Leta i den här bloggen

söndag 13 december 2015

De somnade... men inte köket

En kort spökis som jag hittade på nätet, varsågoda!
/Markus

En natt så sov jag tillsammans med några av mina vänner och vi somnade ganska sent. Runt 03:00 vaknade jag av att jag hörde något som lät som köksluckor som öppnades och stängdes. Det var så påtagligt oljud att jag var tvungen att se vad som pågick. Men i köket var allt som vanligt och inte en levande själ syntes till. Jag anto att jag bara drömde.

Nästa morgon när jag vaknade så var en av mina vänner väldigt upprörd och grät. Hon sade att hon vaknade upp mitt i natten och hörde hur någon pratade i köket. Någon hade sagt "Vi är inte välkomna här längre. Vi är inte viktiga".
Det var verkligen skrämmande.
/Marissa

lördag 21 november 2015

Dockan Mandy

Mandy är en porslinsdocka, tillverkad i England eller Tyskland mellan 1910-1920. 1991 flyttade Mandy in på Quesnel museum i British Columbia, Kanada. Då hon flyttade in var hennes kläder smutsiga, hennes kropp söndersliten och hon hade sprickor i huvudet. 

En del säger att det något mäkligt med den gamla dockan. Konstiga saker händer när Mandy är närvarande. Personen som gav dockan till museet berättade att hon brukade vakna på nätterna av barnskrik från källaren. När hon lämnade bort dockan så upphörde barnskriken.

Personalen på museet har varit med om många konstiga och oförklarliga händelser; lunchlådor försvann ur kylskåpet för att senare hittas hittades undanstoppade i nån låda, även saker som pennor, böcker, bilder försvann och återfanns under märkliga omständigheter. Även fotsteg har hörts.

När Mandy flyttade in på museet så hade hon ingen given plats utan satt vid entrén. Där kom besökarna att stirra på dockan i skräckblandad förtjusning och kommentera hennes otäcka leende. Efter en tid så flyttades Mandy till en annan del av museet där inga andra dockor fanns eftersom det sades att hon skulle skada dem.

En besökare försökte videofilma Mandy men kameran strejkade vid varje försök. En del säger att de har upplevt att Mandys ögon följer dem runt i rummet medan andra säger att de har sett Mandys ögon blinkar.

/Markus

måndag 9 november 2015

Okiku-dockan

Nu ska vi ta en sväng till Japan, spökhistoriernas land, där en märklig docka har fångat många människors nyfikenhet under flera årtionden.

Det sägs att dockan ursprungligen köptes 1918 av den 17-årige pojken Eikichi Suzuki som present till sin 2-åriga syster, Okiku. Systern älskade dockan och lekte med den varje dag. Ett år senare drabbades failjen av tragedi när lilla Okiku drabbades av en svår förkylning och dog. Familjen placerade dockan i hemmets altare och bad varje dag till minne av Okiku.

Efter en tid märkte familjen att dockans hår hade börjat växa. Detta sågs som ett tecken på att flickans själ hade tagit sin tillflykt till dockan. 1938 flyttade familjen Suzuki och då adopterade de bort dockan till Mannenjitemplet, där den har varit sedan dess.

Ingen har någonsin fullt ut kunnat förklara varför dockans hår fortsätter att växa men efter en undersökning så kunde man konstatera att dockans hår är håret från ett litet barn.

/Markus

onsdag 4 november 2015

Flickan i sommarhuset

Här är en berättelse som jag hittat på nätet. Det är en händelse som en amerikansk tjej fått erfara när hon var på läger.

/Markus

Den enda gången i mitt liv som jag är ganska säker på att jag sett något övernaturligt var när kyrkans ungdomsgrupps flickor var på läger. Det var i början av high school (14-18 år). Det var över en helg och vi övernattade i ett sommarhus i Wilmington, North Carolina. Den andra natten så vaknade jag plötsligt till då en av de andra flickorna i rummet skrek i sömnen. Jag satte mig upp, tittade åt hennes håll, och såg en flicka ståendes vid hennes säng.

Till en början trodde jag att det var en tjej från något annat av rummen, men när jag tittade närmare så insåg jag att jag inte alls kände igen flickan. Jag var definitivt klarvaken och drömde inte. Jag såg henne gå runt sängen. Jag märkte att det var en röd och vit-randig handduk på väggen (som inte fanns där tidigare), och det som verkligen skrämde mig var att spegeln framför sängarna var kolsvart. Även i mörker brukar du ändå kunna se något i en spegel, men inte här, den var helt svart. Ingen reflektion.

Plötsligt upptäckte den okända flickan att jag såg henne - hon vände sig om mot mig och gjorde det mest otäcka ansikte åt mig. Jag kommer fortfarande ihåg hennes ögon som gav mig den mest onda blicken. Hela min kropp blev kallt och jag började skaka, jag börjar skrika att det finns ett spöke i rummet. Detta väckte inte upp flickan som skrek i sömnen, men däremot de andra två flickorna i rummet, som sa åt mig att vara tyst och sova. 

Spök-flickan försvann inte utan stod där stilla i fotändan av sängen och stirrade på oss...  En av tjejerna sa åt mig att lugna ner mig. Jag börjar gråta och gömde mig mig under täcket tills jag till slut lyckades somna.

När jag sedan vaknade på morgonen så var jag väldigt lättad över att spegeln inte längre var svart och att den där konstiga handduken inte längre hängde på väggen. Men jag kunde inte släppa det som hade hänt den natten, men jag möttes bara av suckar, "kristna personer tror inte på spöken, och det borde inte du heller göra.", men jag behövde en bättre anledning än så för att få händelsen förklarad för mig, vilket jag såklart aldrig fick...

fredag 30 oktober 2015

American Airlines Flight 191

American Airlines Flight 191 strax innan craschen.
Den 25 maj 1979 lyfte American Airlines Flight 191 från O'Hare International Airport i Chicago, Illinois, till Los Angeles. Strax efter så tappade planet ena motorn och 13 besättningsmän och alla 258 passagerare ombord, samt två personer som befann sig på marken omkom. Detta kom att bli den hittills värsta flygolyckan i USA.

Jag har tidigare nämnt en flygolycka som följts av paranormala händelser - här

Personer som har passerat olycksplatsen under senare år har sett märkliga ljus som rör sig underligt guppande i området där folk även har sett spöklika figurer. En del personer som bor i näreten av området har berättat att någon eller något knackar på deras dörrar och andra oförklarliga fenomen runt sina hem, till exempel har en del invånare mött personer som verkat förvirrade och vilse i närheten av sina hem, figurer som sagt saker i stil med "jag måste hitta mitt bagage" eller "jag måste hinna med mitt flyg" innan de försvinner.

En relativt ny händelse berättas av en man som var ute och gick med sin hund nära det område där Flight 191 gick ned. En ung man kom fram till honom och sa att han behövde ringa ett akut telefonsamtal. Mannen med sin hund noterade att den unge mannen luktade bensin och hur det verkade som att det pyrde rök från mannen. 
När han vände sig bort för att peka ut en närliggande telefonautomat och sedan vände tillbaka igen hade mannen försvunnit. Mannen med hunden hade hört historier från boende i området om jämmer från den gamla olycksplatsen men han trodde dem aldrig förrän efter denna händelse. Han var nu övertygad om att han hade stött på en av de osaliga passagerarna från Flight 191.

En annan återkommande incident, säg ske på terminalen på O'Hare där resenärer ska ha sett en man som gör ett telefonsamtal nära den gate som användes av Flight 191. De som har sett honom beskriver honom som normal med undantag för sina omoderna klädstil, som om han kom från en annan tid. När han sedan lämnar telefonkiosken så går han några steg och försvinner sedan i tomma intet. Det har spekulerats om denna spöklika figur är en passagerare från Flight 191...

/Markus

onsdag 28 oktober 2015

Det spökar hemma hos Leif GW Persson

"För snart tio år sedan flyttade min hustru och jag till en gård som ligger i den allra vackraste delen av det fagra Sörmland. Där tillbringar vi numera i stort sett all vår lediga tid och i såväl en andlig som materiell mening lever vi ett privilegierat liv. Umgås med alla barn och barnbarn i vår växande familj, med vänner och goda grannar och till och med en och annan tillfällig bekant som bara råkar ha vägarna förbi."

Så börjar Leif GW Perssons artikel i Expressen 23 nov 2014. GW är en av mina idoler och jag blev mäkta förtjust när han öppenhjärtligt berättar om att hans hus är hemsökt. Läs hela artikeln här.

/Markus

måndag 19 oktober 2015

Bröllopsklänningen på Baker Mansion


En bröllopsklänning i ett rum på Baker Mansion, Pennsylvania, USA, sägs vara hemsökt av dottern till mannen som en gång ägde huset. Elias Baker byggde Baker Mansion i 1849. Han var en mycket stolt och snobbig man och styrde sin familj med järnhand. När hans dotter Anna förälskade sig i en man av lägre samhällsklass så förbjöd hennes far att gifta sig med mannen. Förkrossad bestämde sig Anna att aldrig gifta sig vilket hon höll fram till sin död 1914.

När Baker Mansion på senare år omvandlades till ett museum så har en gammal bröllopsklänning placerats i en display i Annas gamla rum. Under årens lopp har brudklänningen fått ett rykte om sig att vara hemsökt. Många besökare hävdar att de har sett brudklänningen röra på sig inne i glasmontern. På nätter när det är fullmåne ska klänningen fladdra våldsamt i sin glasmonter och ibland börjar glasset at skallra vid just dessa kvällar. Det sägs att det är Annas spöke som är närvarande, rasande vid åsynen av en brudklänning då hon aldrig själv fick bära en.

Spöket av både Elias och hans dotter Anna har enligt uppgift setts i huset av både personal och besökare. Elias själv påstås spöka i Baker Mansions matsal. En kvinna i svart har enligt uppgifter setts irra runt runt på tredje våningen. Det finns även berättelser om spöklika figurer som setts i speglar runt om i det gamla stenhuset. Annas bror, David Baker, förolycades i en ångbåtsolycka vintern 1852. Folk har hört skrik från kylrummet i källaren där den döda kroppen av David legat tills den frusna marken tinat tillräckligt för att han skulle kunna bli begravd.

Det finns även en märklig speldosa som startar av sig själv lite nu och då, ofta när ingen är i rummet.

/Markus

fredag 16 oktober 2015

Schoolgirl Suicide

Här följer en spökhistoria som jag hittat på nätet.

/Markus

Mitt namn är Abirami och jag går på en gymnasieskola i Penang, Malaysia, som är berömd för sina höga prestationer, men vad som är mindre känt är att min skola är hemsökt.

Det är 100 år sedan min skola byggdes och det finns en berättelse som en lärare som jobbat där i över 20 år har berättat, han hävdar att den är sann. 

Berättelsen är att en tjej som blivit så deprimerad efter sin pojkvän lämnade henne att hon begick självmord genom att hoppa från klocktornet på skolan och att hon sedan dess hemsöker klocktornet som numera är stängt och ingen får gå dit utan tillåtelse.

Varken jag eller mina vänner trodde dessa berättelser som vi trodde det var allt inte sant, men en dag det alla visade sig vara sant när min vän upplevt förekomsten av spöket själv.

Det var "Lärarnas dag" och jag och en vän skulle sätta upp en banner på toppen av klocktornet. Jag lät min vän gå först eftersom hon är mer modig och jag följde efter bakom henne. När vi kommit halvvägs uppför trappan upptäckte jag att jag hade glömt några saker på nedervåningen. Under tiden fortsatte min vän upp till klocktornet.

Snart hörde jag ett skrik. Jag rusade upp på och såg min vän liggandes medvetslös. Under ett par dagar efter händelsen så var hon ovanligt tystlåten men efter en tid började hon vara normalt och då berättade hon vad som hände den dagen.

När hon kom upp i klocktornet såg hon i ögonvrån en skuggfigur som verkade vara en flicka. Plötsligt kände hon ett starkt obehag så hon bestämde sig för att gå ner igen, och då hörde hon plötsligt rösten av en flicka som skrek högt åt henne att gå där ifrån. är hon vände sig åt det håll som rösten kom ifrån så fick hon se en skrämmande uppenbarelse för att sedan tuppa av.

Efter att ha fått höra hennes berättelse så känner jag att det var tur att jag inte var i hennes ställe den dagen. Jag kommer aldrig gå nära det klocktornet igen.
/
Abirami Penang, Malaysia

måndag 12 oktober 2015

Sömnparalys - The Old Hag

För något år sedan så såg jag ett avsnitt av Ghosty Encounters som intresserade och skrämde mig väldigt mycket. Avsnittet "The Haunted Hag" handlar om sömnparalys där man får besök av ett otäckt väsen, The Old Hag, en läskig gammal kvinna som kommer fram till dig och du kan inte röra en fena...

Wikipedia: Sömnparalys eller sömnförlamning, även kallat Old Hag Syndrome
är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen (Rapid Eye Movement) stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen. Det enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i drömmen. Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.

Sömnparalysen har ofta tolkats av folktron som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd. I svensk folktro var detta väsen maran, och ordet mardröm betecknade ursprungligen endast ett anfall av sömnparalys, för att senare beteckna alla former av otäcka drömmar. Även detta är en vanlig utveckling i andra språk.

De som varit med om dessa fenomen upplever dessa som mycket verkliga och många är helt säkra på att det verkigen är något som kommer och attackerar när man inte kan försvara sig. Här följer några berättelser om just detta, den första kommer från en kille i England.
Can You See Me? (Kan du se mig?)

Natten den 16 dec 2014 upplevde jag den mest skrämmande sömnparalys jag någonsin haft. Den
hände vid 03:27 på morgonen. Jag hade vaknat plötsligt och kunde inte röra mig. Efter att ha varit med om sömnförlamning innan så beslutade jag mig att vänta ut det. När jag låg där, med min tv framför mig så noterade jag att det bakom tv:n var två hemska ögon som stirrade på mig. Vad det än var så verkar det som att det visste att jag såg det eftersom så snart jag märkte det så började varelsen fråga "Kan du se mig?" upprepade gånger.

Jag började på att be i mitt huvud, men detta verkade bara göra varelsen mer högljudd. Dess raspiga och gälla röst tycktes gurgla varje ord och det blev allt mer skrikande. Samtidigt kände jag hur fotändan av sängen trycktes ner precis som om någon satte sig där. Tyst skrek jag böner för att bryta sömnförlamningen.

Jag har genomlidit sömnförlamning förr men detta har skrämt mig mest ... Hela mitt liv har jag har upplevt paranormal aktivitet och har faktiskt haft både positiva och negativa energier på besök i mitt hus.

Jag kan inte få bort den stirrande varelsens ögon ur mitt sinne. Denna erfarenhet verkar annorlunda än vad jag har upplevt tidigare. Jag tror inte att detta var bara en hallucination; Jag tror att det kan vara en negativ energi som har fäst sig till mig.

/Jinx, Storbrittannien

Nästa berättelse är det min kompis Angelica som berättar.

Den första paralysen jag hade då jag var 19 år gammal och hade precis flyttat till min första lägenhet. Den där haggan kom emot mig med en kniv i högsta hugg. För varje gång jag "somnade" så kom hon ett steg närmare jag fick använda varenda millimeter av viljestyrka för att väcka mig själv. Fyyyyy fan! Hon kom ut ur en vägg där min tv stod... Svartklädd i
klänning, en sån där långärmad, vit krage av spets, grått hår uppsatt i en knut.

Senaste paralysen jag hade var när det var som mest med paranormal aktivitet här hemma- då "vaknade" jag utan att kunna röra mig av att en katt satt på mitt bröst å stirrade. Först trodde jag att det var vår katt Frank så jag försökte mota bort honom, men det gick inte. Sen såg jag att det inte ens var han. Jag tittade åt vänster - mot fönstret - där stod en svart skugga som glodde ner på mig. Jag fick panik å vände blicken åt motsatt håll för att slippa se- där satt en gammal kärring vid sängkanten och stirrade på mig. Jag skrek men fick inte fram ett ljud. Jag såg pojkvännen ligga brevid mig men han märkte inte ett skit, sov djuuupt... till slut lyckades jag väcka mig själv på nåt vis.

/Angelica, Gävle

Ghostly Encounters "The Haunted Hag"

fredag 9 oktober 2015

50 Berkeley Square

Mayfair är en central stadsdel i London och räknas som ett av de mest exklusiva. Flera utländska ambassader, bland annat den amerikanska, ligger här. I denna stadsdel ligger torget Berkeley Square som ritades i mitten av 1700-talet av arkitekten William Kent. Torget är uppkallat efter den förnäma Gloucestershirefamiljen med samma namn som bodde i Berkeley House, vilket stod intill torget fram till 1733. Huset var deras residens i London när de inte bodde i sitt hem i Gloucestershire, Berkeley Castle. Träden som omger torget är bland de äldsta i centrala London och planterades 1789.

På detta tjusiga torg finns en annan välkänd adress, 50 Berkeley Square som sägs vara Londons mest hemsökta hus! Detta fyra våningar höga tegelhus byggdes i slutet av 1700- och början av 1800-talet och var bland annat hem för brittiska premiärministern George Canning 1770 till 1827. Sedan 1937 ägs byggnaden av antikvariatföretaget Maggs Bros.

Husets vindsvåning sägs vara hemsökt av en  ung kvinna som
George Canning
begick självmord efter att ha hoppat ut genom fönstret från denna våning efter att hon blivit utnyttjad av sin farbror. Det sägs att hennes spöke har förmågan att skrämma folk till döds. Även premiärministern George Canning ska ha fått sin beskärda del av husets spökerier, han ska bland annat ha hört märkliga ljud i form av röster, knackningar och andra oförklarliga ljud.

1885 köptes huset av en Mr. Myers som nyligen hade blivit dumpad av sin fästmö. Det sades att han skulle ha låst in sig uppe på vinden och långsamt blivit galen under resten av hans liv. Efter denna tid hamnade huset i förfall och det är under denna tid som dess rykte som spökhus började byggas.

Genom en vadslagning övernattade Lord Lyttleton 1872 i byggnadens vind. Han hade med sitt hagelgevär. Under natten fick han se en uppenbarelse vilken han avlossade skott mot. På morgonen efter försökte han undersöka vad det var som hade visat sig för honom på natten, men allt han hittade var sina hagelpatroner.

År 1879 skrev The Mayfair Magazine att en hushållerska som bott på vinden hade blivit galen och inlagd på mentalsjukhus där hon dagen efter hade avlidit under oförklarliga omständigheter. Dagen efter att hon hittades ska en adelsman ha antagit utmaningen att tillbringa en natt på vinden. Han ska vara det första dödsfallet registreras i huset. Rättsläkaren förklarade honom som ihjälskrämd.

1887 övernattade sjömän från HMS Penelope i huset. På morgonen hittades en av dem död, efter att ha snubblat när han flydde från huset. De andra uppgav att de hade sett spöket av Mr. Myers som aggressivt hade närmat sig dem.
Inga fenomen har rapporterats sedan huset köptes av Maggs Brothers i mitten av 1930-talet.

/Markus

onsdag 7 oktober 2015

Barong - Spökhistoria från Filippinerna

Efter lite efterforskning på denna berättelse som jag hittade på nätet så utspelar den sig under stormen Typhoon Imbudo som drabbade Filippinerna och södra Kina under juli 2003. Stormen nådde Filippinerna 15 juli vilket ledde till att ca 80 000 människors hem förstördes.

/Markus

Barong
Jag var sju år gammal när den händelsen inträffade. Det var en kraftig storm som härjade som förstörde många hus, bland anat våra grannars hus. Tack vare att vårt hus var så pass stabilt så klarade det sig och vi behövde inte ens evakuera. 

Några av våra grannar bad min mormor, som ägde huset, att få bo där tills stormen hade lagt sig. Självklart välkomnade min mormor dem. Eftersom jag var sju år gammal så var det ganska roligt att jag fick umgås med alla mina vänner som dessutom fick övernatta. 

Senare mot kvällen började stormen att lugna ner sig. Efter middagen så bestämdes det att det blev tidig sänggång då vi skulle få gå upp tidigt för att vara med och städa upp efter stormen. 

På natten vaknade jag av att jag inte hade något täcke på mig och att jag frös. Jag försökte få tag på mitt täcke och blev tvungen att öppna ögonen.

Barong

Jag blev chockad av vad jag såg! Jag fick gåshud över hela kroppen och hela jag bara skakade...Jag såg en man som stod framför mig! En man utan huvud! Det var mörkt men jag kunde se blod där hans huvud skulle ha suttit. Jag visste att det var en man då han bar en traditionell folkdräkt som vi kallar "Barong". Jag blundade hårt och försökte tänka på annat så att jag kunde somna om vilket tog en evighet... 

På morgonen berättade jag om den huvudlösa mannen i barong, men ingen trodde på mig. Jag såg aldrig mannen igen... 

/Josh, Filippinerna

onsdag 30 september 2015

Gettysburg 2: Gettysburg Collage

När man hör talas om Gettysburg så tänker man närmast på det gamla slagfältet, men för oss som gillar spökisar så ska vi nog ta en titt in på Gettysburg Collage som inte bara huserar elever och personal...

Skolan grundades 1832. Under slaget 1‒3 juli 1863 fungerade skolan bland annat som fältsjukhus den tiden som kriget höll på att ebba ut.

Det är över 150 år sedan slaget vid Gettysburg ägde rum och liksom på det gamla slagfältet så har även skolan sin beskärda del av spökerier.

I Brua Hall hålls utbildningar i scenkonst. Här finns teaterscenen "Kline Theatre" som hemsöks av spöket av en äldre soldat från inbördeskriget. På skolan kallar man spöket för "Generalen".
Han har setts flera gånger runt omkring scenen och tycker om att spela spratt genom att stöka till bland rekvisita och kostymer. Han gillar också att titta på föreställningar, och har sin egna plats längst fram i publiken, där den nedfällbara sitsen trycks ner när han sitter där och fälls upp när han försvinner. Skådespelarstudenterna ser alltid till att stolen är ledig när det är föreställning i fall om Generalen vill vara med och titta.

Det sägs att ett ungt par klättrade upp i klocktornet på
Glatfelter Hall
Glatfelter Hall i syfte att ta sina liv. Flickan hoppade, men killen ändrade sig. Hennes spöke har sedan setts på tornet, men endast av män. Det verkar som om hon försöker lura en kille att hoppa för henne.

Pennsylvania Hall
Pennsylvania Hall byggdes 1837 och är den äldsta byggnaden på campus. Det var den delen av skolan som användes som en befälsbefattning och sjukhus under slaget vid Gettysburg, och det sägs hemsökas av en vakt - the Lone Sentinel, den enslige vaktposten- och sägs visa sig i byggnadens kupol.

Men den mest berömda händelsen är om två kvinnor i personalen som fick uppleva en sak när de använde byggnadens hiss.

Hissen hoppade av okänd anledning över den våningen de skulle kliva av på och fortsatte ner till källaren. När hissen stannade och hissdörrarna öppnades så fick kvinnorna se något de sent skulle glömma...

Kvinnorna fick se hur läkare arbetade hårt med patienter... Soldater med sönderskjutna lemmar, lemmar som läkarna arbetade med att amputera. Kvinnorna såg en växande hög av amputerade lemmar staplade upp i hörnet. Trots att "scenen" var kaotisk så var helt tyst. I panik tryckte kvinnorna på hissknapparna och när en av de bloddränkta läkarna tittade upp mot kvinnorna så startade hissen och åkte upp ur källaren.

Red House heter ett hus med studentbostäder för kvinnliga studenter. Huset hör inte till själva skolbyggnaden. Det sägs att en flicka från tiden för inbördeskriget ligger begravd på bakgården och att hon hemsöker huset. Om man känner en doft av en parfym som inte tycks komma någonstans ifrån så är det flickan som är närvarande. Hon brukar ställa till med lite poltergeist-tricks som att flytta runt saker eller ha sönder tallrikar.

Även 60 Chambers Street är ett studenthem som är hemsökt. Huset är hemsökt av ett spöke som kallas Chuck. Man kan höra honom fara runt och vissla flera i timmar i sträck och så stänger han av och på elektroniska apparater. En gång ska han ha spolat tillbaks ett videoband för att få titta på en scen han gillade igen. Han ska även ha skojat med en kvinna genom att lyfta hennes hår som vilade på hennes axel. Personer som var med fick då se hur hennes hår stod rakt ut från sidan av hennes huvud.

Stevens Hall har ett välkänt spöke, the Blue Boy. Det sägs att en ung pojke flydde från det närliggande barnhemmet där barnen blev illa behandlade. Pojken kom till huset en kall vinternatt och några flickor ville ta hand om pojken.

Husmodern hörde att något var på gång och kom och knackade på dörren varpå flickorna gömde pojken utanför på ett fönsterbräde för att han säkert skulle återlämnas till barnhemmet om han hittades. Vädret var bittert, och husetmodern stannade och pratade i en timme. Hon lämnade slutligen rummet, men när flickorna gick för att få in pojken så var han inte där. Han hade vandrat iväg och lämnade inget bakom förutom sina fotspår i snön.

Man vet inte exakt vad som hände med pojken, men än idag får flickor som bor i rummet besök av hans spöke som har frustna blå läppar. Han har också setts kikande in genom samma fönster tryckt mot rutan.

Hans fönster är känt att flyga upp när det är vinterstorm - även när det är låst. När en flicka såg honom så skakade hon på huvudet i misstro vid åsynen, och när hon fokuserat blicken igen så var han borta. Men orden "Hjälp mig" var skrivet spegelvänt på den isiga rutan...

/Markus

måndag 21 september 2015

Paris katakomber



Paris katakomber, på franska Catacombes de Paris men även les carrières de Paris det vill säga ungefär Paris gruvgångar, är ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris. Tunnelsystemet skapades under romartiden när de bröt kalksten i gångarna. En liten del av systemet började användas som gravplats år 1786 och det är dessa som är de egentliga katakomberna. De har det officiella namnet l'Ossuaire Municipal ungefär allmänna ossuariet. I överförd bemärkelse kallas även resten av tunnelsystemet för Paris katakomber.

Tunnelsystemet är totalt mer än 300 kilometer långt, men bara en liten del är öppet för allmänheten med ingång vid torgplatsen Place Denfert-Rochereau. Det finns dock flera hemliga ingångar och under historiens lopp har katakomberna tjänat som hemlig mötesplats och transportsträcka, bland annat för den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Sedan 1950-talet är det förbjudet att besöka tunnlarna utanför anvisade områden eller utan guide. Det har förekommit att folk har irrat omkring på egen hand i tunnlarna och aldrig återfunnits.

