Leta i den här bloggen

onsdag 15 juli 2015

Falks grav

Kanske har ni hört talas om Falks grav? Falks grav eller Falkens grav finns på Svedmon på Hökensås i Brandstorps socken i Västergötland i Sverige. Numer tillhör platsen Habo kommun i Jönköpings län. Där ligger rånaren Jonas Falk begravd i den glesa tallskogen. På graven finns ett järnkors med inskriptionen "FALK – 1855". Graven har beteckningen RAÄ-nr Brandstorp 1:1 i fornminnesregistret.

Jonas Johansson Falk föddes 4 mars 1828 i Karshults soldattorp i Habo socken i Skaraborgs län, son till till soldaten Johan Magnus Falk och Lena Nilsdotter. Tillsammans med sin styvfar Anders Frid rånade Falk postdiligensen vid Tunarp, Sandhems socken, den 22 augusti 1854. På postdiligensen befann sig postiljonen A. M. Nilssén och drängen Sven Larsson. Nilssén avled av sina skador på lasarettet i Jönköping den 8 september 1854.

Rånarna infångades senare i Stockholm och dömdes till döden vid ting i Slättäng. Frid benådades till livstids straffarbete, medan Falk avrättades på Svedmon i Hökensås.

Att denna plats blivit något av en turistattraktion, beror på att man år efter år i årtionde har kunnat finna blommor på hans grav. Det har dock aldrig gått att finna ut vem som placerar dessa blommor där.

När Falk anlände till avrättningsplatsen, kom han i sällskap med en präst. Mycket folk hade samlats för att bevittna det hela. När Falk fördes fram till avrättningsplatsen tittade han sig omkring och ropade: "Här ser ni go vänner, att syndens lön är döden, men Guds gåva det eviga livet!"

Falks kompanjon vid rånet, Anders Frid sökte benådning undan dödsstraffet som han först dömdes till. Hans dom förvandlades till livstids fängelse. Jonas Falk sökte dock ingen sådan benådning.

För ett antal år sedan skulle ett sällskap med ungdomar bege sig sent en lördagskväll till Falks grav, stärkta av öl och andra drycker skulle de imponera på sina respektive flickvänner. De tände ljus och uppförde sig allmänt stökigt och nonchalant vid platsen, efter denna manlighetsrit var det dags att bege sig hemåt. 

Då uppstod det första problemet, bilen vägrade starta och ljusen man tänt blåstes ut i den annars så lugna natten. Nu var inte modigheten lika uppenbar längre och ingen ville frivilligt ge sig av till fots för att söka hjälp. Man fick helt sonika låsa in sig i bilen och invänta morgonen. 

När ljuset äntligen kom tillbaka så klev man ur bilen för att börja gå och söka hjälp. Vid en snabb titt åt graven såg man att det var uppstädat och det satt nya blommor vid korset. Alla fick mer eller mindre panik och ville därifrån, bilägaren gjorde ett sista försök med att starta bilen, och den hoppade igång som inget hade hänt.

/Markus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar