Leta i den här bloggen

onsdag 25 december 2013

Läskiga julklappar och märkliga tomtemöten

God jul mina vänner! Hoppas ni har haft det trevligt och att ni har fått fina julklappar! Det har jag fått, varav två av dem var spökrelaterade, en Ghost Face-flasköppnare och ett sån där skitläskigt porträtt som ändras beroende från vilket håll du ser det:


Tekniken bakom dessa foton kallas "lentikulärt tryck" vilket är en tryck-teknik som kan ge lite olika effekter. Vad ni inte ser om ni inte tar en väldigt nära titt på porträttets yta är att den inte är slät utan är liksom räfflat i lodräta linjer. Detta är, utan att krångla till det ytterligare, ett plastskikt med små längsgående linser (bilden till vänster). I detta fall handlar det om två bilder vilka syns på varannan lins.


Men nu måste jag ju såklart dela med mig lite mer av "Juldags-spökerier"! Jag hittade ett inlägg på en amerikansk sida där vuxna människor delar med sig om märkliga möten med Tomten från sin barndom. Här är berättelserna fritt översatta av undertecknad:

Det finns många fullvuxna, mogna, logiskt tänkande vuxna som kan svära att de som barn faktiskt såg Jultomten i sina hem på natten till juldagen. Här är bara några av dessa berättelser:

Jultomten fyllde våra strumpor

När jag var nio år gammal (jag är 30 nu) så hade jag väldigt svårt att somna på julaftonskvällen för att jag var jätteglad över presenterna som jag skulle få och undrade om mina föräldrar hade något att göra med de presenter som jag fått från Tomten året innan. Det var dessutom en ganska varm natt då jag bodde i inte allt för köldslagna Texas, så jag blev törstig och ville dessutom spionera ifall Tomten skulle komma.

Jag klev ur sängen och öppnade min dörr för att se till att ingen var ute i vardagsrummet. När jag öppnade dörren, såg jag hur någon stod och hukade sig i vardagsrummet, när han sedan stod upprätt så såg jag, det var Jultomten som var klädd i röda och vita kläder! Men vad som jag tyckte var konstigt var att jag kunde se julbelysningen från trädet skina igenom honom. Han började plocka ner våra julstrumpor och placerade dem på vardagsrumsbordet. När han skulle ta ner nästa strumpa så stängde jag dörren och hoppade i säng.

Nästa morgon berättade jag för min syster vad jag hade sett . Jag berättade för henne att han hade lagt strumporna på bordet. När vi gick in i vardagsrummet så låg, mycket riktigt, strumporna på bordet i vardagsrummet. Vi tittade på varandra och frös till för ett ögonblick. Från och med den gången har jag berättat för alla jag känner att jag tror på Tomten! / Misty G.

Tomten och tomtenissen

Det hände i närheten av Seattle, Washington på julafton 1957 eller '58. Min mamma stod vid köksfönstret när hon skrek till min syster och mig (åldrar runt 5 och 7) för att komma och titta. Där ute såg vi en tomte och en tomtenisse som hade med sig en stor brun väska. De var påväg längs med gatan utanför och min pappa sprang ut för att fråga om de inte kunde "tomta" för oss barn, men när han väl kom ut så fans de inte där, de hade försvunnit! / SkittySKat.

Jultomten vid sovrumsdörren

Det var julafton 1961 och vi bodde i Boardman, Ohio. Jag gick och lade mig på julaftonskvällen och somnade. Men så vaknade jag, minns inte hur mycket klockan var, men jag vet att det var väldigt sent när jag vaknade då det var alldeles tyst. Jag stirrade på sovrumsdörren, det var som om någon var där ute. Dörren öppnades långsamt och jag kisade med ögonen för att mina föräldrar inte skulle komma på mig vara vaken mitt i natten.

Jag blev så förvånad och faktiskt ganska rädd över vem som öppnade sovrumsdörren, för det var inte mamma eller pappa. Istället var det en man klädd i en röda kläder och svarta stövlar. Han hade ett vitt tyg knuten runt midjan, ett långt vitt skägg och en tomteluva på huvudet. Än i dag, om jag blundar, så kan jag se honom, sådant intryck gjorde han på mig. Han stod där och tittade på mig i några sekunder och gick sedan ut och stängde dörren om sig. Jag drog täcket över huvudet ett tag - jag var så rädd! Efter ett tag tog jag mig mod för att titta om han var kvar, men allt var som vanligt. 

Nästa dag frågade jag min mamma om hon eller min far hade varit uppe nånting på natten. Min mamma sa nej för just denna natt var den första natten på länge som mamma fick sova en hel natt då min syster bara var fyra månader gammal. De var båda utmattade av en ständigt vaknande unge att både mamma och pappa sov djupt hela natten.

Så jag vet inte vem eller vad som tittade in på mig den natten. När jag berättade för min mamma att jag hade sett Jultomten så blev hon riktigt arg på mig och sa till mig att det bara var drömmar och tramsig inbillning. Men jag vet vad jag såg... det var Jultomten. Jag svär att det här är sant! Jag vet att jag inte drömde. / Karrie K.

Till sist har ni här en hälsning från Tomten!

/Markus

"I see you when you're sleeping..."


måndag 23 december 2013

Poveglia - En ökänd ö i Italien

En intressant grej dök upp i loggen på Facebook, en bild med text som en kompis taggade mig i pga mitt spöklika intresse:


Såklart blev jag nyfiken, vad var detta för "spök-ö"? Detta googlade jag snart reda på med söket "haunted island italy" där de allra flesta träffarna handlade om Poveglia, vilket är en liten ö som ligger mellan Venedig och Lido i norra Italien. Öns ökända historia började åren 541–542 då den Justinianska pesten härjade. Romarna löste rpoblemet med att separera de sjuka från de friska genom att placera alla pestsmittade på Poveglia där de levde ut de sista av sina eländiga liv tillsammans.

När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare så använde man, återigen vid flera tillfällen genom åren, ön för samma ändamål. Man skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där.

Ända in på 1900-talet använda man ön som karantänplats, men 1922 upphörde detta då man anlade ett mentalsjukhus vilket kom att vara i drifr fram till 1968 då ön helt övergavs. Idag ägs Poveglia av den italienska staten och att det är förbjudet att besöka ön är inte sant. Faktum är att det är lätt att besöka ön för "spökjäga" och att fotogradera m.m. Man kan ta sig dit på ca 10 minuter men det sägs att det kan vara ganska dyrt, men långt ifrån omöjligt.

En legend om mentalsjukhuset är om en ondsint läkare som ska ha torterat, slaktat, och som även åt många av patienterna. Läkaren bestämde sig för att ta sitt liv genom att hoppa från klocktornet. Dock överlevde han fallet men det sägs att han istället blev strypt av en dimma som kom upp från marken. Man tror att denna dimma var alla de patienter som han hade dödat.

På grund av öns turbulenta historia har den varit med på det paranormala reality-shows som Ghost Adventures and Scariest Places on Earth
Här nedan har ni hela episoden från tv-serien Scariest Places on Earth.

/Markus

fredag 20 december 2013

Guillermo del Toro berättar om självupplevda spökerier

Under inspelningen av Hellboy II: The Golden Army
Känner ni till den mexikanske filmskaparen Guillermo del Toro? Om inte så känner ni kanske igen filmer som han har gjort, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army, Blade II och Pans labyrint. Enligt mig och många, många andra så är del Toro en kung på att skapa filmmonster! Detta förstår ni om ni ser introt till Simpsons-avsnittet "Treehouse of Horror XXIV". Det är del Toro som har regisserat introt och där kan man se en mängd klassiska filmmonster och monster från alla hans egna filmer:


2001 gjorde del Toro en magnifik spökskräckis, El Espinazo del Diablo, mer känd som The Devil's Backbone. Filmen är spansk/mexikansk spökhistoria som utspelar sig under spanska inbördeskriget (1936–1939). Den Föräldralöse Carlos anländer till ett barnhem mitt ute i öknen. En odetonerad bomb har borrat sig ner på innergården och vittnar om farorna ute i landet. Men Carlos märker snart att även barnhemmet döljer sina hemligheter. En pojke är försvunnen och de andra barnen viskar om ´den som suckar´.
Vad jag inte kände till var att del Toro skrev manus till denna film starkt inspirerad av egna erfarenheter av det paranormala. Detta måste vi ju få berättat för oss! Bloggen Io9 som fokuserar på ämnen som science fiction, futurism och framsteg inom vetenskap och teknik gjorde en intervju med Gulliermo del Toro som bland annat handlar om just dessa erfarenheter och bara för att jag är så snäll så delar jag här med mig en översättning. 
Här har ni hela intervjun.

/Markus

När du skriver manus till paranormala filmer, läser du om många verkliga paranormala vittnesmål? Hur går du till väga för att hitta dessa?

