Leta i den här bloggen

torsdag 26 maj 2016

One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door...

Här har vi en person som heter Erin som kommer från USA. Erin är ett så kallat "unisexnamn" vilket innebär att både pojkar och flickor kan heta det, exempel på såna namn är Kim, Robin och Alexis, men jag får en känsla av att det i detta fall rör sig om en pojke.

/Markus
När jag var barn så flyttade min familj ett flertal gånger. Jag brukade vara, som min mamma uttryckte det, "en ständig sökare efter uppmärksamhet" genom att göra allehanda tokigheter.

Vid ungefär tio års ålder flyttade vi in i det gamla huset och jag hade innan dess aldrig upplevt några paranormala upplevelser. Jag hade däremot sett tv-program och läst böcker om ämnet. Jag tyckte att det var intressant men var ändå ganska skeptisk. 

Min mamma och lillasyster hade sina rum på andra våningen, för att vara lite "besvärlig" så tjatade jag mig till att få ett rum på tredje och högsta våningen så jag fick vara för mig själv.

En natt när jag satt i mitt rum att läste en bok så tyckte jag mig ur ögonvrån se en skugga. Jag valde att ignorera det då jag upplevde att huset var gammalt och gav en viss känsla som jag kopplade till spökerier jag läst om. Jag tänkte att det bara var skuggor och naturliga ljud som ville spela mig ett spratt. Skuggan rörde sig inte och jag fortsatte att ignorera den. Lite besvärligt blev det med tiden då skuggan "hälsade på" lite väl ofta... 

När min äldre bror kom hem från collage så bad jag honom att sova i mitt rum för att jag fortsatte att se skuggan, men samtidigt ville jag verka modig och fortsätta sova i mitt egna rum. 

Min bror hade haft lov från collage i några dagar när jag vaknade upp till musik. Det lät som ett litet barn som sjöng "One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door" följt av ett fniss och ett klick och badrumsdörren stängdes. Snabbt klättrade jag upp till brorsans säng och min bror tittade på mig. Han hade också legat och lyssnat på det hela. 
Jag minns att jag frågade honom;

"Adam, vad var det där?" och han svarar "Rin, Jag vet inte... stanna här hos mig så blir allting bra." Vi var båda ganska skärrade.

Nästa morgon  satt min mor vid köksbordet när vi kom rusande nedför trappan. I berättade allt, men hon bara skrattade.

"Rinny Bear" sa hon och smekte mig kind. "Lilla vän, du bara inbillar dig.".

"One, two, Buckle my shoe" är en populär
 gammal barnvisa från England, nedtecknad 1805.
Min bror skakade på huvudet och sa att han också hade hört detta. Hon suckade och tyckte att min bror inte skulle hjälpa till i mitt uppmärksamhetssökande. Hon ignorerade det tills en natt då vi alla satt i köket för att äta middag. När vi satt där så kunde vi alla helt plötsligt höra barnskratt från min systers rum. Snart hörde vi även fotsteg och mera skratt.

Min mamma gick uppför trapporna för att se vad som försiggick i min systers rum, men det fanns ingen där. Hon insisterade på att det var alla våra fantasier och fortsatte att ignorera det hela. Ett år senare så flyttade vi igen då min mamma var ensamstående och inte hade ekonomi nog att låta oss bo kvar.

De som köpte huset efter oss visade sig att veta mer om vem som bodde där innan oss. I slutet av 1800-talet var det en familj med nio barn. De två yngsta flickorna dog i huset, den ena efter den andra på grund av sjukdom.

Efter dessa händelser så har jag inte varit med om något mer, än så länge...

/ Rinnx0, Erin Rhode Island, USA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar