Leta i den här bloggen

lördag 31 december 2016

Från de döda - kortfilm från 1990 med Peter Haber

Sunes jul visades 1991. våren 1992 visades Från de döda i TV2.
Peter Haber var en jag kände igen genom julkalendern, han var ju 

grym som pappa Rudolf.
Vem han den där Peter Stormare var hade jag ingen koll på...  
UPPDATERING!
Nu har vi, tack vare bloggläsare, fått tillgång till kortfilmen Från de döda
Filmen finns på Filmarkivet.se.

Det tackar vi för! :)

---------------------------

Jag kommer ihåg att jag, omkring 1990, såg en svensk kortfilm på tv som jag fullkomligt älskade, spökhistoriefrälst som jag är. Jag var i tioårsåldern och jag var ganska säker på att Peter Haber hade huvudrollen, mer än så hade jag inte att gå på. Jag kom inte ihåg vad filmen hette, vilket har bedrövat mig sedan dess. Kanske det är därför som jag ser till att memorera titlar mer noggrant numera.

Nu har jag hittat vad jag sökt, vilket inte var så svårt, imdb har ju allt där som Haber har varit med i - Från de döda (1990), hmm, kan det vara den månntro?

Jag gör en googling på titeln och hittar en wikipedia-artikel som bekräftar att jag äntligen hittat rätt!

"Från de döda är en svensk novellfilm från 1990 i regi av Angelica Lundqvist, med Peter Haber, Lennart Hjulström och Peter Stormare i huvudrollerna. Den handlar om en man som berättar en spökhistoria från ett gods där han tidigare har arbetat. Förlaga är novellen med samma namn av Ola Hansson." /Wikipedia

Jag kommer ihåg att jag tyckte att filmen var riktigt kuslig och skulle hemskt gärna vilja se den igen.

Men här tar det stopp när det gäller att få tag på denna kortfilm. Inte ens bilder går att hitta. Har sökt på SVT:s öppna arkiv utan resultat och hittar inget när jag googlar.

Vad jag däremot hittar är Ola Hanssons berättelse som filmen bygger på så helt tomhänta går vi icke!

/Markus
Ola Hansson 1860-1925

Från de döda

Min gamle studiekamrat ingenjören Anton Berg hade kommit till trakten i avvägningsärenden, och en höstdag tog jag över till honom. Brasan flammade, toddyvattnet stod rykande på bordet, det kändes helt hemtrevligt att sitta så där torrskodd inomhus, medan höstregnet strömmade ned därute, och vi voro snart inne i en passiar om gammalt och nytt.

Blåsten höll ett Herrans oväder kring huset. Den kom sättande som ett tungfotat odjur ute från slätten, törnade våldsamt mot husets bredsida och smög sig jämrande bakom knuten, som om den gjort sig illa vid stöten.

Plötsligt for dörren upp nere i förstugan. Min vän reste sig för att gå ner och stänga, då jag såg honom med ens tvärstanna. I samma ögonblick hörde jag någon gå uppför trappan, mycket tungt och mycket långsamt. Vi sågo förvånade på varandra: det var helt sent på kvällen och ingenjören väntade icke besök, så mycket mindre som han icke hade något umgänge på orten. Emellertid närmade sig stegen, och vi hörde båda, hur en fot trampade hårt i loftet, som om den stigit miste, samt hur den trevade sig fram i mörkret.

Vi väntade, att det skulle knacka på dörren eller taga i vredet och att någon skulle inträda.

Men plötsligt blev det tyst därute.


tisdag 29 november 2016

Tomtedansen i spökgården

Tomtedansen i spökgården

Berättelse ur Svenska Spökhistorier.

/Markus

Det var åren 1887-1888 då järnvägen Hudiksvall-Ljusdal byggdes som jag såg gårdens spöken. Jag var då 7 år gammal och besökte då dagligen en järnvägsarbetarefamilj som hyrde en stuga av en bonde. Lägenheten bestod av rum och kök.

Nämnda stuga hade en tillbyggnad vari gårdens ägare hade inrett s.k. sommarladugård. Mellan ladugården och arbetarfamiljens lägenhet var en lång gång vari en hel del föremål inrymdes, redskap och dylikt. Frun i nämnda familj, "moster" som vi sade, berättade dagligen vad hon sett och hört om nätter och sena kvällar. Hinkarna vari korna vattnades flyttades från ladugården ut i gången för att om en stund bäras in igen. Korna löstes ur sina bindslen och flyttades, och mjölkstävorna slamrade nästan hela nätterna. Gick hon in i ladugården hade korna alltid rest sig och stodo och sågo oroliga ut. De liksom väntade på något. Jag frågade intresserad som jag blev, om jag fick ligga där om nätterna. Till sist efter många om och men var min stora natt kommen, jag fick ligga i spökgården. Vi lågo i köket. En jämnårig flicka och jag i en säng, i en annan säng lågo två gossar, något yngre.

Trötta som vi voro glömde vi spöken och alltsamman och somnade snart. Jag vet ej hur länge vi sovit då vi väcktes av den ene av gossarna, som sade: "Titta, jäntor, nu är det dans igen!" Vi satte oss upp och gnuggade sömnen ur ögonen och till min överraskning såg jag tre små tomtar dansa på en hörnhylla. En hade röd tomteluva, den andre hade gul och den tredje grön. Dansen fortsatte en god stund. Ibland voro de borta, liksom gömda i väggen, för att åter snart visa sig. Vi voro mållösa men ej skrämda. Det var en mörk höstnatt, men hela hyllan var omgiven av sol- eller månsken. Någon mera natt låg jag ej i spökgården, jag hade sett nog, men gossen som väckte oss sade: "Jag ser dem alla nätter men de äro ej farliga."

Birgitta.

fredag 25 november 2016

Villisca Axe Murder House

Familjen Moore bestod av föräldrarna Josiah B. (i åldern 43), Sarah (39), deras fyra barn: Herman Montgomery (11), Mary Katherine (10), Arthur Boyd (7), och Paul Vernon (5). Moore var en välbekant och välbärgad familj som var omtyckt i samhället Villisca som är en ort i Montgomery County, Iowa, USA. Den 9 juni 1912 bjöd Katherine Moore hem sina kompisar Ina Mae (8) och Lena Gertrude Stillinger (12) att sova över då de tillsammans med familjen skulle besöka kyrkan den kvällen för en särskild aktivitet, "Children's Day Program"som Sarah Moore hade samordnat. Aktiviteten avslutades 21.30 och de beräknas ha kommit hem till huset omkring 21.45-22.00.

Vid 07:00 nästa dag började grannen Mary Peckham att bli orolig då familjen Moore inte hade kommit ut för att göra sina morgonsysslor. Peckham knackade på och när ingen svarade kände hon på handtaget. Dörren var låst. Peckham släppte ut Moores kycklingar och kallade på Ross Moore, Josiah Moores bror. Inte heller Ross fick något svar när han knackade på dörren och ropade. Han låste upp ytterdörren med sin nyckel. Medan Peckham stod kvar på verandan gick Moore in i salongen och öppnade sovrumsdörren till gästrummet och fann där Ina och Lena Stillingers kroppar på sängen. Moore sa omedelbart till Peckham att ringa Hank Horton, Villiscas lagman som kom till platsen strax därefter. Horton sökte igenom huset och fann att hela familjen Moore samt flickorna Stillinger hade mördats. Mordvapnet var en yxa som tillhörde Josiah. Den hittades i gästrummet där systrarna Stillinger hittades.

Läkarna konstaterade att morden hade ägt rum mellan midnatt och 5:00. Två använda cigaretter på vinden tydde på att mördaren eller mördarna tålmodigt väntat på vinden tills alla i huset sov. Mördaren/mördarna började i sovrummet där Josiah och Sarah Moore sov. Josiah fick fler slag av yxan än något annan offer, hans ansikte hade skadats så mycket att hans ögon saknades. Den som använt yxan hade använt yxbladet på Josiah och den trubbiga änden på resten av offren. 

Utredarna tror att alla offer utom Lena Stillinger hade sovit när mördad. De trodde att hon var vaken och försökte att göra motstånd eftersom hon hittades liggande på tvären på sängen med ett sår på armen. Lenas nattlinne hade skutits upp till midjan och hon saknade underkläder, vilket leder till spekulationer om att mördaren sexuellt ofredad henne eller försökte att göra det.

Mordet är fortfarande olöst.

Under timmarna före gryningen den 10 juni 1912 blev detta hus platsen för den mest brutala massakern i Mellanvästra USA:s historia. Morden var så skrämmande att det sägs att de tog nyheter angående förlisningen av Titanic, som inträffade cirka två månader innan från framsidan av tidningarna.


Huset har haft många ägare och hyresgäster under åren lopp. 1994 köpte lantbrukarna Darwin och Martha Linn det berömda huset. Vid den tiden ägde paret Linn Olson-Linn Museum beläget på staden Villiscas torg och de kände att husköpet skulle ge dem möjlighet att bevara mer av områdets historia. På grund av sitt försämrade tillstånd stod huset inför eventuell rivning så om inte paret Linn hade köpt huset så hade det inte funnits i dag. De ansökte om medel att restaurera huset till hur det såg ut vid morden 1912. Moore-huset lades till i det nationella registret över historiska platser i 1998.

Husets väggarna döljer många hemligheter; vem eller vilka som var gärningsmän, hur gärningarna kunde utföras utan att väcka någon i huset. Dessa hemligheter får många besökare till dörren. Många besökare är intresserade av det gamla mordfallet men de allra flesta är intresserade av att leta efter spöken.

Ända sedan huset öppnades för övernattande besökare så har spökentusiaster komma hit i drivor. Några har övernattat ensam, som en discjockey från Des Moines, Iowa som vaknade mitt i natten av att han hörde barns röster trots att inga barn var närvarande. Andra har kommit i grupper och har kommit därifrån med mystiska ljudinspelningar samt video och fotobevis som tyder på något övernaturligt lurar inom dessa väggar. Guidade turer har störts av fallande lampor, föremål som förflyttar sig för egen maskin, knackningar och barnskratt. Synska personer som har kommit hit har hävdat att de kommunicerat med de dödas andar.

Dessutom finns det rapporter om hyresgästers barn som vaknat på natten till ljudet av gråtande barn. Dessa hyresgäster återkommer ofta till sina rum för att hitta sina kläder tagna från deras byrå och garderob, strödda omkring i rummet.

Huset har undersökts av Ghost Adventures. I avsnittet användes EVP och de tros ha plockat upp rösten av en man sägandes: "Jag dödade sex barn". Rösten beskrivs som om någon swingar en yxa och säger "sex barn". En annan EVP avslöjade namnen på Lena och Paul, två av de mördade barnen. När frågan kom upp, vem mördade åtta personer, avslöjade en EVP namnet "Andy", som var en av de möjliga misstänkta i utredningen.

/Markus

lördag 12 november 2016

Spöktåget i Jokkmokk

Här kommer ytterligare en berättelse från Svenska spökhistorier.

/Markus

Spöktåget i Jokkmokk

Det som här nedan återges, har berättats sign. Av en varmt religiös och i övrigt fullt trovärdig person från orten där händelsen timade för 5 år sedan. Det var befolkningen i byn Njautijaur i Jokkmokks socken som då fick uppleva det oförklarliga artikeln handlar om.

Ett sällskap var, åkande efter häst, på hemväg från en danstillställning i en grannby. Utan anmaning av någon av de åkande stannade hästen plötsligt strax innan man nått hembyn, varvid det var nära att den fallit bakåt över de åkande i släden. Till sin häpnad fingo samtliga i sällskapet samtidigt se ett järnvägståg, med resande synliga i fönstren, passera över vägen strax framför hästen. (Närmaste vägen till järnväg från byn är 3 mil.) Förvåningen och häpnaden byttes till fasa hos de åkande då de upptäckte att resenärerna på tåget saknade huvuden. Då kusken efter flera maningar och kraftiga piskrapp äntligen fick hästen i gång, satte den i väg i fullt sken och farten gick varken att hejda eller stoppa förrän efter framkomsten till hemgården, där hästen ännu i fullt sken måste styras mot en uthusvägg. Ett par av sällskapets kvinnliga medlemmar fingo som följd av upplevelsen allvarliga nervchocker, som de hade känning av under flera veckor framåt.

Endast någon dag efter det här ovan omtalade, förtäljde min sagesman, upplevde en lappfamilj i byns närhet en lika oförklarlig händelse. Lappfamiljen, bestående av far och mor och en dotter, mötte strax intill byn en underlig figur, som ställde till villervalla med både folk och renrajden. Mitt på vägen fingo de nämligen se en figur, vilken fick håret att resa sig på huvudena på sällskapet och renarna, inte minst hos de senare, där håret reste sig längs efter hela ryggraden och svansen pekade så långt den nådde rakt upp i luften.

Renarna kastade sig blixtsnabbt tillbaka, sleto sig lösa från ledarna och satte i väg i vildaste fart tillbaka inåt skogen. Den i sista pulkan åkande kvinnan hann ej så fort kasta sig ur, utan följde med till närmaste öppna myr, där hon lyckades kasta sig ur pulkan. En i samma pulka medföljande hundvalp följde med till skogs och blev aldrig sedan återfunnen. Spöket eller synen, huru man vill kalla den, bestod denna gång av en i övrigt människoliknande figur men den saknade huvud, den med. Figuren försvann lika gåtfullt som den kommit för att visa sig.

Ännu en händelse, där något övernaturligt tros ha varit med, hade min sagesman att berätta från samma by. Endast någon dag före senast omtalade syn fick en lappkvinna, som var på väg till byn, på samma ställe sin körren (hästen) av osynliga händer avselad. Seldonen hade formligen kastats av renen och denne hade, till synes skrämd av någonting osynligt, skenat i väg i vildaste fart in i skogen. Att märka är att allt detta här omtalade oförklarliga upplevts på samma ställe i byns omedelbara närhet.

V-r B-r.


fredag 9 september 2016

Helen Mirren i rollen som Sarah Winchester

De flesta spöknördar känner nog till Winchester Mystery House i Kalifornien, jag gjorde ett inlägg om det för ca fem år sedan (se här).

Nu ska det komma en film där Helen Mirren gör rollen som Sarah Winchester, änkan till vapentillverkaren William Wirt Winchester, som trodde att själarna av alla de som dödats av Winchesters vapen skulle komma för att hämnas. För att skydda sig låter hon bygga ett hus som kom att bli en av världens mest kända spökhus.

Filmen är en thriller och kommer att regisseras av bröderna Michael och Peter Spiering. 

Filmen kommer att handla om ankomsten av Eric Price, en psykiater från San Francisco som är tveksam till att "Winchester Mystery House" är hemsökt. Det är ännu inte känt vem som kommer att spela price.

Filminspelningen drag igång i mars nästa år, mer än så vet vi inte, men intressant ska det bli!

/Markus

torsdag 8 september 2016

Den fastkedjade mannen - En spökhistoria från antikens Rom

Denna spökhistoria är förmodligen berättad av en man känd som Plinius den yngre, som var en romersk jurist, författare och senator i antikens Rom. Han var känd för att ha skrivit hundratals brev
som publicerades i tio böcker. Den tionde boken innehåller brevväxling mellan Plinius och kejsar Trajanus och har troligen publicerats först efter Plinius död. I en av böckerna finns alltså denna spökhistoria.

En äldre bostad i Aten som varit obebodd under ganska lång tid fick så småningom flyttade hyresgäster in men flydde efter att ha fått se uppenbarelsen av en bräcklig, skäggig man, fastlåst i tunga kedjor. Spöket rasslade med kedjorna och bad jämrande hyresgästerna att frigöra honom.

Synen var så skrämmande och missförstått för den tiden så efter det fick huset ett rykte och kunde inte hyras ut under en mycket lång tid.

Under hela denna långa tid lämnades den osaliga anden ensam i huset. Varje gång någon skulle komma in i huset så skulle han visa sig igen, skramlande, gråt och be att släppas fri. Så småningom kom en djärv ung skeptiker som hette Athenodorus för att hyra huset för att motbevisa ryktena om
spökerierna. Mycket till sin förvåning så fick han se uppenbarelsen första kvällen och varje kväll han bodde i huset så plågades han av ljudet av spökets kedjor.
En natt tog han mod till sig och följde ljudet, han gick ut ur huset och ner på gården. Spöket uppenbarade sig för honom. Mannen hade fötterna begravda i marken. Han klagade och bad om att släppas fri. Efter några minuter försvann spöket.


Dagen därpå grävde Athenodorus upp den plats där den stackars mannen hade stått.

Han fann en förmultnande kropp, fastlåst i samma långa kedjor han sett på anden natten innan. Liket släpptes ur sina kedjor och fick sedan en riktig begravning där kroppen eldades upp. , och med tanke på en offentlig begravning där kroppen brändes. Äntligen var spöket frisläppt och kunde gå vidare.

tisdag 23 augusti 2016

'Oh, Whistle, and I'll Come to You My Lad'

Filmatisering från 1968 med Michael Hordern i huvudrollen,
han som spelade Marleys spöke i Scrooge från 1951.
Jag har hittat en spökhistoria som jag tycker att jag borde ha upptäckt för längesen då det är en klassisk känd berättelse som filmatiserats två gånger. Titeln, 'Oh, Whistle, and I'll Come to You My Lad' tillsammans med handlingen; En man hittar en visselpipa som han blåser i och han förföljs av en skuggfigur, tycker jag är genial! Uuuuh, läskigt! :)

Här är en lite mer utförlig beskrivning av handlingen:

Professor Parkin, en trumpen Cambridge-akademiker, anländer till ett hotell under lågsäsong någonstans på engelska östkusten. Han föredrar att hålla för sig själv och tillbringar sin vistelse med promenader längs stranden. Han besöker en lokal gammal kyrkogård som har vuxit igen och misskötts. Där hittar han ett litet föremål som sticker upp från en grav som delvis håller på att undermineras vid kanten av klippan. Han undersöker det och finner det är en visselpipa av ben. När han går tillbaka längs stranden, vänder han sig om två gånger och ser en mörk siluett stå stilla på avstånd framför den nedgående solen. Det ser
ut som om den tittar på honom.

Senare, i det trygga hotellrummet, rensar han och undersöker visselpipan. Han ser en snidad inskription: "Quis est iste qui venit" ( "Vem är detta som kommer?"). Han blåser i visselpipan och en stormvind ljuder utanför. Senare på natten hör Parkin mystiska ljud i sitt hotellrum som håller honom vaken.

Vid frukost nästa morgon frågar en annan gäst Parkin om han tror på spöken...

----

Titeln är lånad av en gammal skotsk folksång:


Spökhistorian är skriven av M. R. James (1862 - 1936) som var en brittisk medeltidsforskare och anställd vid King's College, Cambridge, idag främst ihågkommen för sina gotiska spökberättelser vilka influerat exempelvis författare som H. P. Lovecraft, Ramsey Campbell och Stephen King.

Här kan ni läsa hela spökhistorian på svenska och nedan följer de två timmeslånga filmatiseringarna från 1968 med Michael Hordern och 2010 med John Hurt i huvudrollen.

/Markus


måndag 22 augusti 2016

The Conjuring - Bathsheba Sherman, häxa? Snicksnack!

I förra inlägget tog jag upp "huvudspöket" ur The Conjuring 2, så då lär jag ju nästan ta en titt på Bathsheba Sherman från första filmen. 

Men det blir ingen större redogörelse från min sida, det finns inga historiska bevis som styrker berättelserna om Bathsheba, faktum är att hon aldrig ens har bott i familjen Perrons hus.

