Leta i den här bloggen

söndag 30 augusti 2015

Ghostwatch

På kvällen den 31 oktober 1992 visade brittisk tv ett direktsänt program där man sände från ett engelskt hus som påstods vara hemsökt av poltergeists. Programledare var Michael Parkinson och vad som först tycks vara en helt ordinär och lättsam lördagsunderhållning där "övernaturliga" händelser undersöktes med tydlig skepsis, övergick snart till ren och skär skräck...

Här har ni showen i sin helhet!

/Markus





-
-
-



Tyvärr, måste man väl ändå säga, så var detta inte på riktigt. Det hela var en "mockumentär" dvs en påhittad dokumentär, skapad att skrämma tv-tittare under halloween, vilket lyckades mer än vad man väntat sig.

måndag 24 augusti 2015

Youtubekanal - Hemsökt Sverige

För er som hellre vill lyssna på spökhistorier än att läsa dem så har jag ett tips på en Youtube-kanal där en göteborgare som heter Patrik berättar spökhistorier med fantastisk inlevelse till stämningsfull musik och illustrerande bilder. 

Bland spökhistorierna hittar vi bland annat min gamla favorit, De dödas julotta! Så vill ni höra svenska spökhistorier så kolla in Hemsökt Sverige på youtube!

/Markus

onsdag 19 augusti 2015

Ansiktet i teven

En läskig kortis som jag hittade på nätet!
/Markus

"En natt låg jag nere i vår läskiga källare som vi höll på att göra om till tv-rum. Jag kollade på Halloween (som jag hade sett säkert över hundra gånger), när jag plötsligt kände en kall vindpust samtidigt som lamporna började flimra. Då jag varr inne i filmen så funderde jag inte så mycket på detta. Efter ungefär en halvtimme så slocknade lamporna helt, så även teven. Jag var inte rädd för mörkret på den tiden så jag bara ropade på min mamma att ge mig en ficklampa, men jag fick inget svar... När jag tittade framför mig så såg jag ett vitt ansikte i teven som stirrar på mig. Jag bara fortsatte att stirra på detta ansikte i tanken på att det bara var en reflektion, men sedan såg jag hur ögonen blinkade till och stirrade rätt på mig. Ansiktet log och tänderna var inte mänskliga; de var vassa och långa. Jag började gråta och ropade på mamma. Det var då jag rusade upp för trapporna och grät mig till sömns i min mammas säng. "

/Truerains

tisdag 18 augusti 2015

Vålnaden i Fjellstedtska skolan

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus


I slutet av 1800-talet inträffade i Fjellstedtska skolan i Uppsala en serie märkliga ting, som låtit mycket tala om sig. Den person, som närmast var föremål för andeuppenbarelserna, har upprättat ett "protokoll" över sina upplevelser, vilket även bestyrkts av flera trovärdiga personer, som varit åsyna vittnen. Protokollet insändes som bidrag till Söndagsbilagans serie "Svenska spökgårdar" och återges här nedan.

I min tidiga skolålder blev jag god vän till en min skolkamrat, bondsonen Fredrik Eriksson, född 1871 i Högbo socken nära Sandviken. Han var en stilla yngling med milt och fogligt sinnelag. Vi voro mycket tillsammans och sysselsatte oss i synnerhet med läsning. En gång hade vi - jag vill minnas 1883 eller 1884 - kommit över en bok, innehållande brev från andevärlden. Vi kommo då att ge varandra löftet att den av oss som först dog skulle uppenbara sig för den andra. Efter någon tid reste jag till Uppsala för att studera i Fjellstedtska skolan - det var 1888. Vår bekantskap blev därigenom avbruten. Han hade länge lidit av lungsot och avled till följd av denna sjukdom 1889. Jag tror ej att han kom till frid med Gud.

Det omnämnda löftet hade jag emellertid under tiden nästan glömt. Men jag skulle bli erinrad om det, och detta skedde på följande underbara sätt.

Natten mellan den 11 och 12 februari detta år vaknade jag med en känsla av kyla, såg upp och varseblev till min förvåning den avlidne Fredrik Eriksson stående vid min säng och oavlåtligt stirrande på mig. Till en början ville jag ej tro mina ögon, men slutligen blev jag övertygad om synens verklighet. Jag vågade ej tilltala honom och vet ej hur han försvann.

Natten mellan den 15 och 16: Vaknade därav att en nyckelknippa kastades ned från bordet - såg honom då stå vid min säng alldeles bredvid mig - frågade honom vad han ville. Han svarade ej, men lade handen på min skuldra, varvid jag svimmade av - när jag vaknade var han försvunnen.

Natten mellan den 18 och 19: Såg honom i trenne personers närvaro stående vid min säng - de övriga märkte ingenting - han försvann ögonblickligen.

På e.m. den 19: Jag gick på promenaden i sällskap med en kamrat som ej var invigd i saken. Jag fick då plötsligt se honom gå vid min sida, ljudlöst tagande sina steg, klädd såsom medan han levde, med sina ögon såsom medan han levde, med sina ögon såsom alltid fästade på mig. Då jag flyttade mig på andra sidan om min kamrat gick han fortfarande bredvid mig. Efter en stund försvann han.

Natten mellan den 19 och 20: Jag hade talat om saken för tre kamrater, som lågo hos mig. Flera böcker kastades ned ur bokhyllan, jag satte upp dem, de kastades ned ånyo. Detta upprepades följande natt.

Den 22, söndag, kl.½2 e. m.: Fick se honom stå vid bordet vinkande åt mig med armarna. Jag vågade ej tilltala honom.

Den 23 kl. ½7 e. m.: Befann mig på kyrkogårdspromenaden, då han plötsligt gick vid min sida. Jag tog mod till mig och frågade:
- Vad vill du? Han svarade:
- Jag kommer för att hämta dig till en annan värld.
Jag tog av på Järnbrogatan, då han försvann. Natten mellan 25 och 26: Flera personer närvarande - slag på lampan. - Hela bokhyllan kastades med stor våldsamhet ned från byrån och föll utefter en säng - inga böcker skadades märkbart - en karaffin och ett glas slogos ned i sammanhang med hyllan - glaset gick sönder men karaffinen höll. Följande nätter kastades småsaker från bord och byrå.

Den 1 mars kl. 5.45 e. m. såg jag honom i skolans samlingssal. Jag frågade varför han kom.
- Med anledning av löftet, fick jag till svar.
- Men varför skall du då hämta mig till en annan värld? frågade jag vidare. -
- Därför att man väntar på dig, blev svaret.
Under följande nätter kastades endast småsaker ned på golvet.

Natten mellan den 10 och 11 tillbragte jag i ett annat rum tillsammans med en kamrat. Kl. ½2 vaknade jag och hörde gungstolen gå. När vi tände lampan befanns gungstolen ha ändrat plats något litet. Vi släckte lampan. Om några minuter kastades ett par saker ned på golvet, därpå hörde vi tre skarpa knackningar i bordet och till sist fördes gungstolen sakta över rummet till min säng. Klockan var då två. De följande nätterna var allt jämförelsevis lugnt, men natten mellan 14 och 15 var oron så mycket större. Tvenne personer voro närvarande. Knackningarna hördes och tilltogo allt mer i styrka. Flera saker slungades ned från bordet. Stolarna promenerade fram och tillbaka på golvet. Bordet flyttades hastigt över rummet till väggen, sköts därpå sakta tillbaka till min säng. Kudden rycktes hastigt undan mitt huvud och kastades långt på golvet mot dörren. Tändstickorna kastades bort. Linjalen slog länge och intensivt mot bordet. Då den blivit stilla fattade jag tag i den, men jag hade ej haft den lång stund förrän den rycktes ur min hand och kastades ut på golvet o.s.v.

Följande natt beslöt jag mig för att ligga ensam. Jag lade mig kl. ½10 och insomnade lugnt, men kl. ½1 vaknade jag.

Nu låg jag i den största spänning. Jag var övertygad om att anden skulle infinna sig, men oviss huru detta besök skulle utfalla. Klockan i tornet slog tre kvart på ett, och plötsligt står han vid min säng. Jag kunde tydligt se honom i det klara månskenet. Han betraktade mig först en stund, fattar därpå en stol och lyfter den till min säng och sätter sig. Lugnad härigenom vågade jag nu tilltala honom, och följande samtal uppstod oss emellan. Jag frågade:
- Hurudant är ditt nuvarande tillstånd?
Han svarade:

"Stör ej de dödas ro,
Till domens dag de vila
Uti sitt tysta bo,
Men deras andar ila
Tröstlöst, färdlöst irrande omkring."

- Äger du då intet hopp?
- Fråga mig ej därom, ty jag får ej svara, jag får ej giva dig för djupa inblickar i andevärlden.
- Kan jag då ingenting göra för dig?
- Jo, du kan göra mig en tjänst, men jag litar fullkomligt på din tystlåtenhet.
Då jag nickade jakande, gav han mig ett uppdrag att uträtta åt honom.
- Men du yttrade ju först, att du kommit för att hämta mig till en annan värld.
- Ja, jag kom också för din egen skull, du behöver varnas, och dessutom säger mig en aning, att du ej skall leva länge.
- Men i så fall bör jag väl ej fortsätta mina studier?
- Jo, ty min aning behöver ej besannas, och även om den gör det, har du dock en mission att fylla, och det just här.
- Men varför valde du just mig att utföra detta uppdrag?
- Dels hade jag ett löfte till dig att uppfylla, dels ansåg jag mig kunna gagna dig, och dels tror jag ej, att någon annan av mina kamrater skulle kunnat bära detta.
- Men vartill skall då detta buller, som här förorsakats, tjäna?
- Det var endast för att göra mig uppmärksammad, och skulle ej ifrågakommit, om du ej meddelat saken åt så många, varigenom onödigt bråk uppstått. Däri har du handlat orätt och endast dragit ut på tiden.
- Men varför då ej säga ditt ärende de första gångerna, då jag var ensam?
- Du ägde då ännu för litet mod för att med lugn åhöra mig.
- Men då du nu uträttat ditt ärende och infriat ditt löfte, så inser du väl, att detta tillstånd ej kan fortfara, utan du måste upphöra med dina besök?
- Det inser jag mycket väl och därför - han reser sig från stolen - farväl, som jag både hoppas och fruktar för övrigt.

Han kastade några vemodsfulla blickar på mig, och i nästa ögonblick var han försvunnen. Klockan var nu ungefär en kvart över ett. Uppsala den 26 mars 1891.

Axel N. Forsmark.

torsdag 13 augusti 2015

Flickan i spegeln

Här är en spökhistoria från en person i grannlandet Finland! Varsågoda!

/Markus

Jag är uppvuxen på landsbygden. Min pappa började på att bygga ett nytt hus då det vi bodde i var en smula fallfärdigt. I väntan på att det nya huset skulle bli klart så bodde vi i det gamla där den som bodde i huset innan oss hade dött i det största rummet.
Jag sedan sov i ett litet rum bredvid detta rum. Ofta om nätterna kunde jag se hur handtaget på min dörr drogs ner och hur dörren öppnades, men ingen var där...

Min pappa dog när jag var 12 år gammal och husbygget stannade av under en tid fram till att min mamma träffade en ny man som tog över husbygget.  När vi senare flyttade in så byggdes i efterhand en altan med fönster från det gamla huset.

Jag brukade vara vaken ganska länge på nätterna under tonåren och då brukade jag oft se och höra märkliga saker. Jag började att lägga märke till hur det verkade som någon satt i
vår soffa och så kunde jag höra saker som fotsteg, skratt, gråtande småbarn samt hur något släpades över golvet.

En natt omkring 04:00 då jag var redo för sängen så gick jag in i badrummet för att göra mig i ordning så tittade jag i spegeln. Bredvid mig stod en liten mörkhårig flicka. Hon var klädd
i enkel vit klänning och hon såg rakt in i mina ögon med ett märkligt litet leende på läpparna. Mitt hjärta gick på högvarv och jag sprang nästan ut ur badrummet. Jag såg hennes några gånger efter detta, alltid vid ungefär samma tid, 04:00.

Varje gång som vi hade åska eller lite hårdare vindar så fick vi strömavbrott. En av dessa gånger så åskade det, och hela huset blev strömlöst. När det hade lugnat sig så skulle jag ut med hunden och då fick jag se den lilla flickan i hallen. I samma ögonblick som jag såg henne så sprang hon mot ytterdörren och försvann.

Vi bor numera inte kvar på platsen och jag är inte längre med om några övernaturliga saker.

/Cornflower, Finland

tisdag 11 augusti 2015

Mannen i badkaret

Här är en annan berättelse som jag har hittat på nätet.

/Markus

När jag var liten, omkring två år gammal, så brukade min mamma placera mig på handfaten i badrummet för att kunna ha uppsikt över mig medan hon gjorde sig i ordning. Hon har berättat att jag ofta brukade sitta och göra grimaser i spegeln som jag skrattade åt. Men en morgon så tittade jag i spegeln på badkaret som var i bakgrunden. Jag log och pekade in i spegeln varpå mamma frågade mig vad jag pekade på och jag svarade: "Det är en man i badkaret!" Detta var inget som hon reflekterade över då jag hade en minst sagt livlig fantasi. gjorde inte larm henne eftersom hon kunde
se fanns det ingen annan person i badrummet utom för oss. Dessutom har en två år gammal en livlig fantasi.

Två år senare, när jag var fyra och min yngre bror var två, hade min mamma min bror i badrummet med henne. Han satt på handfatet som jag brukade göra, men han var inte lika intresserad av spegeln som jag brukade vara. Istället brukade han leka med mammas sminksaker medan hon fixade till håret. En dag medan hann satt där så tappade han det han lekte med och började fnissa. Min mamma frågade honom varför han skrattade och märkte då att han stirrade på vad som var bakom henne.

"Mamma, det är en man i badkaret", sa han och pekade bakom henne där badkaret stod. Min mamma kände hur hon liksom frös i skräck då hon kom att tänka på när jag var liten och hade nämnt samma sak. Hon vände sig om mot badkaret för att se om någon var där, men de var ensamma i badrummet.
Sedan den dagen var hon övertygad om att barn kan se saker som vuxna inte kan se, att min bror och jag såg spöken av den mannen som hade gått bort i huset efter en hjärtattack flera år innan vi flyttade in. 

Redan innan min mamma berättade om våra syner av mannen i badkaret så brukade jag känna att jag alltid ville ha duschdraperiet fråndraget då jaag ständigt kände mig iakttagen...

/ Jessie, Filippinerna

måndag 10 augusti 2015

Alkoholist-spöket

Här har jag hittat en självupplevd spökhistoria från nätet som en tjej från Nya Zeeland berättar.

/Markus

Jag heter Nadine och bor i Nya Zeeland. Förr brukade jag hänga hos min faster om helgerna oc gå på fester. En gång när jag var där så var min kusin (som jag inte gillade så mycket då men som är en av minabästa vänner idag) i Whangarei vilket är en fyra timmars bilfärd från där min faster bodde, så jag sov över i min kusins rum medan hon var borta.

Det var runt 20:00, jag var den som skulle köra mina festande vänner den kvällen då det var in tur att vara nykter, så jag var lite bedrövad och gick till sängs i brist på annan sysselsättning.

Efter att jag hade legat där i ungefär en timme så började jag äntligen slumra till. Men jag vaknade till då jag kände hur någon satt i sängen, Först trodde jag yrvaket att det var min kusin eller någon av våra kompisar, men de var ju ute och roade sig och hade nog inga planer på att hänga hos min faster.

Jag blev nu ganska rädd och vågade inte vända mig för att tända lampan. Jag tyckte mig höra hur någon drack ur en flaska eller burk. Tillslut satte jag mig upp för att se vem som var där. I rummet var det mörkt, gatlyktorna utanför hjälpte knappast till så det enda jag kunde se var en mörk gestalt som satt på sängkanten... Skräckslagen sprang jag ut ur rummet. Jag berättade händelsen för min faster som berättade att en äldre man, Albert, bodde i huset tidigare. Han var alkoholist och hade dött i huset efter flera års drickande. I min kusins rum fanns det gamla tomflaskor och vi tror att det var dessa som drog till sig Albert.

Jag gick aldrig mer  in i min kusins rum och min kusin ville inte heller bo i rummet utan flyttade ut i en husvagn ute på gården.

/Nadine, Nya Zeeland

lördag 8 augusti 2015

Vigo the Carpathian

Jag upptäckte för en tid sedan att det går att få tag på porträttet föreställande Vigo the Carpathian fast som poster! Ringer det ingen klocka så har ni kanske inte sett Ghostbusters II från 1989 där denna Vigo figurerar.

Vigo föddes 1505 i Balkanriket Carpathia i Ungern, nära gränsen till Italien. Vigo kom till makten i sitt hemland och erövrade senare Rumänska Moldavien och styrde sina områden med järnhand. Han kom att kallas "Carpathias gissel" och "Moldaviens sorg". Historien skulle komma ihåg honom som en mäktig trollkarl, men också en tyrann, en envåldshärskare, en mordisk galning. Hans titlar kom att bli "Vigo den grymme", "Vigo Torteraren", "Vigo den föraktade" och "Vigo den ohelige". Cirka 400 år senare kom Peter Venkman skämtsamt att lägga till "Vigo the Butch" till listan.


