Leta i den här bloggen

tisdag 29 november 2016

Tomtedansen i spökgården

Tomtedansen i spökgården

Berättelse ur Svenska Spökhistorier.

/Markus

Det var åren 1887-1888 då järnvägen Hudiksvall-Ljusdal byggdes som jag såg gårdens spöken. Jag var då 7 år gammal och besökte då dagligen en järnvägsarbetarefamilj som hyrde en stuga av en bonde. Lägenheten bestod av rum och kök.

Nämnda stuga hade en tillbyggnad vari gårdens ägare hade inrett s.k. sommarladugård. Mellan ladugården och arbetarfamiljens lägenhet var en lång gång vari en hel del föremål inrymdes, redskap och dylikt. Frun i nämnda familj, "moster" som vi sade, berättade dagligen vad hon sett och hört om nätter och sena kvällar. Hinkarna vari korna vattnades flyttades från ladugården ut i gången för att om en stund bäras in igen. Korna löstes ur sina bindslen och flyttades, och mjölkstävorna slamrade nästan hela nätterna. Gick hon in i ladugården hade korna alltid rest sig och stodo och sågo oroliga ut. De liksom väntade på något. Jag frågade intresserad som jag blev, om jag fick ligga där om nätterna. Till sist efter många om och men var min stora natt kommen, jag fick ligga i spökgården. Vi lågo i köket. En jämnårig flicka och jag i en säng, i en annan säng lågo två gossar, något yngre.

Trötta som vi voro glömde vi spöken och alltsamman och somnade snart. Jag vet ej hur länge vi sovit då vi väcktes av den ene av gossarna, som sade: "Titta, jäntor, nu är det dans igen!" Vi satte oss upp och gnuggade sömnen ur ögonen och till min överraskning såg jag tre små tomtar dansa på en hörnhylla. En hade röd tomteluva, den andre hade gul och den tredje grön. Dansen fortsatte en god stund. Ibland voro de borta, liksom gömda i väggen, för att åter snart visa sig. Vi voro mållösa men ej skrämda. Det var en mörk höstnatt, men hela hyllan var omgiven av sol- eller månsken. Någon mera natt låg jag ej i spökgården, jag hade sett nog, men gossen som väckte oss sade: "Jag ser dem alla nätter men de äro ej farliga."

Birgitta.

fredag 25 november 2016

Villisca Axe Murder House

Familjen Moore bestod av föräldrarna Josiah B. (i åldern 43), Sarah (39), deras fyra barn: Herman Montgomery (11), Mary Katherine (10), Arthur Boyd (7), och Paul Vernon (5). Moore var en välbekant och välbärgad familj som var omtyckt i samhället Villisca som är en ort i Montgomery County, Iowa, USA. Den 9 juni 1912 bjöd Katherine Moore hem sina kompisar Ina Mae (8) och Lena Gertrude Stillinger (12) att sova över då de tillsammans med familjen skulle besöka kyrkan den kvällen för en särskild aktivitet, "Children's Day Program"som Sarah Moore hade samordnat. Aktiviteten avslutades 21.30 och de beräknas ha kommit hem till huset omkring 21.45-22.00.

Vid 07:00 nästa dag började grannen Mary Peckham att bli orolig då familjen Moore inte hade kommit ut för att göra sina morgonsysslor. Peckham knackade på och när ingen svarade kände hon på handtaget. Dörren var låst. Peckham släppte ut Moores kycklingar och kallade på Ross Moore, Josiah Moores bror. Inte heller Ross fick något svar när han knackade på dörren och ropade. Han låste upp ytterdörren med sin nyckel. Medan Peckham stod kvar på verandan gick Moore in i salongen och öppnade sovrumsdörren till gästrummet och fann där Ina och Lena Stillingers kroppar på sängen. Moore sa omedelbart till Peckham att ringa Hank Horton, Villiscas lagman som kom till platsen strax därefter. Horton sökte igenom huset och fann att hela familjen Moore samt flickorna Stillinger hade mördats. Mordvapnet var en yxa som tillhörde Josiah. Den hittades i gästrummet där systrarna Stillinger hittades.

Läkarna konstaterade att morden hade ägt rum mellan midnatt och 5:00. Två använda cigaretter på vinden tydde på att mördaren eller mördarna tålmodigt väntat på vinden tills alla i huset sov. Mördaren/mördarna började i sovrummet där Josiah och Sarah Moore sov. Josiah fick fler slag av yxan än något annan offer, hans ansikte hade skadats så mycket att hans ögon saknades. Den som använt yxan hade använt yxbladet på Josiah och den trubbiga änden på resten av offren. 

Utredarna tror att alla offer utom Lena Stillinger hade sovit när mördad. De trodde att hon var vaken och försökte att göra motstånd eftersom hon hittades liggande på tvären på sängen med ett sår på armen. Lenas nattlinne hade skutits upp till midjan och hon saknade underkläder, vilket leder till spekulationer om att mördaren sexuellt ofredad henne eller försökte att göra det.

Mordet är fortfarande olöst.

Under timmarna före gryningen den 10 juni 1912 blev detta hus platsen för den mest brutala massakern i Mellanvästra USA:s historia. Morden var så skrämmande att det sägs att de tog nyheter angående förlisningen av Titanic, som inträffade cirka två månader innan från framsidan av tidningarna.


Huset har haft många ägare och hyresgäster under åren lopp. 1994 köpte lantbrukarna Darwin och Martha Linn det berömda huset. Vid den tiden ägde paret Linn Olson-Linn Museum beläget på staden Villiscas torg och de kände att husköpet skulle ge dem möjlighet att bevara mer av områdets historia. På grund av sitt försämrade tillstånd stod huset inför eventuell rivning så om inte paret Linn hade köpt huset så hade det inte funnits i dag. De ansökte om medel att restaurera huset till hur det såg ut vid morden 1912. Moore-huset lades till i det nationella registret över historiska platser i 1998.

Husets väggarna döljer många hemligheter; vem eller vilka som var gärningsmän, hur gärningarna kunde utföras utan att väcka någon i huset. Dessa hemligheter får många besökare till dörren. Många besökare är intresserade av det gamla mordfallet men de allra flesta är intresserade av att leta efter spöken.

Ända sedan huset öppnades för övernattande besökare så har spökentusiaster komma hit i drivor. Några har övernattat ensam, som en discjockey från Des Moines, Iowa som vaknade mitt i natten av att han hörde barns röster trots att inga barn var närvarande. Andra har kommit i grupper och har kommit därifrån med mystiska ljudinspelningar samt video och fotobevis som tyder på något övernaturligt lurar inom dessa väggar. Guidade turer har störts av fallande lampor, föremål som förflyttar sig för egen maskin, knackningar och barnskratt. Synska personer som har kommit hit har hävdat att de kommunicerat med de dödas andar.

Dessutom finns det rapporter om hyresgästers barn som vaknat på natten till ljudet av gråtande barn. Dessa hyresgäster återkommer ofta till sina rum för att hitta sina kläder tagna från deras byrå och garderob, strödda omkring i rummet.

Huset har undersökts av Ghost Adventures. I avsnittet användes EVP och de tros ha plockat upp rösten av en man sägandes: "Jag dödade sex barn". Rösten beskrivs som om någon swingar en yxa och säger "sex barn". En annan EVP avslöjade namnen på Lena och Paul, två av de mördade barnen. När frågan kom upp, vem mördade åtta personer, avslöjade en EVP namnet "Andy", som var en av de möjliga misstänkta i utredningen.

/Markus

lördag 12 november 2016

Spöktåget i Jokkmokk

Här kommer ytterligare en berättelse från Svenska spökhistorier.

/Markus

Spöktåget i Jokkmokk

Det som här nedan återges, har berättats sign. Av en varmt religiös och i övrigt fullt trovärdig person från orten där händelsen timade för 5 år sedan. Det var befolkningen i byn Njautijaur i Jokkmokks socken som då fick uppleva det oförklarliga artikeln handlar om.

Ett sällskap var, åkande efter häst, på hemväg från en danstillställning i en grannby. Utan anmaning av någon av de åkande stannade hästen plötsligt strax innan man nått hembyn, varvid det var nära att den fallit bakåt över de åkande i släden. Till sin häpnad fingo samtliga i sällskapet samtidigt se ett järnvägståg, med resande synliga i fönstren, passera över vägen strax framför hästen. (Närmaste vägen till järnväg från byn är 3 mil.) Förvåningen och häpnaden byttes till fasa hos de åkande då de upptäckte att resenärerna på tåget saknade huvuden. Då kusken efter flera maningar och kraftiga piskrapp äntligen fick hästen i gång, satte den i väg i fullt sken och farten gick varken att hejda eller stoppa förrän efter framkomsten till hemgården, där hästen ännu i fullt sken måste styras mot en uthusvägg. Ett par av sällskapets kvinnliga medlemmar fingo som följd av upplevelsen allvarliga nervchocker, som de hade känning av under flera veckor framåt.

Endast någon dag efter det här ovan omtalade, förtäljde min sagesman, upplevde en lappfamilj i byns närhet en lika oförklarlig händelse. Lappfamiljen, bestående av far och mor och en dotter, mötte strax intill byn en underlig figur, som ställde till villervalla med både folk och renrajden. Mitt på vägen fingo de nämligen se en figur, vilken fick håret att resa sig på huvudena på sällskapet och renarna, inte minst hos de senare, där håret reste sig längs efter hela ryggraden och svansen pekade så långt den nådde rakt upp i luften.

Renarna kastade sig blixtsnabbt tillbaka, sleto sig lösa från ledarna och satte i väg i vildaste fart tillbaka inåt skogen. Den i sista pulkan åkande kvinnan hann ej så fort kasta sig ur, utan följde med till närmaste öppna myr, där hon lyckades kasta sig ur pulkan. En i samma pulka medföljande hundvalp följde med till skogs och blev aldrig sedan återfunnen. Spöket eller synen, huru man vill kalla den, bestod denna gång av en i övrigt människoliknande figur men den saknade huvud, den med. Figuren försvann lika gåtfullt som den kommit för att visa sig.

Ännu en händelse, där något övernaturligt tros ha varit med, hade min sagesman att berätta från samma by. Endast någon dag före senast omtalade syn fick en lappkvinna, som var på väg till byn, på samma ställe sin körren (hästen) av osynliga händer avselad. Seldonen hade formligen kastats av renen och denne hade, till synes skrämd av någonting osynligt, skenat i väg i vildaste fart in i skogen. Att märka är att allt detta här omtalade oförklarliga upplevts på samma ställe i byns omedelbara närhet.

V-r B-r.