Efter de påhittade historierna om hur ond denna kvinna skulle ha varit så har hennes gravsten vandaliserats. Inte okej.

På hennes gravsten står:

"Why should we grieve for one so pure,
Our loss to her is gain,
Her happiness is now secure,
Our sorrows still remain."--

Sagolikt vackert! Ristar man in såna ord på en ond människas gravsten? Tror inte det.

Visst, filmen är grym, men vi får låta det handla om fiktion då Bathsheba Sherman förmodligen var en helt vanlig människa som du och jag. Här kan man gå in och lämna en digital blomma och skriva några ord - findagrave.com

Hur vet jag detta då? Jo, jag har läst en redogörelse från lokala historiker som har kollat upp hur det verkligen låg till. Läs här.

/Markus

söndag 21 augusti 2016

The Conjuring 2 - Bill Wilkins

Jag har nyligen sett The Conjuring 2, helt okej film, inte lika bra som första filmen, men helt okej som sagt. Filmen baseras på verkliga händelser vilket oftast innebär att det är mycket som inte stämmer överens med verkligheten. Så när det kom till den där "Bill Wilkins" så blev jag rätt nyfiken, fanns det verkligen en Wilkins på 284 Green Street i Enfield?

Intervju med Janet Hodgson, då 11 år:

"Jag kände mig som använd av en kraft som ingen förstår. Jag gillar verkligen inte att tänka på det för mycket. Jag är inte säker på om poltergeisten verkligen var"ond". Det var nästan som om den ville vara en del av vår familj. Den ville inte skada oss. Den hade dött där och ville vara i frid. Det enda sättet den kunde kommunicera var genom mig och min syster."

Bill Wilkins, genom 11-årige Janet:

“Just before I died, I went blind, and then I had a hemorrhage and I fell asleep and I died in the chair in the corner downstairs.”

"Strax innan jag dog, blev jag blind, och sedan hade jag en hjärnblödning och jag somnade och jag dog i stolen i hörnet där nere."

Tre år senare så kontaktades familjen Hodgson av en man, Terry Wilkins som hävdade att William (aka "Bill") Wilkins var hans far och att han faktiskt hade bott i huset innan ... och hade dött av en hjärnblödning när han vilade i en fåtölj.

Mycket mer information om denna William "Bill" Wilkins hittade jag inte, förutom på en sån där släktforksningssida, där fanns en William Wilkins, född 1901 som hade två barn varav en son, Terence William Wilkins.
Från genealogy.com

Mer information än så blir det inte, tyvärr, hade varit kul med nåt foto eller så, men vi får nöja oss så, här har ni den verkliga "intervjun" med Bill Wilkins:

/Markus




Den nya mobiltelefonen

Jag har av någon underlig anledning inte engagerat mig så mycket i Creepypasta, dvs.läskiga berättelser, foton och annat som cirkulerar på internet. Alldeles nu så råkade jag hitta just en sån berättelse med foto.
/Markus

För ett par månader sedan så köpte min väns kusin (en ensamstående mamma) en ny mobiltelefon. Efter en lång dag på jobbet kom hon hem, lämnade sin telefon på bänken och gick tittade på TV. Hennes son kom till henne och frågade om han kunde spela på hennes nya telefon. Det fick han så länge han inte ringde någon eller bråkade med textmeddelanden.

Vid ungefär 23.20 började hon bli sömnig så hon kände att det var dags för henne och sonen att gå och lägga sig. Hon gick till sonens rum och såg att han inte var där. Hon gick sedan över till sitt rum för att hitta honom sovande med telefonen i handen.

Hon tog upp sin telefon och började bläddra igenom den. Hon märkte endast smärre förändringar som en ny bakgrund. Hon gick in och öppnade upp sina sparade bilder. Hon började ta bort bilder han tagit, tills bara en ny bild var kvar.

När hon först såg bilden så frös hon till. På bilden såg hon sin son sova på sängen, men bilden togs av någon annan över honom... och det visade den vänstra halvan av en äldre kvinnas ansikte.

Athelhampton House

I Dorchester i södra Storbritannien finns en medeltida herrgård där det sägs spöka en del.

Athelhampton House byggdes 1485 av Sir William Martyn och tillhörde Martyn-familjen i över fyra generationer fram till 1891 då det såldes till Alfred Cart de Lafontaine. Han satte igång att återställa det gamla huset till sitt storslagna förflutna, han anlade även trädgårdar som är väl besökta i dag. 
1957 köptes det av en Robert Victor Cooke som 1966 överlät Athelhampton till sonen, Sir Robert Cooke MP. De nuvarande ägarna av huset är Patrick och hans fru Andrea - Sir Roberts son och svärdotter.

Men nu till spökerierna.

En "grå dam" sägs vara klädd i en lång grå klänning, är en av de oftare sedda spöken på Athelhampton House. Hon har bevittnat ett antal gånger, särskilt under 20-talet. Robert Cooke såg henne passera mot sovrummen i husets östra flygel. Ett annat vittne var en husa som sett en mystisk kvinna sittandes i en stol i Tudor-rummet. Husan antog att det var en besökare som hade stannat utöver stängningstid, så hon bad artigt kvinnan att lämna lokalerna. Kvinnan steg från sin stol, gick mot väggen, och försvann omedelbart genom träpanelen.

Andra spöken på Athelhampton är två svärdduellerande män. De sägs hemsöka Stora Salen, och tros komma från tiden för inbördeskriget (1642-1651). Precis utanför från Stora Salen finns en vinkällare där ett märkligt knackande har hörts ibland. Det tros vara en osynlig tunnbindare som var anställd vid huset för många år sedan. En husa ska en gång ha sett en munkliknande uppenbarelse. När hon utförde sina arbetsuppgifter så hörde hon plötsligt fotsteg bakom sig. När hon vände sig om möttes hon av en hotfull gestalt i mörka böljande kläder och en huva. Detta spöke såg flera gånger under 1800-talet och tros vara att en katolsk präst.

På 1500-talet var en kvinnlig medlem av Martyn-familjen involverad i en kärleksaffär som slutade olyckligt. Hon gick ner i djup deppression och gick så småningom självmord i en av husets dolda kammare. Denna unga kvinnan hade en tam apa som, utan att hon hade märkt det, hade följt med henne in i rummet där hon tog sitt liv. Den stackars apan blev således inlåst i kammaren.

Det sägs att man än idag ibland kan höra skrapningar av apan som desperat vill ta sig ut. Apans spöke kallas "Martyn's Ape" och är förmodligen ett av Englands mer exotiska spöken.

/Markus

torsdag 18 augusti 2016

Spökfoto - The Ghostly Hand



Det var tidigt 1900-tal när en möbelhandlare i England ville att denna tjusiga byrå skulle fotograferas, då av den för tiden kände fotografen Montague Cooper. Efter framkallningen så blev det svårt att förklara hur en hand svävar fritt på byrån.

Kanske är det en före detta ägare som inte vill lämna ifrån sig möbeln som är av Queen Ann-stil, dvs engelsk barock från tidigt 1700-tal.

Eller så är det Thing från The Addams Family :)

/Markus

Svenska spökhistorier: En syn

En annan berättelse från "Svenska spökhistorier" från 1930.

/Markus

En syn 

År 1903, då min man och jag voro bosatta i en medelstor stad i Värmland, hände mig något ännu i dag oförklarligt.

Det var en blåsig natt i mars månad sagda år i daggryningen, våra barn voro sjuka, varför jag satt uppe, vakade och läste. Plötsligt kom jag att tänka på, att balkongdörren - vi bodde en trappa upp i ett hörnhus - till min mans skrivrum kanske var olåst. Jag gick därför in från min och barnens gemensamma sängkammare, där jag som nämnt satt uppe och läste, i därintill belägna salongen, som i sin tur gränsade till skrivrummet, mellan vilka båda sistnämnda rum dörren stod öppen. Då jag kommit i i salongen fick jag till min häpnad se en
gråklädd dam, lång och smärt, med vit krage, ligga på knä vid en i skrivrummet befintlig schäslong, med knäppta händer. Jag såg henne så tydligt med sin vackra profil och det bruna håret benat med en knut i nacken. Min första tanke var, att det kunde vara jungfrun, men nej, så såg hon inte ut, och ändå blev jag egendomligt nog inte rädd, bara förvånad; men då gestalten plötsligt reste på sig och svävade på sidan ut genom dörren till den skrivrummet angränsande matsalen, vars dörr till skrivrummet stod öppen, utan att vidröra golvet med sina fötter, blev jag sittande lamslagen på en stol i salongen alldeles bredvid dörren mellan salongen och skrivrummet och sålunda endast ett par meter från schäslongen, där gestalten nyss legat.

Någon tid efteråt berättade jag synen för en bekant. Hon såg förvånad ut och sade, att hon av min beskrivning kände igen damen som en död väninna till sig, vilken dött just i nämnda skrivrum. Den, för vilken jag berättade synen, lever ännu och bor i Stockholm. Ännu i dag kommer denna syn för mig, ty den var så påtagligt klar och tydlig.

D-a B-m.

tisdag 21 juni 2016

Spökmordet på ljusa dagen

Här kommer en berättelse från "Svenska spökhistorier" som nämner ett mord som hände i Trollhättan för många år sedan. Jag gjorde en snabb googling och hittade en sida med arkiverade gamla tidningar. Där fanns en nyhet i Blekingeposten den tredje december 1880. Ett mycket hemskt och tragiskt mord för 136 år sedan.

/Markus

"Det är ju som att se spöken mitt på ljusa dagen", brukar man ju säga när något inträffar, som man tycker befinner sig utanför möjligheternas ram. Jag kan dock berätta en händelse, som måste anses ligga utanför ovan omtalade ram och vilken händelse upplevts av en fullt normal och klarsynt människa.

Det hände för ungefär 6 a 7 år sedan en klar och varm sommardag, just vid den tid på dagen då man minst tänker på något övernaturligt, ty sådant hör ju natten och de mörka timmarna till.

Min mor var sysselsatt ute i trädgården med att ordna sina blommor och i trädgården bredvid var grannfrun, fru S., i färd med samma arbete. Som fru S. gick bland sina blommor kom hon att vända huvudet ut mot landskapet, närmare bestämt mot en stor rågåker, som gränsade intill hennes egen potatisåker. De båda åkrarna skildes åt av ett kraftigt taggtrådsstängsel. Mitt ute i rågåkern fick hon se en kvinna dyka upp och ögonblicket efter en man, som omilt fattade tag i kvinnan och kastade omkull henne. Kvinnan kom dock ögonblickligen på fötter igen och tog sig springande fram genom åkern förföljd av mannen. Jakten gick mot det ställe där fru S. stod och snart var paret framme vid hennes egen potatisåker.

Nu först började fru S. misstänka att allt inte stod rätt till, ty båda passerade tvärs igenom taggtrådsstängslet, som om det inte hade funnits till och fortsatte rakt mot den plats där fru S. stod. Kvinnan hade lite försprång men mannen vann mer och mer på henne. Fru S. blev alldeles förskräckt ty kvinnans ansikte var alldeles vanställt av fasa och ansträngning. Att hon var mycket ung kunde fru S. dock konstatera samt att hon bar en huvudduk, som hade glidit ned på nacken, långa kjolar samt åtsittande liv. Av mannen däremot kunde hon sedermera icke lämna någon detaljerad beskrivning. Paret fortfor att rusa mot henne och när kvinnan kom några steg från fru S., skulle denna vika åt sidan, först och främst för att skydda sig själv men också för att lämna plats åt de framrusande. Men just då var hon lika ensam som hon varit för tio minuter sedan. Paret var spårlöst försvunnet, liksom uppslukat av jorden. Fru S. stod rådvill en stund. Sedan rusade hon till min mor och frågade om hon sett människorna som kommit springande och sedan spårlöst försvunnit. Min mor hade ingenting sett, trots att hon stått endast c:a 15 meter från fru S. Fru S. berättade då sin upplevelse och min mor som just inte trodde på något övernaturligt tog fru S. med sig och gjorde en rekongnosceringstur till rågåkern, ty något spår skulle väl finnas av de båda människor, som fru S. sett vara i så livlig verksamhet i åkern, men inte så mycket som ett enda av de sköra axen voro nedtrampade och några andra spår kunde heller icke upptäckas.

Att finna någon förklaring till ovanstående händelse är nog svårt men min mor tror att det är en "upprepning" av ett mord som begicks ej långt från mitt hem i Trollhättan. För c:a 50 år sedan blev nämligen en ung kvinna mördad vid Stallbacka, som på den tiden endast var en gård. Utmed älven som flyter förbi Stallbacka gick en mörk och ruskig väg och det var på denna väg, som den ovan omtalade kvinnan mördades en höstkväll. Av kvinnan återfanns aldrig mer än rester av hjärnan samt några klädtrasor.

Min mor som kände den mördade kvinnan mycket väl tycker sig, efter den beskrivning fru S. lämnat på kvinnan från rågåkern, i henne igenkänna den mördade. Det kan ju också antagas att hon släpats hit och blivit begravd här och allra helst som trakten på den tiden endast var obebodd ljungmark och således en lämplig plats att dölja ett brott på.

