrade rakt mot mig. Jag ställde mig upp och presenterade mig, jag antog att han var en militärfolket som höll på med ett projekt. Men han skakade aldrig min hand, han sa aldrig ett ord. Han bara fortsatte att stirra på mig och plötsligt så försvann han i tomma intet...


/Dangslow, medelålders amerikan från Utah

onsdag 21 mars 2018

El Muerto – The Headless Horseman

Redan som 15-åring var Creed Taylor (1820–1906) på väg till att bli en Texas-hjälte då han stred mot Mexiko i slaget vid Gonzales den 2:a oktober 1835. Han deltog i belägringen av Bexar. Efter slaget vi Alamo ledde han sin familj till säkerhet under Runaway Scrape. Sedan gick han med i General Sam Houstons texiska styrkor i San Jacinto för att besegra Santa Anna.
Läs mer om Republiken Texas här.

Bigfoot Wallace, a.k.a William Alexander Anderson Wallace (1817–1899) från Virginia kom till Texas 1837 för att hämnas sin bror och kusin som hade dödats i slaget vid Goliad. Han kämpade i flera strider för Texas självständighet och hade en färgstark och berömd karriär länge innan han gick med i Texas Rangers.


På 1850-talet var Texas fortfarande en del av den vilda Västern. Efter striderna för Texas självständighet drabbade grupper av ondsinta mexikaner samman med stridslystna Comancher (nordamerikansk indianstam). De som tillförde lag och ordning var Texas Rangers. De jagade laglösa, vildar, mördare, kriminella desperados, hästtjuvar och boskapstjuvar.  

Medan Creed Taylor var ute och jagade Comancher, stal Vidal, en välkänd mexikansk bandit, några av hans dyrbara mustanger. Taylor och ranchägaren Flores som hade ranchen intill var snabba att komma på deras spår. Längs vägen mötte de Bigfoot Wallace och
tillsammans spårade de tre upp Vidal, hans banditer och de stulna hästarna.

När de fick tag i banditerna var det inte tillräckligt att bara döda dem. De ville göra ett exempel som ett meddelande till framtida tjuvar. Creed och Wallace halshögg Vidal. De knöt fast Vidals sombrero på hans avhuggna huvud och fäste det vid sadeln. Kroppen satte de upprätt på den stulna mustangen. Hans torso satt upprätt på en vild mustang och lät den sedan rida omkring för Västerns skurkar att se vad som händer med boskapstjuvar.

Snart började man höra berättelser om en huvudlös ryttare som red genom avlägsna delar av södra Texas. Eftersom Texas huvudsakligen var spansktalande så kallades denne för El Muerto - Den döde.

Till sist fångade en grupp ranchägare in hästen nära Alice, Texas i Jim Wells County. De tog bort Vidals skelettrester och begravde dem. Slutet på den berättelsen?

Inte riktigt! Efter begravningen så rapporterade soldater i närheten av Uvaldeområdet att de sett en huvudlös ryttare. Ett par nära San Diego, Texas hade stannat till med sin täckta vagn 1917 rapporterade att se en
huvudlös ryttare skena fram på en grå häst. Sista gången någon ska ha sett ryttaren var 1969 nära Freer, Texas. Men det finns de som påstår sig ha sett El Muerto än idag.


/Markus

Den gamla kvinnan med flickan

Just nu håller jag på att skriva om ett Vilda Västern-spöke, men det tar sin tid då jag samtidigt är både förkyld och har magsjuka. Under tiden för ni en gammal berättelse från Ångermanland. Berättelsen kommer ifrån Svenska spökhistorier.

/Markus

Den gamla kvinnan med flickan

Skogsfaktorn vid Prästmons sågverk, T.J. Nordlander, född 1874, död 1932, berättade för ett tiotal år sedan följande oförklarliga tilldragelse, som han upplevt under vistelse i de ångermanländska skogarna för bortåt 40 år sedan. Jag låter Nordlander berätta:

En av vintrarna omkring sekelskiftet var jag sysselsatt med timmerhuggning i Offersjöns fjällby i Ångermanland. Jag jämte mina arbetskamrater bodde i ett rum hos fjällställets enda torpare. En natt vaknade jag helt plötsligt med att känna en brännande törst och steg upp för att dricka. Den natten var ett utomordentligt vackert strålande månsken rådande, vilket upplyste rummen nästan som vid dagsljus. Jag tittade ut. Då fick jag till min överraskning se en till utseendet 70 år gammal kvinna komma gående hand i hand med en 5-årig flicka från ladugården, belägen högst tio meter från min bostad. De gingo i riktning från ladugården nedför torpets inägor mot en förbiflytande bäck cirka 100 meter avlägsen. Jag tyckte, att det föreföll egendomligt, att människor voro ute så sent om natten, men så orimligt var det ej heller, då i gården bodde en gammal gumma samt flera barn, varför jag icke fäste mig vidare vid den nattliga promenaden. Den gamla gumman i gården var emellertid blind, varför det snart slog mig: Kunde hon vara den nattpromenerande? Jag tittade ännu en gång ut och såg de vandrande i snön, som låg över en meter djup på fältet. Då försvunno de in i skogssnåren vid bäcken. Så slog klockan tolv, och jag lade mig åter.

Jag omtalade emellertid icke för någon, vad jag sett. På kvällen, när jag kom från skogen, frågade jag gårdens ägare, om någon varit ute senare än vanligt kvällen förut. Frågan besvarades nekande. Alla i huset hade gått till vila i vanlig tid. Jag sade intet mera i sammanhang därmed. Samtalet kom in på helt annat, då torparen om en stund helt avbrytande nämnde, att det var jämnt 4 år denna dag sedan hans gamla 80-åriga moder och en hans dotter om 4 år dogo på samma dag.




Då med ens stod det klart för mig, vad nattens syn hade att betyda. De döda hade "gått igen" på årsdagen. Jag talade dock icke om för någon min oförklarliga syn den natten och själv har jag heller aldrig fått någon förklaring på, varför "döda kunna gå igen". 

Tidigt påföljande morgon gick jag ut för att övertyga mig om verkligheten av nattens iakttagelse. Under natten hade icke någon snö fallit, varför jag genast gick till platsen för nattens uppenbarelse för att förvissa mig om spåren i snön. Men intet spår stod att upptäcka. Snön låg orörd över hela inägoområdet. Jag erfor en obehaglig känsla av vad jag sett under natten.

Rinaldo.