Vigo dog slutligen år 1610 vid en ålder av 105 när rebeller
Ray Stanz undersöker Vigos porträtt.
såg till att bli kvitt tyrannen en gång för alla, detta genom förgiftning, hängning, urtagning och fyrdelning, hängning, dragning och kvartering. Efter hans halshuggning, utfärdade huvudet några sista ord. "Döden är blott en dörr. Tiden är blott ett fönster. Jag kommer tillbaka.".


Trogen sitt ord, återvände han i New York 1989 och bosatte sig i sitt självporträtt som skapades långt före hans död. Vad som händer sen får man reda på genom att se filmen!



/Markus

tisdag 4 augusti 2015

Vad spismuren gömde

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus

Vad spismuren gömde

I en av de många småsocknarna några mil norr om Uppsala, tilldrog sig för åtskilliga år sedan något egendomligt..

i en gammal stuga där en gammal gubbe och gumma bodde ensamma hade intet övernaturligt inträffat förrän de båda gamla som tyckte att ensamheten bliv litet trist i längden kommo på iden att taga dit en flicka i 10-årsåldern. Det är synd att säga att de båda gamla voro snälla mot flickan utan hon blev behandlad ganska hjärtlöst.

Flickan såväl som de båda gamla lågo i köket och nu skedde det märkliga, att några få nätter sedan flickan hade flyttat tillde båda gamla hördes knackningar från den plats där flickan hade sin säng.

De gamla blevo förargade och sade till flickan att upphöra med dessa knackningar. Hon bedyrade att det ej var hon som åstadkom ljudet. Detta fortsatte natt efter natt och den stackars flickan fick stryk och misshandlades för vad de trodde sin tredska. Hon bedyrade alltjämt att det ej var hon som knackade, men blev tyvärr ej trodd.

Det gick så långt att hon av en av de mera bemärkta personer i socknen dit hon förts för att erkänna, eller tvingas att erkänna, av denne vid håret släpades upp för en trappa så att en del av håret slets av. På expeditionsrummet misshandlades flickan ytterligare, men hon vidhöll dock att hon var oskyldig till de mystiska knackningarna.
Kort därpå avled den stackars flickan, troligen på grund av misshandeln. Efter det hon begravts fortsatte åter knackningarna så att de båda gamla ej fingo sova. Nu då det var för sent insågo de att den arma flickan varit oskyldig. 

Då detta hände levde den kände docent Alrutz i Uppsala, till vilkens kännedom de mystiska knackningarna kom. Han for upp till platsen för händelserna och tillbringade några nätter i stugan. Innan han reste från platsen bad han de gamla att riva bort spismuren och gräva under denna. Detta skedde och under ett tunt lager jord funnos två skelett, ganska väl bibehållna. 

Sedan dessa avlägsnats förmärktes aldrig några mer knackningar i stugan. Det var några gamla som kommo ihåg att en gång försvunno två gårdfarihandlande på ett mystiskt sätt, det är möjligt att det var skeletten efter dessa som lågo gömda under spismuren. 

Hj.E-n.

söndag 2 augusti 2015

Drängen som brann inne

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus

Drängen som brann inne

På vårsidan år 1900 hade jag "statt" mig som drängpojke hos en bonde i Västergötland och mitt huvudsakliga arbete fick jag utföra i ladugården. Jag fick fodra och göra rent samt även hjälpa till med mjölkning. Det var på höstsidan det hände, som jag tänkt berätta.

Händelsen var allmänt samtalsämne där i socknen i flera år. Nu är den kanske glömd, men jag, som fick uppleva den, glömmer den inte i första taget. Vi hade börjat släppa djuren ute, men då det var kalla och stormiga nätter, lät vi dem vara inne i ladugården. Jag fick föra dem i vall och även hämta hem dem till mjölkning om kvällarna och därefter kördes de in i ladugården, där jag tjudrade dem. Så hade det fortgått några dagar, då husbonden, en annars mycket sansad och lugn man, kom inrusande tidigt en morgon och väckte mig med orden:
- Pojke, glömde du binda djuren i går kväll? Tjuren har halvvägs stångat ihjäl en kviga.
- Tjurda, visst tjudrade jag dem, sade jag och satte mig yrvaken upp i sängen. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tänkte noga efter. Ja, det gör jag ju alltid, varför skulle jag glömt det i går kväll?

Jag var bestämt övertygad, varför jag fann det hela verkligen underligt. Det gick en vecka och så en morgon var det samma historia.
- Det här får inte fortgå. I kväll skall jag själv binda djuren, sade husbonden en morgon, då han åter funnit djuren lösa. Den gången hade dock ingen skadat sig.

Kvällen kom och husbonden kände efter vid varje ko, om jag bundit henne ordentligt. Det var som det skulle, men lika oförklarligt var korna lösa morgonen därpå.
- i natt ska du å ja hålla vakt.

Det var jag med på. Då vi ätit kvällsmat, satte vi oss att vakta i ladugården. Rätt som oftast sprutto vi till. En gång var det katten, som tassade förbi oss, men när det led mot midnatt, hände något, som kom som en rysning genom min kropp. Mitt genom väggen, där ingen dörr fanns, men funnits för långt tillbaka, kom en rödhårig dräng inrusande och började i rasande fart lösa djuren och så försvann han.

Husbonden stirrade på mej och jag på honom. Vi hade inte kommit oss för varken med det ena eller andra. Vi tände en gammal fotogenlampa och tysta och nästan lite bleka om nosen båda två bundo vi djuren och gingo lika tysta upp till mangårdsbyggnaden. Jag klädde av mig och gick till "säng" i kökssoffan.

På morgonen kom husbonden till mej och sa:
- Dä där va konstigt. Dä va inte du. Vet du vem dä va?
Jo, den här gården brann ned för många år sedan och det har berättats för mig, att en rödhårig dräng, som tjänade på gården och vilken den natten försökte rädda djuren i ladugården, brann inne. Dä va han, som vi såg i går natt.

Gehå.

lördag 1 augusti 2015

Spöken på vindskammaren


Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier". Vilken denna spökgård är eller var den finns framgår inte, men en bra spökhistoria har vi i allafall :)
/ Markus

Spöken på vindskammaren

Spökgården ligger högt till i byn. Ungdomen brukade tills för några år sedan samlas där uppe på de högsta platserna i byn till glam och lekar. Många sommarnätter tråddes också dansen i en loge alldeles i närheten av Spökgården.

En hel del av ungdomen hade emellertid sett att det gång efter annan lyste i vindskammaren på gårdens gamla mangårdsbyggnad. En del trodde naturligtvis inte någonting av vad som sades, utan de sade att detta var nog ett misstag. Eller också var det någon av gårdsfolket, som gått upp på vinden i något tillfälligt ärende. En del åter, som med egna ögon sett ett flammande ljus därifrån, trodde dock att det var något mystiskt. Och de gamla bara skakade på huvudet.

Så en kväll hade ungdomen som vanligt samlats där uppe på backen ej långt från Spökgården. Först lektes det folklekar och senare på kvällen tråddes dansen i en loge i närheten av gården efter ett av pojkarnas handklaver. Det blev rätt sent den kvällen. Klockan blev väl omkring midnatt, då en skara bypojkar beredde sig att gå hem, samlade i flock och litet högljudda, som ungdomen mest är när de komma tillsammans några stycken. Då upptäckte plötsligt en av dem att det åter syntes ljus från vindskammaren på Spökgården … ibland ett svagt flämtande sken, ibland till synes kraftigare. Då kom man överens om att man skulle taga reda på vad det var, kosta vad det kosta ville. Men hur skulle det gå till? Inte kunde man gå in i stugan och upp för trappan. Det ville ingen. Men det fanns ett annat sätt. Man kunde ta en stege och ställa den vid fönstret och på så sätt komma åt att se in genom detta.

Efter som tanke och handling äro ett
hos ungdomen var stegen snart där. Vem skulle kliva upp? Jonas? Nej, han skulle hålla i stegen. Pelle? Ja, Pelle var aldrig rädd för någonting. Visst skulle han kliva upp. Steg för steg klev han långsamt och försiktigt upp för stegen. Nu var han uppe. Vek sig försiktigt åt sidan och tittade in genom rutan. I samma ögonblick kom han emellertid neddansande efter stegen. Ja, han ramlade faktiskt ner. Och eftersom det var ett högt fall undrade kamraterna hur det gått för honom. Tänk om han brutit armar och ben av sig. Man skyndade fram till honom. Han var alldeles tyst en lång stund, sade inte ett ord. Så steg han upp yr och mörbultad i hela kroppen. Så småningom talade han om vad han sett: 


Vid ett bord intill ena väggen i kammaren satt tre herrar utan huvuden och spelade kort. Han såg hur armarna gingo då de kastade korten på bordet. En av dem satt också så till att Pelle kunde se hans kort. Vid synen blev Pelle emellertid så rädd att han ramlade ner. 

Sen ville ingen mer klättra dit upp. 

/Gis Revido.