1785 fick gångarna en ny användning. Sjukdomar som pest och smittkoppor spreds från stadens överfulla kyrkogårdar och nu beslöt man att transportera liken från kyrkogårdarna ner i underjorden. I dag ryms här över sex miljoner skelett och stället har blivit en turistattraktion. Många besökare har vittnat om spöklika upplevelser som att någon plötsligt tagit strypgrepp på dem... Många har även sett grupper av skuggfigurer inne bland gångarna...

/Markus

onsdag 16 september 2015

Spöket vid Trosa kyrka


Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier". 
/ Markus

Spöket vid Trosa kyrka. 

Det jag nu först ämnar berätta, tilldrog sig inte i någon gård, utan på en kyrkogård, men det kan väl ändå ha sitt intresse. 

Jag var en flicka i de första tonåren. Vi hade nyss flyttat till trakten, och jag var på väg till mitt hem, prästgården, som ligger helt nära Trosa kyrkogård. Som varande prästdotter och van vid allt sådant, tycktes mig detta inte något kusligt. Jag var alldeles fri från spökrädsla och hade lika väl kunnat ta en genväg tvärs över, som jag gjort både förr och senare. 

Det var nu en mycket vacker afton och så månljust att man kanske kunnat läsa i bok. Kyrkan låg där vit. Man kan från vägen se hela dess långsida. Vägen går litet lägre än kyrkogårdens plan, och när jag gick förbi, gick jag fram till muren och ställde mig där med båda armarna vilande på den. Jag tänkte, att om någon ginge igen här nu, så skulle man allt se honom bra tydligt. Och så gjorde jag något mycket dåraktigt. Jag knäppte mina händer och bad innerligt till Gud, att om det fanns något att se, jag skulle få se det. En kanske ovanlig bön av en liten flicka. Jag kan inte tro annat, än att Gud bönhörde mig. 
Ty plötsligt fick jag se en lång skepnad, klädd i hatt och vid mörk kappa (ansiktet kunde jag inte se) komma fram vid bortre gaveln, där sakristian är, samt långsamt och efter vad jag kan minnas ljudlöst skrida av och an utefter kyrkans vägg. Jag kan se honom när jag vill. Jag stod stilla kvar och betraktade honom. Men efter att ha gått så där en två, tre gånger vände han plötsligt in på gången, som leder rakt fram mot det hörn, där jag stod. Steg för steg, närmare, närmare kom han glidande mot mig - och då blev det mig plötsligt för mycket, och jag blev så oerhört förskräckt. Jag har väl aldrig sprungit så snabbt som nu, hem, hem, till de levande människorna… 

Nu kanske de skeptiska invända, att det nog var en levande människa som jag såg på kyrkogården - men det tror inte jag. Det föreföll inte så, och när jag sedan hörde efter bland befolkningen, så var det mer än en, som förklarade, att de sett en gengångare där, en manlig figur i hatt och svart kappa. Jag minns, att en person sade till mig:
"Önska inte att få se honom! Det är kusligt."
Jag önskade det aldrig mer heller, och aldrig mera har jag sett honom. De talade om att det var en man, som gjort någonting, så att han inte sedan kunde få någon ro… Jag vet inte. - Jag bara berättar vad jag såg.

Hemma i prästgården vaknade jag flera gånger av att det stod en grå skepnad lutad över mig. Det föreföll att vara en kvinnlig varelse. Men det var omöjligt att se hennes ansikte. Hon brukade ha armarna i kors över bröstet. En gång minns jag, att hon satt på sängkanten. Första gången trodde jag, att det var någon av syskonen, och räckte ut handen för att ta på henne. Sedan förstod jag, att det var någon "från andra sidan" och brydde mig inte mycket därom. Pappa, som visst såg mer än vanligt folk, brukade ju säga, att "om ni får se något sådant, så är det inte farligt. Ni har ju aldrig hört att något sådant gör en illa."

Jag har sedan dess, under årens lopp och på olika platser, upplevat så mycket och sett så pass mycket, som inte tillhör denna materiella värld, att jag inte skulle våga tala om hälften en gång för vanliga människor. De skulle inte förstå. Det finns så mycket mellan himmel och jord, mycket som inte kan förklaras. 
Här, där jag nu bor sedan i våras, har jag bara upplevt en händelse, som jag inte kan anse annat än som en glimt från "världen på andra sidan förlåten". - En gammal fru, som dog i februari förra året och som jag inte alls brydde mig om eller haft något vidare att göra med, uppenbarade sig oväntat en morgon i min kammare. Jag blev mycket överraskad, när jag fick se henne komma invandrande, precis som i levande livet… Visste mig inte ha något otalt med henne alls. Men jag tror, att hon kom till mig, emedan det kanske inte var möjligt för henne att meddela sig med någon annan. Det var en sak hon bad mig om - och jag lovade att uträtta det. 

Dröm, inbillning, tror kanske andra. För mig var i alla fall löftet heligt, och jag gick att uppfylla det… 

Ty vad man lovar skall man ju hålla, antingen man lovar det till en levande eller en som gått bort - en, som lever "på andra sidan". 

"Mia Credo". 




söndag 13 september 2015

Barn säger de mest tokiga saker...

Det är snålt med inlägg för tillfället. Det beror på att jag har flyttat in hos min lillasyster som har en son som är snart fyra år, så det är fullt upp med jobb och barnlek om dagarna vilket såklart är jätteroligt men försöker så gott jag kan att spöka till det. Det som detta inlägg handlar om är läskigheter som barn har sagt och gjort... Barn säger de mest tokiga saker...

Apropå sånt, min syster med hennes lille son var till vår andra syster på middag. Dr berättar lillgrabben attt det bor ett spöke i mosters lägenhet, hon heter Isa och har lika långt hår som mamma, fast blont då. Isa bor i gareroben. Min syster som bodde i lägenheten kände sig lite mer mörkrädd än vanligt när besöket hade gått hem.


Här följer en berättelse som jag blivit tilldelad och sedan en hel drös med läskigheter som jag hittat på nätet.
/Markus

När vi flyttade in där vi bor nu och min lillebror milton var omkring tre år så hände det en sak. Jag var inte hemma vid tillfället men han ställde sig utanför min dörr och grät av skräck och sa till vår mamma att det satt en gubbe på min säng. Han är livrädd för det rummet och vill absolut att min dörr ska vara stängd.. Alla i min familj känner att vi aldrig är riktigt ensamma även om man är själv där...

Idag är Milton sex år och att han fortfarande vill ha dörren stängd. Vi har inte pratat med honom om händelsen.

/Sofie


Mina barn (åldrar 5, 4, och 3) pratar ständigt om "de blodiga flickorna" i sina rum. De berättar detaljerat om dem, deras namn ... Deras kläder, vad de talar om. Det började när min äldsta hade just fyllt tre. Han sa att de hade varit i en liten grön bil som föll i vattnet. Vattnet blev rött och deras mamma och pappa var verkligen ledsna. Han sa att flickorna gillade deras rum eftersom de har roliga leksaker.