Jag har ett otroligt stort bibliotek, eftersom jag har varit i den här sortens saker sedan jag var liten. Jag har haft väldigt få övernaturliga upplevelser. Jag har aldrig sett ett spöke, men vid två tillfällen har jag hört spöken. I hela mitt liv har jag medvetet bott i det hemsökta rummet på hemsökta hotell, överallt jag reser. Jag har stannat kvar i övergivna hus. Det är en av de största ansträngningar i det mänskliga sinnet: att ta reda på vad som händer efter döden. Jag har läst en hel del och jag har ganska tidiga manuskript eller texter från 1700-talet som beskriver en hel del övernaturliga situationer.

Hur gammal var du när du hade dina övernaturliga upplevelser ?

Jag var ungefär 11 eller 12 första gången och jag var 45 den andra gången. Ingenting där i mellan.

Du hörde spöken. Hur lät de? Talade de till dig?

Tja, den första gången jag var i ett rum som jag hade ärvt. Min farbror hade gått bort, och det hus som vi bodde i hade ett gästrum. Min farbror gick bort, och min bror som hade fyllt 15 eller 16 ville ha mig ut ur sitt rum så min mor lät mig bo i gästrummet där min farbror hade bott när han levde.

Min farbror och jag hade gjort en deal, eftersom han var en av de tidigaste influenser för mig så pratade vi mycket om det paranormala och det övernaturliga och allt det där. Han sa till mig att om och när han dog så skulle han komma tillbaka och låt mig veta om det är något annat efter detta liv. Så var det ett par år efter att han hade dött. Jag tänkte inte på det, jag gjorde mina läxor, TV:n var på och snart började jag höra en röst, en röst som andades och suckade riktigt nära mitt öra. Det var långa suckar fyllda med sorg. Jag fick inte panik. Jag försökte söka en logisk förklaring till var ljudet kom från, och vad det var. När jag gick runt i rummet, märkte jag snart att rösten hela tiden var bredvid mig. Detta pågick i ungefär fem minuter. Det var först i de sista sekunderna som jag kände igen rösten som min farbrors. Efter detta rusade jag ut ur rummet. Det var första gången.

Den andra gången var 2009 på Nya Zeeland när jag började att arbeta med The Hobbit (del Toro lämnade projektet som istället övertogs av Peter Jackson). Vi åkte till ett ställe som heter Waitomo, vilket är känd för sina grottor. I vanlig ordning så letade jag på ett hemsökt hotell med ett hemsökt rum. Hotellet var tomt eftersom det var utanför säsongen så detta stora hundraåriga hotell var helt tomt förutom åtta personer som var i mina kollegor och jag. När vi kom till hotellet så frågade jag specifikt om att få bo i det hemsökta hotellrummet.

De gav mig nyckeln, och ingenting hände förrän omkring - tala om klyschor - midnatt.
Waitomo Caves Hotel är mycket riktigt hemsökt som del Toro berättar.
Jag ska berätta mer om detta hotell i nästa inlägg.
Runt midnatt började jag höra en kvinna skrika fruktansvärt, som om hon skulle mördas. Liksom vid det som hände när jag var ung så drabbades jag inte av panik. Jag trodde att det förmodligen var någon i gänget som ville skoja med mig genom att försöka skrämma mig. Jag började försöka ta reda på varifrån skriket kom ifrån. Snart upptäckte jag att det kom från ventilationsschaktet som ledde direkt till källaren. Det var då som jag började bli skrämd, men jag lämnade inte rummet. Så småningom slutade skriken men efter fem minuter hörde jag det mest hjärtskärande och höga jämmer från en manlig person. Rösten var full av ånger och sorg och den kom från samma ställe.

Jag blev väldigt skrämd av detta så för att fokusera på något annat öppnade jag min MacBook och tog på mig hörlurarna och plöjde i genom hela den säsong av tv-serien The Wire som jag hgade laddat ner. Jag sov inte en enda sekund den natten...

onsdag 11 december 2013

Porträttet

Jag är som jag nämnt tidigare född och uppvuxen på Gotland men då min mamma härstammar från Västerbotten och har en del sameblod i sig så ville hon gärna ha sin lilla samiska hörna. Huset vi bodde i var stort och vi hade en ganska lång hall som sträckte från vardagsrummet bort till trappan som ledde upp till mitt och syskonens sovrum. Längs hallen till vänster när man kom ut från vardagsrummet hade vi först dörren till köket, toaletten och sedan, som sagt trappan upp till våra rum. 

Till höger när man kom ut från vardagsrummet så hängde det en del gamla samiska prylar, samt detta porträtt av en äldre samekvinna. När man gick ut från vardagsrummet kunde man känna hur hon stirrade på en... och värst var ju såklart när man skulle mot vardagsrummet och man kände hur hennes ögon följde varje steg man tog...