Sommaren 1937 såg en ung släkting till mig, som är bosatt i mitt hem, samma kvinna som fru S. sett. Det skedde ungefär kl. 5 på morgonen och det var ganska ljust. Han var uppe så tidigt med anledning av att han skulle resa bort. När han kom ut på trappan fick han se en kvinna komma emot sig från porten. Hon var mörkklädd och bar huvudduk, vid kjol och åtsittande liv, och som hon gick mycket sakta hade han god tid att iakttaga henne. Hon gick något framåtböjd och verkade mycket sorgsen. När hon kom till en mycket tät häck, som finns i trädgården, gled hon igenom de täta grenarna som om intet hindrat henne och försvann. Hon har visat sig sammanlagt fyra gånger för olika personer men vem hon är blir nog aldrig uppenbarat.

Ruth.

måndag 20 juni 2016

Lyndhurst Park Hotel

Lyndhurst Park Hotel var ett trestjärnigt hotell i drift i Glasshayes herrgård i Lyndhurst, New Forest i Södra England. Herrgården är byggd under 1800-talets första hälft och hotellet invigdes 1970. under 1970- och 1980-talet som utvecklades det till ett hotell med 60 sängplatser. 2014 köptes hotellet av St James Hotel group, och senare samma år stängdes det och köptes av företaget PegasusLife, som planerar att riva fastigheten för att bygga seniorbostäder på platsen, trots lokalt motstånd. Före stängning var antalet anställda 13 heltidsanställda och 8 tillfälliga arbetstagare.

Enligt lokal tradition, är byggnaden hemsökt av Richard Fitzgeorge de Stacpoole, 1st Duc de Stacpooles (1787–1848) spöke, som levde och dog på herrgården under 1800-talet. Byggare som arbetat på herrgården, både i början av 20-talet och på 1970-talet, så har spöket skällt och ibland angripit dem för att förstöra hans egendom. Varje år på natten av hans död (7 juli) kan musik oförklarligt höras i vissa rum. Enligt folklore så är det spöket som håller en årlig bal för de döda.

Här följer en berättelse från just en av dessa byggare som arbetade på platsen på 70-talet.

/Markus

På 1970-talet så bodde jag i Southampton, England, och arbetade som byggare. Det var en bra tid för mig, jag tjänade bra med pengar, hade många kompisar, och ingen familj att förlita sig på mig. Jag var ung och fri och njöt av livet.

Min erfarenhet med det övernaturliga går tillbaka till den tiden. Jag var på ett byggprojekt i en by i New Forest kallat Lyndhurst, och vi arbetade på att bygga ut ett gammalt hotell, Lyndhurst Park Hotel. Det hade precis fått nya ägare och de ville ge det en moderniserad look.

Redan från början kändes som något var fel. När du gick på platsen du fick en känsla av att du inte skulle vara där, som om någon inte vill ha dig där. Du kunde känna att det var iskallt trots att det var en varm och solig dag, du kunde glömma saker, bli förvirrad. En hel del av de andra sa att de sett ett ansikte titta på dem från ett fönster i det tomma hotellet, men jag gjorde aldrig se det själv. För mig var det främst känsloupplevelserna som besvärade mig.


Hotellet ligger direkt på High Street så det är fullt synligt för förbipasserande som ofta stannade till för att se oss arbeta, och en hel del av lokalbefolkningen skulle göra en vana av det (en hel del av dem mindre nöjda med utbyggnaden av fastigheten).

Efter ett tag så började jag och de andra att märka en besynnerlig äldre man stirra på oss titta på, alltid ensam, och vanligtvis efter det hade mörknat. Hans kläder var annorlunda och mycket gamla gammalmodiga , nästan som om han var utklädd, men seriös. Ett par gånger har vi försökt att gå ner för att prata med honom, men när vi kom dit var han alltid borta.

Hur som helst, det var när jag tittade på elektriciteten  i en äldre del av hotellet som jag hade mötet. Jag var i en lång korridor och såg en figur i den andra änden. När jag talade till personen så såg jag att det var den gamle, så jag sa att han skulle inte vara här.

"Du ska inte vara här ", svarade han.

"Kom igen kompis."

"Vem är du och varför är du här?"

"Jag är en byggmästare, måste du gå."

"Jag är Duke Stackpole , och du måste gå."

Vid denna punkt försökte jag röra vid honom, att uppmana honom. När jag gjorde detta så kände jag hur hela min arm domnade och blev iskall och så fick jag en skarp smärta i mitt huvudet, och allt började snurra. Mannen tycktes växa, och hans ögon blev större och större tills de fyllde allt. Jag vaknade upp och hade då ett par av de andra killarna över mig som frågade om jag var ok. Det var en timme senare, och jag hade en sprängande huvudvärk. Jag fick kontrolleras av en läkare, men han kunde inte förklara det. När jag berättade så småningom för några av de andra om det som hade hänt och ett par av dem berättade om liknande erfarenheter.

Cirka tjugo år senare kom jag till Lyndhurst Park Hotel för att stanna över en helg  Känslan jag hade när jag gick in där var mycket underligt. Jag hade en orolig natt och kunde inte sova, så jag fick gå och ta mig en sängfösare i baren. Jag öppnade dörren till mitt rum, tittade ner i korridoren, och stående vid slutet av korridoren, stod den äldre mannen och stirrade på mig. Precis som han var tjugo år innan. Jag stirrade på honom, backade tillbaka till mitt rum, packade och lämnade hotellet den natten.

Jag har inte varit tillbaka till Lyndhurst sedan. Jag träffade på en lokal historiker på The Hobbit Pub i Southampton för ett par år sedan, och efter några Guinness så delade jag med mig av mina upplevelser. Tydligen hade Duke Stackpole bott och dött där i början av 1800-talet, tillbaka när det var en herrgård kallad Glasshayes. Enligt honom skulle byggarna som först arbetade på att bygga om platsen till ett hotell se hans spöke regelbundet, starta bränder och ryta åt dem att lämna byggnaden.

/ MDaviesEndrol, Storbritannien 

lördag 11 juni 2016

Den huvudlöse prästen

Här kommer en kort berättelse från "Svenska spökhistorier" (1938).

/Markus

För många år sedan hade jag plats i en gammal prostgård i Värmland. Jag skall nu berätta om vad jag själv hörde och såg.

På kvällarna hörde jag ofta någon gå med tunga steg uppför vindstrappan och fortsätta ett stycke på vinden. En söndagseftermiddag hade alla gått ut. Min kamrat och jag gingo också ut en stund. När vi voro på hemväg och kommit tillbaka till gårdsplanen sågo vi att lamporna voro tända i matsalen och att det var mycket folk där inne. Vi blevo förvånade att herrskapet redan kommit hem, ty de skulle inte komma förrän senare. Vi gingo in köksvägen, men när vi kommo in var det mörkt överallt. Ingen människa fanns i huset mer än vi två.

