Leta i den här bloggen

måndag 11 april 2016

Prästen med de vita hästarna

Ni som har följt mitt bloggande har märkt att det varit längre perioder då det inte har publicerats något. Jag har då vi något tillfälle nämnt att det är pga sjukdom, vilket är sant, men den stora besvärliga sanningen är att jag är alkoholist. Under drickarperioder så blir det inte mycket gjort, men så har jag fått lite nyktra stunder och då sysselsatt mig med spökerier. Nu är jag nyligen hemkommen från avgiftning och inledde i fredags 12-stegsbehandling och allt vad det kan tänkas innebära. Det återstår att se och jag hoppas att jag får förbli nykter då jag, 34 år ung, pga drickandet har fått högt blodtryck vilket kan leda till stroke eller i värsta fall... Döden. 

Så är sanningen, men nog om det, det är spökisar vi vill ha och här kommer en ruggig berättelse från Svenska spökhistorier.

/Markus

Prästen med de vita hästarna.

Det torde inte vara så allmänt bekant, att det finns en spökhistoria knuten även till Västra Hoby gamla prästgård i Skåne. Undertecknad, som vistades där under åren 1918 - 26, fick höra den berättas av en gammal arbetskarl, Jöns Hansson, som brukade gå och såga ved.

Jag hade en natt, det var den 27 februari 1919, vaknat och tyckt mig höra ett frustande från ett par hästar, som satte av i vilt sken strax nedanför mitt fönster. Jag steg upp och såg ut genom fönstret, men gårdsplanen nedanför låg försänkt i beckmörker och jag kunde inte urskilja någonting. Tre dagar senare kom ovannämnde gårdskarl på besök, och jag berättade helt en passant händelsen för honom. Hans ansletsdrag blevo ganska bistra, och jag förstod, att historien berörde honom på något alldeles särskilt sätt. När han hade slutat arbetet på kvällen, stannade han kvar och berättade följande historia för mig.

I början av 1800-talet skulle det ha bott en sträng gammal präst i prästgården. Jönssons farfar hade tjänat som dräng och kusk hos denne kyrkoherde. En natt, den 27 februari, hade det kommit bud till prästen att ett barn i församlingen behövde nöddop, och att prästen mitt i natten måste fara till stället, som låg en halv mils väg från prästgården. Kyrkoherden hade rusat ut till kusken, som sov i drängkammaren, och väckt denne. En häftig ordväxling hade emellertid uppstått, och kusken hade vägrat att spänna för hästarna mitt i natten och köra på de hala, backiga vägarna. Orsaken skulle ha varit att seldonen skulle ha varit så slitna och nötta, att en olycka lätt skulle kunna inträffa. I sin upphetsning hade kyrkoherden gått in i vagnboden och dragit ur vagnen samt spänt för sina två vita hästar samt själv givit sig av. Han hade inte kommit mera än ett litet stycke nedanför prästgården, förrän hästarna i den branta backen satte av i vilt sken med påföljd att djuren slet sig från vagnen. Prästen höll emellertid stadigt kvar i tömmarna och släpades med en god bit ned till Kävlingeån, där han släppt taget och fallit i vattnet. Dagen därpå skulle invånarna ha funnit honom död, men de bägge hästarna fann man aldrig. Gårdskarlen berättade, att han fått höra berättelsen av sin far, somi sin tur hört den av kusken, och att det ålåg honom att föra den vidare inom släkten. 

Historien kom snart ut i byn, och en av de rika bönderna fick höra den men trodde inte på den. När den 27 februari 1920 kom, infann han sig i prästgården och bad att få hålla vakt utanför ägorna, vilket naturligtvis ingen kunde neka honom. På morgonen fann en piga honom halvdöd av förskräckelse. Han hade vid fyratiden på natten sett två vita hästar i vilt sken, som efter sig hade släpat en vithårig man med barskt utseende. Det blev tyst några år med historien, men 1923 kom en ung pastorsadjunkt på besök och låg över på andra våningen. Pastorsadjunkten hade aldrig varit på platsen förut och kände inte till något om att det spökade i prästgården. Den 28 på morgonen kom han emellertid ned till frukostbordet mycket orolig och frågade om arrendatorns bägge hästar hade slitit sig lösa under natten och om någon olycka inträffat. Han hade nämligen fem minuter i fyra vaknat vid ett förfärligt oväsen, och när han stigit upp och sett ut genom fönstret, hade han iakttagit två vita hästar, efter vilka det släpade ett mörkt, människoliknande bylte.

Terr.


Tips på bra svensk hemsida med entusiastiska spökjägare. Ni kan även hjälpa gänget på paranovaua genom att prenumerera på deras Youtube-kanal.

2 kommentarer:

  1. Jag gillar din blogg och dina spökhistorier och kikar in med jämna mellanrum för att se om du satt upp någon ny. Lycka till med din fortsatta rehabilitering. Vi människor klarar så mycket mer än vi tror och varje dag ger oss en ny start. :) mvh Jenn

    SvaraRadera