Leta i den här bloggen

tisdag 3 december 2013

Gästgivargården

I boken "Möten med de döda" av Solveig Almqvist, finns en berättelse som utspelade sig i början av 1800-talet och berättar om en en trettonårig pojke, vi kallar honom Emil, som var skjutspojke på en gästgivargård. Hans sovplats var ute i en bod på gården. Nu hände det sig att en "knalle" tog in på gästgiveriet. 

Skjutspojke
"Knallen" var ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. Allmogen där började vid 1500-talets mitt gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän. Denna handel upphörde omkring år 1900.

Knallen var mycket sjuk och blev ännu sämre, och man skickade efter traktens kloka gumma, som dock ingenting kunde göra. Knallen fick ta Emils säng, och skjutspojken gjorde så gott han kunde för att hjälpa den sjuke, passade upp på honom och sprang ärenden bland annat. Knallen var tacksam och sa till Emil "Du ska få någonting av mig du, antingen jag lever eller dör". 

En kväll såg Emil att knallen var på väg att gå över gränsen och hämtade gästgivaren som tillsammans med sin fru satt hos knallen tills han dog. Ett par bräder bars in och placerades över ett par stolar. Liket lades på bräderna och täcktes över med ett lakan. När natten fallit tyckte Emil att han hörde ljud från den döde. Han närmade sig försiktigt och hörde då knallen viska "Du ska få någonting av mig, du". Något mer hände inte den natten. 

Knallen kom i jorden, men några nätter senare kände Emil att någon rörde vid hans arm. När han såg upp stod den döde knallen där bredvid sängen och pekade på en av påsar belamrad hylla ovanför sängen. Därpå försvann han. På morgonen undersökte skjutspojken hyllan och hittade bakom alla påsarna 20 tiokronorssedlar ombundna med ett snöre. Knallen hade hållit sitt löfte till skjutspojken som tagit hand om honom på dödsbädden.

/Markus

2 kommentarer:

  1. Lätt att dina inlägg inom kategorin spökhistorier är dom bästa:D

    SvaraRadera
  2. ååh! vad man blir ledsen när knallen dör!
    //Amanda

    SvaraRadera