En kväll var jag ensam hemma med herrskapets minsta barn som sovo i sängkammaren. Lampan var släckt men dörren stod öppen. Jag satt i rummet bredvid och arbetade. Då såg jag något som rörde sig där inne; en lång, svartklädd man utan huvud vid dörren. Då såg jag att han hade en prästkappa på sig. Han vände sig om mycket sakta i dörren, gick tillbaka in i sängkammaren och försvann.

E.A-n.

tisdag 7 juni 2016

Gravvalven under St. Michan’s Church i Dublin

St. Michan’s Church i Dublin är en kyrka som är byggd 1686, Den är byggd direkt ovanpå 500-åriga gravvalv. Dessa gravvalv innehåller unikt många mumifierade kroppar. Anledningen till detta är att väggarna består av kalksten vilket har hållit luften torr och skapat idealiska förutsättningar för konservering.

Bland de väl bevarade resterna finns bland annat en 400 år gammal kropp av en nunna, en nära två meter lång man som man tror har varit en korsriddare och de olika innehavarna av titeln Earl of Leitrim ligger också begravda här.

Gravvalven är en populär turistattraktion. Många besökare har rapporterat känner en konstig närvaro, som om det fanns en känsla av trängsel av levande människor runt omkring dem. Valven är också fyllda med ett underliga ljud, ett sorl, som om många människor viskade bara tillräckligt långt bort att du inte riktigt kan urskilja orden. Det ska även ha förekommit besökare som upplevt att de blivit rörda av knotiga kalla fingrar.

/Markus

torsdag 26 maj 2016

One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door...

Här har vi en person som heter Erin som kommer från USA. Erin är ett så kallat "unisexnamn" vilket innebär att både pojkar och flickor kan heta det, exempel på såna namn är Kim, Robin och Alexis, men jag får en känsla av att det i detta fall rör sig om en pojke.

/Markus
När jag var barn så flyttade min familj ett flertal gånger. Jag brukade vara, som min mamma uttryckte det, "en ständig sökare efter uppmärksamhet" genom att göra allehanda tokigheter.

Vid ungefär tio års ålder flyttade vi in i det gamla huset och jag hade innan dess aldrig upplevt några paranormala upplevelser. Jag hade däremot sett tv-program och läst böcker om ämnet. Jag tyckte att det var intressant men var ändå ganska skeptisk. 

Min mamma och lillasyster hade sina rum på andra våningen, för att vara lite "besvärlig" så tjatade jag mig till att få ett rum på tredje och högsta våningen så jag fick vara för mig själv.

En natt när jag satt i mitt rum att läste en bok så tyckte jag mig ur ögonvrån se en skugga. Jag valde att ignorera det då jag upplevde att huset var gammalt och gav en viss känsla som jag kopplade till spökerier jag läst om. Jag tänkte att det bara var skuggor och naturliga ljud som ville spela mig ett spratt. Skuggan rörde sig inte och jag fortsatte att ignorera den. Lite besvärligt blev det med tiden då skuggan "hälsade på" lite väl ofta... 

När min äldre bror kom hem från collage så bad jag honom att sova i mitt rum för att jag fortsatte att se skuggan, men samtidigt ville jag verka modig och fortsätta sova i mitt egna rum. 

Min bror hade haft lov från collage i några dagar när jag vaknade upp till musik. Det lät som ett litet barn som sjöng "One, two, Buckle my shoe, Three, four, Open the door" följt av ett fniss och ett klick och badrumsdörren stängdes. Snabbt klättrade jag upp till brorsans säng och min bror tittade på mig. Han hade också legat och lyssnat på det hela. 
Jag minns att jag frågade honom;

"Adam, vad var det där?" och han svarar "Rin, Jag vet inte... stanna här hos mig så blir allting bra." Vi var båda ganska skärrade.

Nästa morgon  satt min mor vid köksbordet när vi kom rusande nedför trappan. I berättade allt, men hon bara skrattade.

"Rinny Bear" sa hon och smekte mig kind. "Lilla vän, du bara inbillar dig.".

"One, two, Buckle my shoe" är en populär
 gammal barnvisa från England, nedtecknad 1805.
Min bror skakade på huvudet och sa att han också hade hört detta. Hon suckade och tyckte att min bror inte skulle hjälpa till i mitt uppmärksamhetssökande. Hon ignorerade det tills en natt då vi alla satt i köket för att äta middag. När vi satt där så kunde vi alla helt plötsligt höra barnskratt från min systers rum. Snart hörde vi även fotsteg och mera skratt.

Min mamma gick uppför trapporna för att se vad som försiggick i min systers rum, men det fanns ingen där. Hon insisterade på att det var alla våra fantasier och fortsatte att ignorera det hela. Ett år senare så flyttade vi igen då min mamma var ensamstående och inte hade ekonomi nog att låta oss bo kvar.

De som köpte huset efter oss visade sig att veta mer om vem som bodde där innan oss. I slutet av 1800-talet var det en familj med nio barn. De två yngsta flickorna dog i huset, den ena efter den andra på grund av sjukdom.

Efter dessa händelser så har jag inte varit med om något mer, än så länge...

/ Rinnx0, Erin Rhode Island, USA

måndag 23 maj 2016

Arg kvinna i mitt gamla stenhus

Här kommer en berättelse som en skotsk kvinna delar med sig i ett forum som jag brukar besöka frekvent. Ofta när jag sitter och letar och läser spökisar så är det lite av slentrian, men denna gjorde mig faktiskt ganska skrämd.

/Markus
Tack för all läsning jag sysselsatt mig under de senaste månaderna. Jag är glad att jag har hittat vad som enligt mig, utan tvekan, är det bästa forumet med spökhistorietemat.

Äldre stenhus i Angus, Skottland.
Jag har just läst en historia som är ganska lik något som jag upplevt själv. I berättelsen läste jag om en person som vaknade upp mitt i natten och tog ett foto i mörkret. Personen berättade om en uppenbarelse med rastaflätor och ett argt ansiktsuttryck stå bredvid sängen. Detta är kusligt likt en händelse som hände mig för drygt tio år sedan nu.

Jag var i tjugofemårsåldern och bodde i ett gammalt enplans stenhus i Angus, Skottland. Huset är ca 200-300 år gammalt vilket inte är ovanligt för min hemstad där det finns många hus som är ännu äldre.

Det fanns ett sovrum på ena sidan av huset och en lång korridor som sträcker sig från sovrummet förbi trappan till vinden, förbi det andra sovrummet, genom vardagsrummet, förbi badrummet innan köket som speglade platsen och storleken på sovrummet vid den motsatta änden av huset. I princip kan man se från ena änden av huset till den andra om alla dörrar var öppna.

Min man och jag hade vår treåriga dotter som sov i ett mindre rum i huset. Min make var ofta borta på jobb och det var bara min lilla flicka och jag en stor del av tiden. Det stora sovrummet fick mig att känna mycket obehag. Jag kunde aldrig sätta fingret på det, men det rörde sig om konstiga ljud, sömnparalyser, känslan av att vara bevakad och en överväldigande känsla av att inte vilja vara i rummet... 

Men konstigt nog så var min dotter mycket glad i att vara i rummet och jag lät henne leka i det då det var mycket större än hennes rum och man kunde alltid höra henne prata glatt och ha konversationer med sig själv.Det var hennes favorit rum i huset och hon var sällan någon annanstans så en dag bestämde jag mig för att byta rum med henne.

En kväll fick hon gå och lägga sig tidigt då hon hade varit olydig. Inget allvarligt, utan typiskt såna sattyg som treåringar kan ställa till med. När jag gick till sängs och somnade så vaknade jag plötsligt och inte långt efter jag somnat och när jag öppnade mina ögon så såg jag en afro-karibisk kvinna som stirrade på mig i blint raseri drygt en decimeter från mitt ansikte. Jag bokstavligen frös till is men ansiktet bara försvann. Hon var klädd i en flerfärgad turban men jag såg inte resten av hennes kropp, bara att hon hade en fransig gräddfärgad krage. Jag kommer aldrig att glömma hennes ögon, jag kunde se venerna i dem vilket gjorde att de verkade rödare än de normalt borde vara.

På den skottländska landsbygden där vi bor så är det inte så vanligt förekommande med afro-karibiska familjer, i alla fall inte såvitt jag vet och jag kände att hon inte var från detta århundrade - men jag kan inte säkerhet säga, jag kunde inte ens se hennes klänning, men det gjorde det ännu mer till ett mysterium och så oväntat men det skrämde livet ur mig och jag är mycket angelägen om att få några idéer från någon. Varför var hon så arg på mig? Var det något jag kunde ha gjort för att göra henne arg?

Det fanns flera andra saker i huset som hände. Som när vi fick strömavbrott som det ofta blev när det stormade ute och jag använde blixt från min mobiltelefon, en fällbar gammal LG med kamera, för att lysa min väg till köket där jag förvarade stearinljus. När  - ta bilder med några steg så blixten skulle gå. Jag fick tag på ljus och gick tillbaka till sovrummet och somnade igen.

Nästa morgon kollade jag igenom min telefon och tänkte radera bilderna jag hade tagit kvällen innan när jag märkte en riktigt kuslig sak - i min hall mellan vardagsrummet och hallen till sovrummet var vad som såg ut som en liten flicka på sju-åtta år sittandes med korslagda ben på golvet med en liten pojke på omkring tre år lutandes över hennes vänstra axel. När jag zoomade in så verkade hennes ansikte var mycket skelettliknande ... jag visade bilden till mina mest skeptiska vänner och även de var övertygade. Vad som var ännu mer udda var att ett par av min dotters rosa finskor var i mitten av korridoren och det verkade som den lilla flickan hade dem på fötterna.

Jag vet vad ni vill och jag önskar att jag kunde ge det till er, men tyvärr jag har inte bilden kvar - jag satte över den på min gamla hemdator för att lagra den och datorn dog ungefär ett år senare när jag flyttade. Jag har dock kvar datorn ifall om jag en dag kan komma över fotot. 

Hur som helst, det är min berättelse - Jag flyttade från huset en kort stund efter när min man och jag separerade men jag tänker ofta på det ... Jag har nyligen flyttat till ett annan mycket, mycket gammalt hus strax utanför Edinburgh och ett par underliga saker har hänt, men tack och lov, inget som i det gamla stenhuset i Angus.

/Linzell, Skotland

lördag 7 maj 2016

Corpse Bride of Mexico

I 86 år har människor från hela världen har kommit till staden Chihuahua för att titta på en mannekäng som står i bröllopsbutiken “La Popular”s skyltfönster.

Pascuala Esparza som ägde denna butiken hade en ung vacker dotter som hade dött på sin bröllopsdag efter att ha blivit biten av en svarta änkan.

Kort efter dotterns död i mars 1930 kom en ny skyltdocka i butikens fönster. Det dröjde inte länge förrän snacket började gå bland stadens invånare.

Anledningen till detta var att dockan hade en kuslig likhet med Esparzas döda dotter. Ännu mer oroande var dockans mycket verklighetstrogna utseende. Ansiktet hade uttrycksfulla ögon med en fräsch rodnad hudton. Händerna i synnerhet såg riktigt med naglar på fingrarna och linjer i handflatorna. Även håret verkade vara från en människa. 

Lokalbefolkningen började kalla dockan "La Pascualita" vilket betyder ungefär "hennes dotter" och rykten började gå om att dockan faktiskt var det konserverade eller balsamerade liket av Esparzas dotter. Många av invånarna såg nu på Pascuala Esparaza med förakt.

Den sörjande modern chockades av dessa rykten och hon försökte förneka dem men ingen ville lyssna. 

Vid denna tid började rykten spridas om att det fanns något ännu mer märkligt med skyltdockan.

Människor som passerade förbi butiken hävdade att dockan följde dem med sina ögon. Personer som besökte butiken brukade känna hur skyltdockans ögon tycktes följa varje steg de tog.

Anställda i butiken uppgav att ofta när de återvände till arbetet på morgonen så hade dockan ändrat sin position.

Ett rykte som gick var om en fransk trollkonstnär som fångades av skönheten i dockan och blev hopplöst kär. Det sades att han närmade sig fönstret på natten där han gav dockan liv för att sedan ta henne med ut på dans.

Än idag finns det dem som fortfarande tror att detta dockan är ett riktig människolik. Deras tro gavs tilltro när en, mer nyligen, anställd, Sonia Burciaga som har till uppgift att förse dockan med brudklänningar och enligt henne så är det en syssla hon gärna vill slippa. Hon säger att man kan känna värme från dockan. Hon nämner även att dockan har åderbråck på benen.

En taxichaufför som ofta får köra nyfikna turister till butiken uppger att han har sett dockan ändra positioner när han kommer förbipasserande. Flera andra vittnen har upplevt att dockan iakttar dem eller att hon tycks röra på sig...

/Markus





Tips på bra svensk hemsida med entusiastiska spökjägare. Ni kan även hjälpa gänget på paranovaua genom att prenumerera på deras Youtube-kanal.