Leta i den här bloggen

måndag 22 januari 2018

En hemsk forskjuts


Efter ett lååångt uppehåll kommer nu en berättelse från Svenska spökhistorier om en forskjutsare, vilket vad jag tolkar det som var en föregångare till dagens åkare.

/Markus


Jag hade hört talas om Spökgården men inte varit i tillfälle att kontrollera alla de märkvärdiga historier, som voro förknippade med dem, tills jag av en händelse kom att få bo just i den gården en natt.

Det var på den tiden då man körde varor med häst till de mest avlägsna bygderna i Jämtland, således under forskjutsarnas tid, då dessa inte voro utkonkurrerade av tåg och lastbilar. Man kunde då fara till Östersund och där ta ett lass varor, som skulle fraktas till någon handlande ute på den jämtländska landsbygden.

En sen vinterkväll kom jag körande med ett sådant varulass. Jag hade kört hela dagen, varför både jag och hästen voro trötta, och jag låg just i skrindan och tänkte på hur skönt det skulle ha varit att få komma inomhus, ty det var ett Herrans oväder. Plötsligt tycktes min tanke kunna bli verklighet. Jag tyckte mig se ett ljus där framme. Och mycket riktigt, här var boendes folk, så man fick tak över huvudet. Endast två små flickor voro hemma i gården, och dessa blevo glada, när de sågo att någon skulle bo hos dem, så att den dystra ensamheten inte skulle bli så kännbar. Flickorna talade om att de voro ensamma hemma. Modern hade dött några dagar förut och den övriga familjen hade rest till staden. Jag fick gärna bo hos dem över natten, så att de inte blevo ensamma.

Jag frågade vad deras far hette, och de talade om detta. Då erinrade jag mig att jag hört detta namn i samband med spökerier. Man hade talat om för mig att det spökade här. Detta gav jag dock endast en flyktig tanke, enär jag ej trodde på spöken. Jag uträttade mina nödvändiga sysslor, gav hästen foder och vatten, och sedan jag själv ätit av den medhavda matsäcken gick jag till sängs. Trött av dagens vedermödor slumrade jag snart i Morfei armar. Jag hade väl inte sovit lång stund förrän jag vaknade vid att någon kom igenom ytterdörren och gick upp på vinden.

Det är väl någon som bor däruppe, tänkte jag. Emellertid hörde jag att personen i fråga stökade med något där uppe, och detta stökande tycktes aldrig vilja ta slut. Och eftersom han inte heller tycktes göra sig vinn om att färdas tyst kunde jag inte somna, ty det var ett evinnerligt buller, som hördes uppifrån övre våningen. Det klirrade i glas och knastrade så att jag var alldeles säker på att en människa höll till där uppe. Tiden skred fram och klockan kunde väl vara vid pass tolv. Jag hade inte ännu kunnat somna om, varför jag steg upp och lade på mer ved på den öppna spisen. Sedan lade jag mig åter, grubblande över varför man i den här gården håller till uppe på nätterna. Mitt grubblande avbröts emellertid av att människan där uppe på vinden nu kom tillbaka utför trappan. Jag hörde tydligt hur det knarrade av stegen i trappan och knakade i förstugan. Strax efteråt öppnades dörren till det rum i vilket jag låg och in kom en kvinna i lång, vit dräkt. Hon gick sakta över golvet fram till ett skåp, varur hon plockade fram några flaskor, vilka hon sedan en och en höll framför sig och synade över elden.

Jag reste mig något i sängen, så att jag skulle kunna ta den mystiska gestalten i närmare skärskådande. Sedan kvinnan granskat flaskorna, ställde hon några av dem i spiselhällen, varefter hon blandade innehållet i några av flaskorna och ställde dem tillbaka där hon tagit dem. Så gick hon åter fram till elden och började, vänd mot sängen där jag låg, stirra på mig. Då hon vände ansiktet mot mig såg jag att hon var onaturligt vit och att det inte kunde vara någon vanlig människa. Sedan hon tittat sig nöjd på mig gick hon dock ut samma väg som hon kommit.


Jag låg några timmar utan att kunna somna, varefter jag gick ut i stallet och gav hästen foder. Ute på bron syntes intet spår efter någon människa, trots att det snöade på kvällen förut. Hur människan som gick upp på vinden, kom in utan att lämna något spår efter sig, förstår jag inte, Men ett vet jag, att det var den kusligaste forskjuts jag varit med om.

Canto.

2 kommentarer:

  1. Burr. Supercreepy.

    SvaraRadera
  2. Hej, har en fråga angående språket; du använder dig av en gammalmodig språk när du skriver, är det ett medveten stilval eller har du helt enkelt transkriberat det så?

    Hur som helst, kul blogg. Har småbarn som älskar spökhistorier och har typ berättat slut på varenda spökhistoria, creepypasta, Stephen King, Poe och Lovecraft historia som går att berätta för en åtta respektive - fyraåring.

    SvaraRadera