"Pappa, när kan vi bli av med den där ungen som hänger i min garderob?" Jag frågade henne vad hon pratade om och hon berättade allt om en tonårspojke som hängde med ett bälte runt halsen i hennes garderob. Jag gick till hennes garderob och där fanns ingenting...  Då sa hon att han bara är där när jag inte är i närheten.
Dottern pekade på den gamla vedspisen i mitten av rummet och sa: "Jimmy sa att det var där han gjorde det." Jag frågade henne vem denna Jimmy var och vad han talade om. Hon svarade "Jimmy är killen som kommer och pratar med mig på natten. Han sa att han dödade sin mamma just på den platsen." Min dotter var fem.

En gång när jag var tre och sov i mina föräldrars säng så satte jag mig plötsligt upp och sa "Mamma, vem är han där i hörnet?" Hon blev skräckslagen. Detta hände varje kväll tills hon tillslut gick till hörnet och pratade med honom och bad honom att lämna oss ifred eftersom han skrämmde mig. Jag tror sedan dess på spöken på grund av detta.

Min dotter var 4 år gammal. En morgon hörde jag hennes dörr öppen och stängas. Det betydde oftast att hon skulle komma till vårt rum. Hon kom inte, men snart hörde jag hennes röst. Jag hoppades att hon skulle gå in till sig igen och somna så jag lät henne vara. Då hörde jag dörren öppen och stänga igen. Den här gången bestämde jag mig för att gå in i hennes rum och se vad hon sysslade med.

"Gumman?"

"Ja, pappa."

"Vad gjorde du uppe?"

"Jag gjorde inget, jag försökte sova, men han lämnar mig inte ifred. Han pratar med mig och frågar en massa. "

"Han? Vem menar du?"

"Den lille pojken som var i mitt rum."

"Umm, älskling det var bara en dröm. Det finns ingen pojke i ditt rum. "

"Jag vet. Han gick härifrån precis. "

"Ok, men vad gjorde han i ditt rum då?"

"Han hängde från fläkten och frågade mig en massa saker."

"Hur då hängde från fläkten? Med armarna? "

"Nej, med ett rep."

Jag frågade henne om det ungefär ett år senare men hon mindes inget av detta.

söndag 30 augusti 2015

Ghostwatch

På kvällen den 31 oktober 1992 visade brittisk tv ett direktsänt program där man sände från ett engelskt hus som påstods vara hemsökt av poltergeists. Programledare var Michael Parkinson och vad som först tycks vara en helt ordinär och lättsam lördagsunderhållning där "övernaturliga" händelser undersöktes med tydlig skepsis, övergick snart till ren och skär skräck...

Här har ni showen i sin helhet!

/Markus





-
-
-



Tyvärr, måste man väl ändå säga, så var detta inte på riktigt. Det hela var en "mockumentär" dvs en påhittad dokumentär, skapad att skrämma tv-tittare under halloween, vilket lyckades mer än vad man väntat sig.

måndag 24 augusti 2015

Youtubekanal - Hemsökt Sverige

För er som hellre vill lyssna på spökhistorier än att läsa dem så har jag ett tips på en Youtube-kanal där en göteborgare som heter Patrik berättar spökhistorier med fantastisk inlevelse till stämningsfull musik och illustrerande bilder. 

Bland spökhistorierna hittar vi bland annat min gamla favorit, De dödas julotta! Så vill ni höra svenska spökhistorier så kolla in Hemsökt Sverige på youtube!

/Markus

onsdag 19 augusti 2015

Ansiktet i teven

En läskig kortis som jag hittade på nätet!
/Markus

"En natt låg jag nere i vår läskiga källare som vi höll på att göra om till tv-rum. Jag kollade på Halloween (som jag hade sett säkert över hundra gånger), när jag plötsligt kände en kall vindpust samtidigt som lamporna började flimra. Då jag varr inne i filmen så funderde jag inte så mycket på detta. Efter ungefär en halvtimme så slocknade lamporna helt, så även teven. Jag var inte rädd för mörkret på den tiden så jag bara ropade på min mamma att ge mig en ficklampa, men jag fick inget svar... När jag tittade framför mig så såg jag ett vitt ansikte i teven som stirrar på mig. Jag bara fortsatte att stirra på detta ansikte i tanken på att det bara var en reflektion, men sedan såg jag hur ögonen blinkade till och stirrade rätt på mig. Ansiktet log och tänderna var inte mänskliga; de var vassa och långa. Jag började gråta och ropade på mamma. Det var då jag rusade upp för trapporna och grät mig till sömns i min mammas säng. "

/Truerains

tisdag 18 augusti 2015

Vålnaden i Fjellstedtska skolan

Här kommer ytterligare en berättelse från "Svenska spökhistorier".
/ Markus


I slutet av 1800-talet inträffade i Fjellstedtska skolan i Uppsala en serie märkliga ting, som låtit mycket tala om sig. Den person, som närmast var föremål för andeuppenbarelserna, har upprättat ett "protokoll" över sina upplevelser, vilket även bestyrkts av flera trovärdiga personer, som varit åsyna vittnen. Protokollet insändes som bidrag till Söndagsbilagans serie "Svenska spökgårdar" och återges här nedan.

I min tidiga skolålder blev jag god vän till en min skolkamrat, bondsonen Fredrik Eriksson, född 1871 i Högbo socken nära Sandviken. Han var en stilla yngling med milt och fogligt sinnelag. Vi voro mycket tillsammans och sysselsatte oss i synnerhet med läsning. En gång hade vi - jag vill minnas 1883 eller 1884 - kommit över en bok, innehållande brev från andevärlden. Vi kommo då att ge varandra löftet att den av oss som först dog skulle uppenbara sig för den andra. Efter någon tid reste jag till Uppsala för att studera i Fjellstedtska skolan - det var 1888. Vår bekantskap blev därigenom avbruten. Han hade länge lidit av lungsot och avled till följd av denna sjukdom 1889. Jag tror ej att han kom till frid med Gud.

Det omnämnda löftet hade jag emellertid under tiden nästan glömt. Men jag skulle bli erinrad om det, och detta skedde på följande underbara sätt.

Natten mellan den 11 och 12 februari detta år vaknade jag med en känsla av kyla, såg upp och varseblev till min förvåning den avlidne Fredrik Eriksson stående vid min säng och oavlåtligt stirrande på mig. Till en början ville jag ej tro mina ögon, men slutligen blev jag övertygad om synens verklighet. Jag vågade ej tilltala honom och vet ej hur han försvann.

Natten mellan den 15 och 16: Vaknade därav att en nyckelknippa kastades ned från bordet - såg honom då stå vid min säng alldeles bredvid mig - frågade honom vad han ville. Han svarade ej, men lade handen på min skuldra, varvid jag svimmade av - när jag vaknade var han försvunnen.

