Leta i den här bloggen

söndag 20 mars 2016

Spökerierna på Råö


Här kommer en berättelse från Svenska spökhistorier som utspelar sig någon gång på 30-talet på den lilla halvön Råö i Onsala kommun i Halland. Idag är Råö mest känt för Onsala rymdobservatorium som grundades år 1949. Observatoriet är den svenska nationella anläggningen för radioastronomi vid Chalmers tekniska högskola. Forskningen vid observatoriet behandlar radioastronomi, geodesi, navigation, fjärranalys, jordens atmosfär och mottagarutrustning.
Men nog om det, här följer en berättelse om en person som får det besvärligt om nätterna när han övernattar på Råö.

/Markus


Det är ett par år sedan detta hände. Jag kom sent en höstkväll till Råö i norra Halland efter mera än ett dygns resa. Jag var trött och gladde mig åt att snart få gå och lägga mig och vila ut. I förväg hade jag brevledes ordnat med logi, som jag fått hos arrendatorn på den gård, där jag skulle verkställa en del undersökningar.

En bil förde mig från järnvägsstationen till arrendatorsbostället, där jag välkomnades på det hjärtligaste. Man anvisade mig ett gavelrum i husets andra våning som bostad. Det vill säga huset ägde egentligen icke mera än en enda våning, men uppe på vinden hade man vid ena gaveln inrett ett rum.

Jag klädde så gott som genast av mig och gick och lade mig samt släckte fotogenlampan. Något elektriskt ljus fanns icke i huset. Det dröjer ju dock alltid något, innan man kan somna, och under det jag så låg och väntade att sömnen skulle komma, hörde jag huru det knäppte i väggarna. Detta brydde jag mig icke om. Det är ju något som är mycket vanligt i
gamla, timrade hus vid temperaturändringar. Efter någon stund hörde jag emellertid även ett annat ljud, vilket lät ungefär som väsningar, men detta ljud utgick icke från väggarna utan från någon plats inne i rummet. Jag tänkte då att det var någon katt, som mig ovetande kommit in i rummet, varför jag tände lampan. Med denna i handen undersökte jag sedan rummet på det noggrannaste, men någon katt fanns icke och ej heller något annat, som icke var som det skulle vara. Jag släckte därför min lampa igen och tänkte att det får knäppa i väggarna och väsa i rummet bäst det vill, men det bryr jag mig icke om för nu skall jag sova.

Under tiden som lampan varit tänd och jag hållit på att undersöka rummet, hade det icke hörts några knäppningar i väggarna eller några väsningar i rummet, men så fort jag släckte lampan så började oväsendet igen, och nu var det värre än förut. Jag låg länge och lyddes på spektaklet och undrade vad det kunde vara. Något slags spökeri ville mitt förnuft ej godtaga. Jag har många gånger under mitt liv varit utsatt för egendomliga upplevelser, men jag har alltid tagit sådana upplevelser kallt, och ofta har det också gått att få en naturlig förklaring på desamma.

Jag låg länge och funderade hit och dit för att få någon förklaring på mysteriet, men förgäves. Om det funnits träd inpå huset och det blåst hade ju knackningarna kunnat komma av någon gren, som slagit mot väggen, men jag hade sett, då jag kom, att det icke fanns några träd kring huset, och så var det dessutom alldeles lugnt väder. Jag försökte på alla vis att låta bli att höra på de mystiska ljuden, men det var omöjligt. De bara ökade allt mer och mer i intensitet, och rätt som det var så började det också komma egendomliga ljud
från den stora vinden utanför rummet. Det lät som om något dragits över golvet ute på vinden fram och tillbaka. Jag tänkte, att det nog var katter ändå, varför jag ånyo tände lampan och gick ut på vinden för att se. Hela vinden var tom. Det fanns icke så mycket som en låda på densamma och ännu mindre några katter. Jag gick in igen på mitt rum.

Lampan fick brinna och så länge den brann var allt tyst och lugnt. Jag var emellertid dödstrött och ville sova, och släckte igen. Så fort det blev mörkt, började oväsendet igen. I rummet inskränkte det sig till knäppningar och knackande ljud i väggarna, men ute på vinden blev det ännu värre.

Förutom de släpande ljud, som läto ungefär som om det dragits säckar utefter golvet, tillkom det nu ljud av tunga steg och suckar. Det var precis omöjligt att sova. Jag ville emellertid ha en naturlig förklaring på spektaklet, varför jag ännu en gång tänkte och på det noggrannaste synade över såväl rummet som vinden utanför, men med samma klena resultat som förut. Klockan hade emellertid blivit 1 på natten, och jag ville inte bry mig om spektaklet utan jag ville sova. Lade mig igen och släckte. Oväsendet började ögonblickligen igen. Jag låg i en sådan där gammaldags utdragssoffa. Täcket drog jag över huvudet för att utestänga alla de konstiga ljuden och ryggen vände jag utåt rummet. Som jag så låg där och väntade på att sömnen skulle komma känner jag det precis som om någon lyft upp täcket bakom ryggen på mig och krupit ner till mig i sängen.

Någon bråkdel av en sekund kände jag mig rädd, men mera var det inte heller. Min nästa känsla var ilska för att jag icke fick sova, och hastigt kastande mig på rygg i bädden säger jag högt och tydligt: "Nej, skall du ligga hos mig, skall du ligga uppe på mig." Sedan låg jag mycket länge på rygg, undrande om jag åter skulle få känna att täcket drogs av mig, men inget sådant inträffade. Oväsendet såväl i rummet som utanför fortfor emellertid som förut, och efter upplevelsen med täcket och känslan av att någon krupit till mig i sängen var jag så klarvaken, att det icke längre var någon tanke på att kunna sova. Där låg jag sedan på rygg i min soffa och lyddes till de olika ljuden. Huru länge vet jag icke, då jag icke brydde mig om att tända och titta på klockan. Framåt morgonsidan, då det började ljusna, avtogo ljuden, och jag fick ett par timmars sömn.

Ingenting sade jag till mitt värdfolk på morgonen, innan jag gick, men hela dagen gick jag sedan och funderade över nattens olika upplevelser. Jag försökte intala mig själv, att det var mina uttröttade nerver som spelat mig ett spratt, men jag kunde icke helt godtaga denna teori. Jag funderade även på om det ej hade varit råttor, som ställt till spektaklet. När därför kvällen kom, och jag skulle gå och lägga mig, lockade jag husets katt med mig upp på vinden. Nu har jag ett ovanligt gott handlag med djur av alla slag, och det var icke svårt att bli god vän med katten. När jag gick och lade mig, lade katten sig på täcket vid mina fötter och somnade bums. Själv fick jag emellertid ännu en vaknatt. Frampå natten, då släpandet och suckandet var särdeles svårt ute på vinden, tände jag och tog katten med mig dit ut. Han visade inga tecken på att det fanns några råttor ute på vinden. Det var därför inget annat att göra än att ta katten med tillbaka och gå och lägga mig igen. Denna natt upphörde de otrevliga ljuden redan före dagningen, och jag fick ett par timmars längre sömn.

Ej heller nästa morgon sade jag något till mitt värdfolk. Jag hade bestämt mig för att inga ljud i världen skulle köra mig ur rummet, och att jag skulle sova där. Nästa natt blev något lugnare än föregående, och fjärde natten var det ingenting som störde mig. Sedan låg jag i samma rum omkring fjorton dagar och sov härligt. 

Porträttet föreställer troligen Lars Gathenhielm.

Ett par dagar inann jag skulle lämna Råö berättade jag mina upplevelser för arrendatorn, som icke alls blev förvånad. Han visste att det "spökade" i mitt rum, och ingen hade före mig kunna ligga där mer än en natt. Hans svägerska hade legat i rummet ett par dagar, innan jag kom, men hon hade kommit ner mitt i natten alldeles vettskrämd, med sina kläder i famnen, och sagt att hon icke vågade stanna i rummet en enda minut till. Hon hade sedan icke vågat gå upp på vinden ens mitt på dagen. De hade emellertid icke haft något annat rum att lägga mig i, men varje dag hade de förundrat sig över att jag inget sagt om några spökerier. Jag frågade arrendatorn om han hade sig bekant att det skett något mord i huset, men det hade han icke någon kännedom om. Han berättade emellertid att huset en gång i tiden tillhört Karl XII:s kapare Lasse i Gatan, som använt huset till magasin. Innan Lasse i Gatan blev adlad av Karl XII och fick namnet Gathenhielm var han en vanlig sjörövare, och många äro de sägner som ännu i dag kvarleva om honom i norra Halland. 

Mina rätt otrevliga upplevelser där nere i Råö har jag sedan många gånger funderat över, men utan att kunna få någon förklaring på desamma. Vad jag emellertid tycker är egendomligast av alltsammans är de olika ljudförnimmelsernas samband med mörkret. Så fort jag tände lampan och så snart det började ljusna framåt morgonsidan, så upphörde ljuden. 

/Senior

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar