Leta i den här bloggen

lördag 1 augusti 2015

Spöken på vindskammaren


Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier". Vilken denna spökgård är eller var den finns framgår inte, men en bra spökhistoria har vi i allafall :)
/ Markus

Spöken på vindskammaren

Spökgården ligger högt till i byn. Ungdomen brukade tills för några år sedan samlas där uppe på de högsta platserna i byn till glam och lekar. Många sommarnätter tråddes också dansen i en loge alldeles i närheten av Spökgården.

En hel del av ungdomen hade emellertid sett att det gång efter annan lyste i vindskammaren på gårdens gamla mangårdsbyggnad. En del trodde naturligtvis inte någonting av vad som sades, utan de sade att detta var nog ett misstag. Eller också var det någon av gårdsfolket, som gått upp på vinden i något tillfälligt ärende. En del åter, som med egna ögon sett ett flammande ljus därifrån, trodde dock att det var något mystiskt. Och de gamla bara skakade på huvudet.

Så en kväll hade ungdomen som vanligt samlats där uppe på backen ej långt från Spökgården. Först lektes det folklekar och senare på kvällen tråddes dansen i en loge i närheten av gården efter ett av pojkarnas handklaver. Det blev rätt sent den kvällen. Klockan blev väl omkring midnatt, då en skara bypojkar beredde sig att gå hem, samlade i flock och litet högljudda, som ungdomen mest är när de komma tillsammans några stycken. Då upptäckte plötsligt en av dem att det åter syntes ljus från vindskammaren på Spökgården … ibland ett svagt flämtande sken, ibland till synes kraftigare. Då kom man överens om att man skulle taga reda på vad det var, kosta vad det kosta ville. Men hur skulle det gå till? Inte kunde man gå in i stugan och upp för trappan. Det ville ingen. Men det fanns ett annat sätt. Man kunde ta en stege och ställa den vid fönstret och på så sätt komma åt att se in genom detta.

Efter som tanke och handling äro ett
hos ungdomen var stegen snart där. Vem skulle kliva upp? Jonas? Nej, han skulle hålla i stegen. Pelle? Ja, Pelle var aldrig rädd för någonting. Visst skulle han kliva upp. Steg för steg klev han långsamt och försiktigt upp för stegen. Nu var han uppe. Vek sig försiktigt åt sidan och tittade in genom rutan. I samma ögonblick kom han emellertid neddansande efter stegen. Ja, han ramlade faktiskt ner. Och eftersom det var ett högt fall undrade kamraterna hur det gått för honom. Tänk om han brutit armar och ben av sig. Man skyndade fram till honom. Han var alldeles tyst en lång stund, sade inte ett ord. Så steg han upp yr och mörbultad i hela kroppen. Så småningom talade han om vad han sett: 


Vid ett bord intill ena väggen i kammaren satt tre herrar utan huvuden och spelade kort. Han såg hur armarna gingo då de kastade korten på bordet. En av dem satt också så till att Pelle kunde se hans kort. Vid synen blev Pelle emellertid så rädd att han ramlade ner. 

Sen ville ingen mer klättra dit upp. 

/Gis Revido.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar