Leta i den här bloggen

onsdag 11 december 2013

Porträttet

Jag är som jag nämnt tidigare född och uppvuxen på Gotland men då min mamma härstammar från Västerbotten och har en del sameblod i sig så ville hon gärna ha sin lilla samiska hörna. Huset vi bodde i var stort och vi hade en ganska lång hall som sträckte från vardagsrummet bort till trappan som ledde upp till mitt och syskonens sovrum. Längs hallen till vänster när man kom ut från vardagsrummet hade vi först dörren till köket, toaletten och sedan, som sagt trappan upp till våra rum. 

Till höger när man kom ut från vardagsrummet så hängde det en del gamla samiska prylar, samt detta porträtt av en äldre samekvinna. När man gick ut från vardagsrummet kunde man känna hur hon stirrade på en... och värst var ju såklart när man skulle mot vardagsrummet och man kände hur hennes ögon följde varje steg man tog...

Så här beskriver min syster som är några år yngre än mig detta porträtt:

"Inte konstigt att vi var vettskrämda. Kommer speciellt ihåg när jag hade glömt mitt täcke nere i soffan och var tvungen att gå ner och hämta det. Det innebar att gå i den låååånga hallen och ha denna tavla stirrandes på en. Bara att springa."

Detta var visserligen inte direkt ett hemsökt porträtt även om vi många gånger har känt så...  jag kommer ihåg att mamma höll med oss att den faktiskt var lite skrämmande då hon själv sa "hon har elaka ögon"...

Jag kom att tänka på detta porträtt när jag råkade hitta en självupplevd berättelse från 2011 som en ung kanadensisk tjej har skrivit som handlar om ett läskigt porträtt.

/Markus

Min berättelse börjar på en vacker dag på campingplatsen Pine Ridge Park som ligger två timmar utanför Ottawa. Jag hade tidigare varit i Quebec och Nova Scotia eftersom jag besökte några släktingar och för att min tremänning skulle gifta sig, därför hade min farbror bokat stugor till både anhöriga till bruden och brudgummen några dagar innan vigseln för att att vi skulle lära känna varandra innan den stora dagen.

Min tremänning och hennes man, min farbror och hans fru, hans hustrus syster och pappa, min farfar och jag, alla stannade i en stuga med namnet "1820" tills resten av familjen kom. Stugan var mycket rymlig med massor av mycket gamla möbler, det enda som var modernt var apparater i köket och tv-apparater.

Då jag är lite av en kläd-och-smyckes-nörd så var det ett fasligt jobb att få upp min stora resväska upp på övervåningen där jag skulle bo. När jag väl kom upp dit var belysningen riktigt svagt och jag fick en märklig känsla av starkt obehag. Jag satte snabbt ner min resväska i rummet och rusade tillbaka ner igen.

När jag kom in i vardagsrummet lade jag märke till ett stort porträtt på väggen föreställande en kvinna i trettioårsåldern med ett ganska strängt ansiktsuttryck. Detta porträtt skrämde mig ännu mer än att vara på övervåningen då jag kände som om hennes ögon följde mig hela tiden. Jag bestämde mig för att sitta med ryggen mot porträttet för att försöka få mig att tänka på något annat. En minut senare fick jag ett SMS från min mamma som frågade hur stugan var. Jag svarade "Det är bra men det finns en tavla med en kvinna på som ger mig kalla kårar." Jag kände nu att jag inte hade lust att vara på övervåningen ensam.

Den första natten kände jag mig mindre rädd eftersom jag hade ett ganska mysigt rum med en otroligt skön säng. Jag kände mig lättad inför nästa natt eftersom min farfar och jag skulle få skifta stuga eftersom resten av familjen var på väg upp. Tråkigt nog kunde vi inte få tillgång till denna stuga förren efter ytterligare en natt vilket oroade mig då jag skulle bli tvungen att sova i den läskiga korridoren med trappan alldeles intill och det läskiga porträttet där nere vid trappans slut.

Nästa dag frågade vi några i personalen om stugans historia. Det visade sig att stugan ursprungligen kom från Algonquin Park som är tre timmar utanför Ottawa. Man hade monterat ner stugan bit för bit och sedan återuppföra den på denna campingplats. Porträttet fanns i den gamla stugan och följde helt enklet med till Pine Ridge Park tillsammans med stugvirket. Ingen vet vem kvinnan på portättet var, vilket gjorde det hela ännu mer mystiskt. En av de anställda nämnde att när hon höll på att städa stugan för nästkommande gäster upp platsen och förbereda den för nästa uppsättning av gäster så kände hon hur kvinnans ögon tycktes följa henne varje gång hon passerade porträttet. Jag kände mig så lättad över att jag inte var den enda som upplevde detta konstiga fenomen.

Det var svårt att sova den natten natten. Ju tystare det blev desto mer rädd blev jag och när klockan var omkring ett på natten var det dödstyst i stugan. För att lugna mina nerver så kollade jag på ett avsnitt av Gossip Girl som jag hade laddat ner på den. Helt plötsligt kunde jag inte tro mina ögon, bara en halv decimeter från mig svävade porträttkvinnans stirrande ansikte in i mina ögon. Jag blev skräckslagen och försökte skrika men jag kunde inte. Jag stängde snabbt mina ögon och när jag åter öppnade dem, var hon borta. Jag drog täcket över huvudet och fortsatte att titta på Gossip Girl, allt för att slippa tänka på vad som hade hänt. Nästa dag försökte jag att hålla sig borta från stugan så länge som möjligt . På eftermiddagen flyttade vi till den nya stugan. Den läskiga känslan hade försvunnit och jag trivdes betydligt bättre i den nya stugan.

Sedan den dagen undrar jag varför kvinnan visade sig för mig . Kan det bero på att hon inte ville ha mig där? Vem vet... Jag skulle uppskatta om någon kom med en bra förklaring.

Tack för att ni tog er tid att läsa min berättelse,

Daisy

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar