Leta i den här bloggen

onsdag 30 september 2015

Gettysburg 2: Gettysburg Collage

När man hör talas om Gettysburg så tänker man närmast på det gamla slagfältet, men för oss som gillar spökisar så ska vi nog ta en titt in på Gettysburg Collage som inte bara huserar elever och personal...

Skolan grundades 1832. Under slaget 1‒3 juli 1863 fungerade skolan bland annat som fältsjukhus den tiden som kriget höll på att ebba ut.

Det är över 150 år sedan slaget vid Gettysburg ägde rum och liksom på det gamla slagfältet så har även skolan sin beskärda del av spökerier.

I Brua Hall hålls utbildningar i scenkonst. Här finns teaterscenen "Kline Theatre" som hemsöks av spöket av en äldre soldat från inbördeskriget. På skolan kallar man spöket för "Generalen".
Han har setts flera gånger runt omkring scenen och tycker om att spela spratt genom att stöka till bland rekvisita och kostymer. Han gillar också att titta på föreställningar, och har sin egna plats längst fram i publiken, där den nedfällbara sitsen trycks ner när han sitter där och fälls upp när han försvinner. Skådespelarstudenterna ser alltid till att stolen är ledig när det är föreställning i fall om Generalen vill vara med och titta.

Det sägs att ett ungt par klättrade upp i klocktornet på
Glatfelter Hall
Glatfelter Hall i syfte att ta sina liv. Flickan hoppade, men killen ändrade sig. Hennes spöke har sedan setts på tornet, men endast av män. Det verkar som om hon försöker lura en kille att hoppa för henne.

Pennsylvania Hall
Pennsylvania Hall byggdes 1837 och är den äldsta byggnaden på campus. Det var den delen av skolan som användes som en befälsbefattning och sjukhus under slaget vid Gettysburg, och det sägs hemsökas av en vakt - the Lone Sentinel, den enslige vaktposten- och sägs visa sig i byggnadens kupol.

Men den mest berömda händelsen är om två kvinnor i personalen som fick uppleva en sak när de använde byggnadens hiss.

Hissen hoppade av okänd anledning över den våningen de skulle kliva av på och fortsatte ner till källaren. När hissen stannade och hissdörrarna öppnades så fick kvinnorna se något de sent skulle glömma...

Kvinnorna fick se hur läkare arbetade hårt med patienter... Soldater med sönderskjutna lemmar, lemmar som läkarna arbetade med att amputera. Kvinnorna såg en växande hög av amputerade lemmar staplade upp i hörnet. Trots att "scenen" var kaotisk så var helt tyst. I panik tryckte kvinnorna på hissknapparna och när en av de bloddränkta läkarna tittade upp mot kvinnorna så startade hissen och åkte upp ur källaren.

Red House heter ett hus med studentbostäder för kvinnliga studenter. Huset hör inte till själva skolbyggnaden. Det sägs att en flicka från tiden för inbördeskriget ligger begravd på bakgården och att hon hemsöker huset. Om man känner en doft av en parfym som inte tycks komma någonstans ifrån så är det flickan som är närvarande. Hon brukar ställa till med lite poltergeist-tricks som att flytta runt saker eller ha sönder tallrikar.

Även 60 Chambers Street är ett studenthem som är hemsökt. Huset är hemsökt av ett spöke som kallas Chuck. Man kan höra honom fara runt och vissla flera i timmar i sträck och så stänger han av och på elektroniska apparater. En gång ska han ha spolat tillbaks ett videoband för att få titta på en scen han gillade igen. Han ska även ha skojat med en kvinna genom att lyfta hennes hår som vilade på hennes axel. Personer som var med fick då se hur hennes hår stod rakt ut från sidan av hennes huvud.

Stevens Hall har ett välkänt spöke, the Blue Boy. Det sägs att en ung pojke flydde från det närliggande barnhemmet där barnen blev illa behandlade. Pojken kom till huset en kall vinternatt och några flickor ville ta hand om pojken.

Husmodern hörde att något var på gång och kom och knackade på dörren varpå flickorna gömde pojken utanför på ett fönsterbräde för att han säkert skulle återlämnas till barnhemmet om han hittades. Vädret var bittert, och husetmodern stannade och pratade i en timme. Hon lämnade slutligen rummet, men när flickorna gick för att få in pojken så var han inte där. Han hade vandrat iväg och lämnade inget bakom förutom sina fotspår i snön.

Man vet inte exakt vad som hände med pojken, men än idag får flickor som bor i rummet besök av hans spöke som har frustna blå läppar. Han har också setts kikande in genom samma fönster tryckt mot rutan.

Hans fönster är känt att flyga upp när det är vinterstorm - även när det är låst. När en flicka såg honom så skakade hon på huvudet i misstro vid åsynen, och när hon fokuserat blicken igen så var han borta. Men orden "Hjälp mig" var skrivet spegelvänt på den isiga rutan...

/Markus

måndag 21 september 2015

Paris katakomber



Paris katakomber, på franska Catacombes de Paris men även les carrières de Paris det vill säga ungefär Paris gruvgångar, är ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris. Tunnelsystemet skapades under romartiden när de bröt kalksten i gångarna. En liten del av systemet började användas som gravplats år 1786 och det är dessa som är de egentliga katakomberna. De har det officiella namnet l'Ossuaire Municipal ungefär allmänna ossuariet. I överförd bemärkelse kallas även resten av tunnelsystemet för Paris katakomber.

Tunnelsystemet är totalt mer än 300 kilometer långt, men bara en liten del är öppet för allmänheten med ingång vid torgplatsen Place Denfert-Rochereau. Det finns dock flera hemliga ingångar och under historiens lopp har katakomberna tjänat som hemlig mötesplats och transportsträcka, bland annat för den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Sedan 1950-talet är det förbjudet att besöka tunnlarna utanför anvisade områden eller utan guide. Det har förekommit att folk har irrat omkring på egen hand i tunnlarna och aldrig återfunnits.

1785 fick gångarna en ny användning. Sjukdomar som pest och smittkoppor spreds från stadens överfulla kyrkogårdar och nu beslöt man att transportera liken från kyrkogårdarna ner i underjorden. I dag ryms här över sex miljoner skelett och stället har blivit en turistattraktion. Många besökare har vittnat om spöklika upplevelser som att någon plötsligt tagit strypgrepp på dem... Många har även sett grupper av skuggfigurer inne bland gångarna...

/Markus

onsdag 16 september 2015

Spöket vid Trosa kyrka


Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier". 
/ Markus

Spöket vid Trosa kyrka. 

Det jag nu först ämnar berätta, tilldrog sig inte i någon gård, utan på en kyrkogård, men det kan väl ändå ha sitt intresse. 

Jag var en flicka i de första tonåren. Vi hade nyss flyttat till trakten, och jag var på väg till mitt hem, prästgården, som ligger helt nära Trosa kyrkogård. Som varande prästdotter och van vid allt sådant, tycktes mig detta inte något kusligt. Jag var alldeles fri från spökrädsla och hade lika väl kunnat ta en genväg tvärs över, som jag gjort både förr och senare. 

Det var nu en mycket vacker afton och så månljust att man kanske kunnat läsa i bok. Kyrkan låg där vit. Man kan från vägen se hela dess långsida. Vägen går litet lägre än kyrkogårdens plan, och när jag gick förbi, gick jag fram till muren och ställde mig där med båda armarna vilande på den. Jag tänkte, att om någon ginge igen här nu, så skulle man allt se honom bra tydligt. Och så gjorde jag något mycket dåraktigt. Jag knäppte mina händer och bad innerligt till Gud, att om det fanns något att se, jag skulle få se det. En kanske ovanlig bön av en liten flicka. Jag kan inte tro annat, än att Gud bönhörde mig. 
Ty plötsligt fick jag se en lång skepnad, klädd i hatt och vid mörk kappa (ansiktet kunde jag inte se) komma fram vid bortre gaveln, där sakristian är, samt långsamt och efter vad jag kan minnas ljudlöst skrida av och an utefter kyrkans vägg. Jag kan se honom när jag vill. Jag stod stilla kvar och betraktade honom. Men efter att ha gått så där en två, tre gånger vände han plötsligt in på gången, som leder rakt fram mot det hörn, där jag stod. Steg för steg, närmare, närmare kom han glidande mot mig - och då blev det mig plötsligt för mycket, och jag blev så oerhört förskräckt. Jag har väl aldrig sprungit så snabbt som nu, hem, hem, till de levande människorna… 

Nu kanske de skeptiska invända, att det nog var en levande människa som jag såg på kyrkogården - men det tror inte jag. Det föreföll inte så, och när jag sedan hörde efter bland befolkningen, så var det mer än en, som förklarade, att de sett en gengångare där, en manlig figur i hatt och svart kappa. Jag minns, att en person sade till mig:
"Önska inte att få se honom! Det är kusligt."
Jag önskade det aldrig mer heller, och aldrig mera har jag sett honom. De talade om att det var en man, som gjort någonting, så att han inte sedan kunde få någon ro… Jag vet inte. - Jag bara berättar vad jag såg.

Hemma i prästgården vaknade jag flera gånger av att det stod en grå skepnad lutad över mig. Det föreföll att vara en kvinnlig varelse. Men det var omöjligt att se hennes ansikte. Hon brukade ha armarna i kors över bröstet. En gång minns jag, att hon satt på sängkanten. Första gången trodde jag, att det var någon av syskonen, och räckte ut handen för att ta på henne. Sedan förstod jag, att det var någon "från andra sidan" och brydde mig inte mycket därom. Pappa, som visst såg mer än vanligt folk, brukade ju säga, att "om ni får se något sådant, så är det inte farligt. Ni har ju aldrig hört att något sådant gör en illa."

Jag har sedan dess, under årens lopp och på olika platser, upplevat så mycket och sett så pass mycket, som inte tillhör denna materiella värld, att jag inte skulle våga tala om hälften en gång för vanliga människor. De skulle inte förstå. Det finns så mycket mellan himmel och jord, mycket som inte kan förklaras. 
Här, där jag nu bor sedan i våras, har jag bara upplevt en händelse, som jag inte kan anse annat än som en glimt från "världen på andra sidan förlåten". - En gammal fru, som dog i februari förra året och som jag inte alls brydde mig om eller haft något vidare att göra med, uppenbarade sig oväntat en morgon i min kammare. Jag blev mycket överraskad, när jag fick se henne komma invandrande, precis som i levande livet… Visste mig inte ha något otalt med henne alls. Men jag tror, att hon kom till mig, emedan det kanske inte var möjligt för henne att meddela sig med någon annan. Det var en sak hon bad mig om - och jag lovade att uträtta det. 

Dröm, inbillning, tror kanske andra. För mig var i alla fall löftet heligt, och jag gick att uppfylla det… 

Ty vad man lovar skall man ju hålla, antingen man lovar det till en levande eller en som gått bort - en, som lever "på andra sidan". 

"Mia Credo". 




söndag 13 september 2015

Barn säger de mest tokiga saker...

Det är snålt med inlägg för tillfället. Det beror på att jag har flyttat in hos min lillasyster som har en son som är snart fyra år, så det är fullt upp med jobb och barnlek om dagarna vilket såklart är jätteroligt men försöker så gott jag kan att spöka till det. Det som detta inlägg handlar om är läskigheter som barn har sagt och gjort... Barn säger de mest tokiga saker...

Apropå sånt, min syster med hennes lille son var till vår andra syster på middag. Dr berättar lillgrabben attt det bor ett spöke i mosters lägenhet, hon heter Isa och har lika långt hår som mamma, fast blont då. Isa bor i gareroben. Min syster som bodde i lägenheten kände sig lite mer mörkrädd än vanligt när besöket hade gått hem.


Här följer en berättelse som jag blivit tilldelad och sedan en hel drös med läskigheter som jag hittat på nätet.
/Markus

När vi flyttade in där vi bor nu och min lillebror milton var omkring tre år så hände det en sak. Jag var inte hemma vid tillfället men han ställde sig utanför min dörr och grät av skräck och sa till vår mamma att det satt en gubbe på min säng. Han är livrädd för det rummet och vill absolut att min dörr ska vara stängd.. Alla i min familj känner att vi aldrig är riktigt ensamma även om man är själv där...

Idag är Milton sex år och att han fortfarande vill ha dörren stängd. Vi har inte pratat med honom om händelsen.

/Sofie


Mina barn (åldrar 5, 4, och 3) pratar ständigt om "de blodiga flickorna" i sina rum. De berättar detaljerat om dem, deras namn ... Deras kläder, vad de talar om. Det började när min äldsta hade just fyllt tre. Han sa att de hade varit i en liten grön bil som föll i vattnet. Vattnet blev rött och deras mamma och pappa var verkligen ledsna. Han sa att flickorna gillade deras rum eftersom de har roliga leksaker.

"Pappa, när kan vi bli av med den där ungen som hänger i min garderob?" Jag frågade henne vad hon pratade om och hon berättade allt om en tonårspojke som hängde med ett bälte runt halsen i hennes garderob. Jag gick till hennes garderob och där fanns ingenting...  Då sa hon att han bara är där när jag inte är i närheten.
Dottern pekade på den gamla vedspisen i mitten av rummet och sa: "Jimmy sa att det var där han gjorde det." Jag frågade henne vem denna Jimmy var och vad han talade om. Hon svarade "Jimmy är killen som kommer och pratar med mig på natten. Han sa att han dödade sin mamma just på den platsen." Min dotter var fem.

En gång när jag var tre och sov i mina föräldrars säng så satte jag mig plötsligt upp och sa "Mamma, vem är han där i hörnet?" Hon blev skräckslagen. Detta hände varje kväll tills hon tillslut gick till hörnet och pratade med honom och bad honom att lämna oss ifred eftersom han skrämmde mig. Jag tror sedan dess på spöken på grund av detta.

Min dotter var 4 år gammal. En morgon hörde jag hennes dörr öppen och stängas. Det betydde oftast att hon skulle komma till vårt rum. Hon kom inte, men snart hörde jag hennes röst. Jag hoppades att hon skulle gå in till sig igen och somna så jag lät henne vara. Då hörde jag dörren öppen och stänga igen. Den här gången bestämde jag mig för att gå in i hennes rum och se vad hon sysslade med.

"Gumman?"

"Ja, pappa."

"Vad gjorde du uppe?"

"Jag gjorde inget, jag försökte sova, men han lämnar mig inte ifred. Han pratar med mig och frågar en massa. "

"Han? Vem menar du?"

"Den lille pojken som var i mitt rum."

"Umm, älskling det var bara en dröm. Det finns ingen pojke i ditt rum. "

"Jag vet. Han gick härifrån precis. "

"Ok, men vad gjorde han i ditt rum då?"

"Han hängde från fläkten och frågade mig en massa saker."

"Hur då hängde från fläkten? Med armarna? "

"Nej, med ett rep."

Jag frågade henne om det ungefär ett år senare men hon mindes inget av detta.