Natten mellan den 18 och 19: Såg honom i trenne personers närvaro stående vid min säng - de övriga märkte ingenting - han försvann ögonblickligen.

På e.m. den 19: Jag gick på promenaden i sällskap med en kamrat som ej var invigd i saken. Jag fick då plötsligt se honom gå vid min sida, ljudlöst tagande sina steg, klädd såsom medan han levde, med sina ögon såsom medan han levde, med sina ögon såsom alltid fästade på mig. Då jag flyttade mig på andra sidan om min kamrat gick han fortfarande bredvid mig. Efter en stund försvann han.

Natten mellan den 19 och 20: Jag hade talat om saken för tre kamrater, som lågo hos mig. Flera böcker kastades ned ur bokhyllan, jag satte upp dem, de kastades ned ånyo. Detta upprepades följande natt.

Den 22, söndag, kl.½2 e. m.: Fick se honom stå vid bordet vinkande åt mig med armarna. Jag vågade ej tilltala honom.

Den 23 kl. ½7 e. m.: Befann mig på kyrkogårdspromenaden, då han plötsligt gick vid min sida. Jag tog mod till mig och frågade:
- Vad vill du? Han svarade:
- Jag kommer för att hämta dig till en annan värld.
Jag tog av på Järnbrogatan, då han försvann. Natten mellan 25 och 26: Flera personer närvarande - slag på lampan. - Hela bokhyllan kastades med stor våldsamhet ned från byrån och föll utefter en säng - inga böcker skadades märkbart - en karaffin och ett glas slogos ned i sammanhang med hyllan - glaset gick sönder men karaffinen höll. Följande nätter kastades småsaker från bord och byrå.

Den 1 mars kl. 5.45 e. m. såg jag honom i skolans samlingssal. Jag frågade varför han kom.
- Med anledning av löftet, fick jag till svar.
- Men varför skall du då hämta mig till en annan värld? frågade jag vidare. -
- Därför att man väntar på dig, blev svaret.
Under följande nätter kastades endast småsaker ned på golvet.

Natten mellan den 10 och 11 tillbragte jag i ett annat rum tillsammans med en kamrat. Kl. ½2 vaknade jag och hörde gungstolen gå. När vi tände lampan befanns gungstolen ha ändrat plats något litet. Vi släckte lampan. Om några minuter kastades ett par saker ned på golvet, därpå hörde vi tre skarpa knackningar i bordet och till sist fördes gungstolen sakta över rummet till min säng. Klockan var då två. De följande nätterna var allt jämförelsevis lugnt, men natten mellan 14 och 15 var oron så mycket större. Tvenne personer voro närvarande. Knackningarna hördes och tilltogo allt mer i styrka. Flera saker slungades ned från bordet. Stolarna promenerade fram och tillbaka på golvet. Bordet flyttades hastigt över rummet till väggen, sköts därpå sakta tillbaka till min säng. Kudden rycktes hastigt undan mitt huvud och kastades långt på golvet mot dörren. Tändstickorna kastades bort. Linjalen slog länge och intensivt mot bordet. Då den blivit stilla fattade jag tag i den, men jag hade ej haft den lång stund förrän den rycktes ur min hand och kastades ut på golvet o.s.v.

Följande natt beslöt jag mig för att ligga ensam. Jag lade mig kl. ½10 och insomnade lugnt, men kl. ½1 vaknade jag.

Nu låg jag i den största spänning. Jag var övertygad om att anden skulle infinna sig, men oviss huru detta besök skulle utfalla. Klockan i tornet slog tre kvart på ett, och plötsligt står han vid min säng. Jag kunde tydligt se honom i det klara månskenet. Han betraktade mig först en stund, fattar därpå en stol och lyfter den till min säng och sätter sig. Lugnad härigenom vågade jag nu tilltala honom, och följande samtal uppstod oss emellan. Jag frågade:
- Hurudant är ditt nuvarande tillstånd?
Han svarade:

"Stör ej de dödas ro,
Till domens dag de vila
Uti sitt tysta bo,
Men deras andar ila
Tröstlöst, färdlöst irrande omkring."

- Äger du då intet hopp?
- Fråga mig ej därom, ty jag får ej svara, jag får ej giva dig för djupa inblickar i andevärlden.
- Kan jag då ingenting göra för dig?
- Jo, du kan göra mig en tjänst, men jag litar fullkomligt på din tystlåtenhet.
Då jag nickade jakande, gav han mig ett uppdrag att uträtta åt honom.
- Men du yttrade ju först, att du kommit för att hämta mig till en annan värld.
- Ja, jag kom också för din egen skull, du behöver varnas, och dessutom säger mig en aning, att du ej skall leva länge.
- Men i så fall bör jag väl ej fortsätta mina studier?
- Jo, ty min aning behöver ej besannas, och även om den gör det, har du dock en mission att fylla, och det just här.
- Men varför valde du just mig att utföra detta uppdrag?
- Dels hade jag ett löfte till dig att uppfylla, dels ansåg jag mig kunna gagna dig, och dels tror jag ej, att någon annan av mina kamrater skulle kunnat bära detta.
- Men vartill skall då detta buller, som här förorsakats, tjäna?
- Det var endast för att göra mig uppmärksammad, och skulle ej ifrågakommit, om du ej meddelat saken åt så många, varigenom onödigt bråk uppstått. Däri har du handlat orätt och endast dragit ut på tiden.
- Men varför då ej säga ditt ärende de första gångerna, då jag var ensam?
- Du ägde då ännu för litet mod för att med lugn åhöra mig.
- Men då du nu uträttat ditt ärende och infriat ditt löfte, så inser du väl, att detta tillstånd ej kan fortfara, utan du måste upphöra med dina besök?
- Det inser jag mycket väl och därför - han reser sig från stolen - farväl, som jag både hoppas och fruktar för övrigt.

Han kastade några vemodsfulla blickar på mig, och i nästa ögonblick var han försvunnen. Klockan var nu ungefär en kvart över ett. Uppsala den 26 mars 1891.

Axel N. Forsmark.

torsdag 13 augusti 2015

Flickan i spegeln

Här är en spökhistoria från en person i grannlandet Finland! Varsågoda!

/Markus

Jag är uppvuxen på landsbygden. Min pappa började på att bygga ett nytt hus då det vi bodde i var en smula fallfärdigt. I väntan på att det nya huset skulle bli klart så bodde vi i det gamla där den som bodde i huset innan oss hade dött i det största rummet.
Jag sedan sov i ett litet rum bredvid detta rum. Ofta om nätterna kunde jag se hur handtaget på min dörr drogs ner och hur dörren öppnades, men ingen var där...

Min pappa dog när jag var 12 år gammal och husbygget stannade av under en tid fram till att min mamma träffade en ny man som tog över husbygget.  När vi senare flyttade in så byggdes i efterhand en altan med fönster från det gamla huset.

Jag brukade vara vaken ganska länge på nätterna under tonåren och då brukade jag oft se och höra märkliga saker. Jag började att lägga märke till hur det verkade som någon satt i
vår soffa och så kunde jag höra saker som fotsteg, skratt, gråtande småbarn samt hur något släpades över golvet.

En natt omkring 04:00 då jag var redo för sängen så gick jag in i badrummet för att göra mig i ordning så tittade jag i spegeln. Bredvid mig stod en liten mörkhårig flicka. Hon var klädd
i enkel vit klänning och hon såg rakt in i mina ögon med ett märkligt litet leende på läpparna. Mitt hjärta gick på högvarv och jag sprang nästan ut ur badrummet. Jag såg hennes några gånger efter detta, alltid vid ungefär samma tid, 04:00.

Varje gång som vi hade åska eller lite hårdare vindar så fick vi strömavbrott. En av dessa gånger så åskade det, och hela huset blev strömlöst. När det hade lugnat sig så skulle jag ut med hunden och då fick jag se den lilla flickan i hallen. I samma ögonblick som jag såg henne så sprang hon mot ytterdörren och försvann.

Vi bor numera inte kvar på platsen och jag är inte längre med om några övernaturliga saker.

/Cornflower, Finland

tisdag 11 augusti 2015

Mannen i badkaret

Här är en annan berättelse som jag har hittat på nätet.

/Markus

När jag var liten, omkring två år gammal, så brukade min mamma placera mig på handfaten i badrummet för att kunna ha uppsikt över mig medan hon gjorde sig i ordning. Hon har berättat att jag ofta brukade sitta och göra grimaser i spegeln som jag skrattade åt. Men en morgon så tittade jag i spegeln på badkaret som var i bakgrunden. Jag log och pekade in i spegeln varpå mamma frågade mig vad jag pekade på och jag svarade: "Det är en man i badkaret!" Detta var inget som hon reflekterade över då jag hade en minst sagt livlig fantasi. gjorde inte larm henne eftersom hon kunde
se fanns det ingen annan person i badrummet utom för oss. Dessutom har en två år gammal en livlig fantasi.

Två år senare, när jag var fyra och min yngre bror var två, hade min mamma min bror i badrummet med henne. Han satt på handfatet som jag brukade göra, men han var inte lika intresserad av spegeln som jag brukade vara. Istället brukade han leka med mammas sminksaker medan hon fixade till håret. En dag medan hann satt där så tappade han det han lekte med och började fnissa. Min mamma frågade honom varför han skrattade och märkte då att han stirrade på vad som var bakom henne.

"Mamma, det är en man i badkaret", sa han och pekade bakom henne där badkaret stod. Min mamma kände hur hon liksom frös i skräck då hon kom att tänka på när jag var liten och hade nämnt samma sak. Hon vände sig om mot badkaret för att se om någon var där, men de var ensamma i badrummet.
Sedan den dagen var hon övertygad om att barn kan se saker som vuxna inte kan se, att min bror och jag såg spöken av den mannen som hade gått bort i huset efter en hjärtattack flera år innan vi flyttade in. 

Redan innan min mamma berättade om våra syner av mannen i badkaret så brukade jag känna att jag alltid ville ha duschdraperiet fråndraget då jaag ständigt kände mig iakttagen...

/ Jessie, Filippinerna

måndag 10 augusti 2015

Alkoholist-spöket

Här har jag hittat en självupplevd spökhistoria från nätet som en tjej från Nya Zeeland berättar.

/Markus

Jag heter Nadine och bor i Nya Zeeland. Förr brukade jag hänga hos min faster om helgerna oc gå på fester. En gång när jag var där så var min kusin (som jag inte gillade så mycket då men som är en av minabästa vänner idag) i Whangarei vilket är en fyra timmars bilfärd från där min faster bodde, så jag sov över i min kusins rum medan hon var borta.

Det var runt 20:00, jag var den som skulle köra mina festande vänner den kvällen då det var in tur att vara nykter, så jag var lite bedrövad och gick till sängs i brist på annan sysselsättning.

Efter att jag hade legat där i ungefär en timme så började jag äntligen slumra till. Men jag vaknade till då jag kände hur någon satt i sängen, Först trodde jag yrvaket att det var min kusin eller någon av våra kompisar, men de var ju ute och roade sig och hade nog inga planer på att hänga hos min faster.

Jag blev nu ganska rädd och vågade inte vända mig för att tända lampan. Jag tyckte mig höra hur någon drack ur en flaska eller burk. Tillslut satte jag mig upp för att se vem som var där. I rummet var det mörkt, gatlyktorna utanför hjälpte knappast till så det enda jag kunde se var en mörk gestalt som satt på sängkanten... Skräckslagen sprang jag ut ur rummet. Jag berättade händelsen för min faster som berättade att en äldre man, Albert, bodde i huset tidigare. Han var alkoholist och hade dött i huset efter flera års drickande. I min kusins rum fanns det gamla tomflaskor och vi tror att det var dessa som drog till sig Albert.

Jag gick aldrig mer  in i min kusins rum och min kusin ville inte heller bo i rummet utan flyttade ut i en husvagn ute på gården.

/Nadine, Nya Zeeland

lördag 8 augusti 2015

Vigo the Carpathian

Jag upptäckte för en tid sedan att det går att få tag på porträttet föreställande Vigo the Carpathian fast som poster! Ringer det ingen klocka så har ni kanske inte sett Ghostbusters II från 1989 där denna Vigo figurerar.

Vigo föddes 1505 i Balkanriket Carpathia i Ungern, nära gränsen till Italien. Vigo kom till makten i sitt hemland och erövrade senare Rumänska Moldavien och styrde sina områden med järnhand. Han kom att kallas "Carpathias gissel" och "Moldaviens sorg". Historien skulle komma ihåg honom som en mäktig trollkarl, men också en tyrann, en envåldshärskare, en mordisk galning. Hans titlar kom att bli "Vigo den grymme", "Vigo Torteraren", "Vigo den föraktade" och "Vigo den ohelige". Cirka 400 år senare kom Peter Venkman skämtsamt att lägga till "Vigo the Butch" till listan.


Vigo dog slutligen år 1610 vid en ålder av 105 när rebeller
Ray Stanz undersöker Vigos porträtt.
såg till att bli kvitt tyrannen en gång för alla, detta genom förgiftning, hängning, urtagning och fyrdelning, hängning, dragning och kvartering. Efter hans halshuggning, utfärdade huvudet några sista ord. "Döden är blott en dörr. Tiden är blott ett fönster. Jag kommer tillbaka.".


Trogen sitt ord, återvände han i New York 1989 och bosatte sig i sitt självporträtt som skapades långt före hans död. Vad som händer sen får man reda på genom att se filmen!



/Markus