Så här beskriver min syster som är några år yngre än mig detta porträtt:

"Inte konstigt att vi var vettskrämda. Kommer speciellt ihåg när jag hade glömt mitt täcke nere i soffan och var tvungen att gå ner och hämta det. Det innebar att gå i den låååånga hallen och ha denna tavla stirrandes på en. Bara att springa."

Detta var visserligen inte direkt ett hemsökt porträtt även om vi många gånger har känt så...  jag kommer ihåg att mamma höll med oss att den faktiskt var lite skrämmande då hon själv sa "hon har elaka ögon"...

Jag kom att tänka på detta porträtt när jag råkade hitta en självupplevd berättelse från 2011 som en ung kanadensisk tjej har skrivit som handlar om ett läskigt porträtt.

/Markus

Min berättelse börjar på en vacker dag på campingplatsen Pine Ridge Park som ligger två timmar utanför Ottawa. Jag hade tidigare varit i Quebec och Nova Scotia eftersom jag besökte några släktingar och för att min tremänning skulle gifta sig, därför hade min farbror bokat stugor till både anhöriga till bruden och brudgummen några dagar innan vigseln för att att vi skulle lära känna varandra innan den stora dagen.

Min tremänning och hennes man, min farbror och hans fru, hans hustrus syster och pappa, min farfar och jag, alla stannade i en stuga med namnet "1820" tills resten av familjen kom. Stugan var mycket rymlig med massor av mycket gamla möbler, det enda som var modernt var apparater i köket och tv-apparater.

Då jag är lite av en kläd-och-smyckes-nörd så var det ett fasligt jobb att få upp min stora resväska upp på övervåningen där jag skulle bo. När jag väl kom upp dit var belysningen riktigt svagt och jag fick en märklig känsla av starkt obehag. Jag satte snabbt ner min resväska i rummet och rusade tillbaka ner igen.

När jag kom in i vardagsrummet lade jag märke till ett stort porträtt på väggen föreställande en kvinna i trettioårsåldern med ett ganska strängt ansiktsuttryck. Detta porträtt skrämde mig ännu mer än att vara på övervåningen då jag kände som om hennes ögon följde mig hela tiden. Jag bestämde mig för att sitta med ryggen mot porträttet för att försöka få mig att tänka på något annat. En minut senare fick jag ett SMS från min mamma som frågade hur stugan var. Jag svarade "Det är bra men det finns en tavla med en kvinna på som ger mig kalla kårar." Jag kände nu att jag inte hade lust att vara på övervåningen ensam.

Den första natten kände jag mig mindre rädd eftersom jag hade ett ganska mysigt rum med en otroligt skön säng. Jag kände mig lättad inför nästa natt eftersom min farfar och jag skulle få skifta stuga eftersom resten av familjen var på väg upp. Tråkigt nog kunde vi inte få tillgång till denna stuga förren efter ytterligare en natt vilket oroade mig då jag skulle bli tvungen att sova i den läskiga korridoren med trappan alldeles intill och det läskiga porträttet där nere vid trappans slut.

Nästa dag frågade vi några i personalen om stugans historia. Det visade sig att stugan ursprungligen kom från Algonquin Park som är tre timmar utanför Ottawa. Man hade monterat ner stugan bit för bit och sedan återuppföra den på denna campingplats. Porträttet fanns i den gamla stugan och följde helt enklet med till Pine Ridge Park tillsammans med stugvirket. Ingen vet vem kvinnan på portättet var, vilket gjorde det hela ännu mer mystiskt. En av de anställda nämnde att när hon höll på att städa stugan för nästkommande gäster upp platsen och förbereda den för nästa uppsättning av gäster så kände hon hur kvinnans ögon tycktes följa henne varje gång hon passerade porträttet. Jag kände mig så lättad över att jag inte var den enda som upplevde detta konstiga fenomen.

Det var svårt att sova den natten natten. Ju tystare det blev desto mer rädd blev jag och när klockan var omkring ett på natten var det dödstyst i stugan. För att lugna mina nerver så kollade jag på ett avsnitt av Gossip Girl som jag hade laddat ner på den. Helt plötsligt kunde jag inte tro mina ögon, bara en halv decimeter från mig svävade porträttkvinnans stirrande ansikte in i mina ögon. Jag blev skräckslagen och försökte skrika men jag kunde inte. Jag stängde snabbt mina ögon och när jag åter öppnade dem, var hon borta. Jag drog täcket över huvudet och fortsatte att titta på Gossip Girl, allt för att slippa tänka på vad som hade hänt. Nästa dag försökte jag att hålla sig borta från stugan så länge som möjligt . På eftermiddagen flyttade vi till den nya stugan. Den läskiga känslan hade försvunnit och jag trivdes betydligt bättre i den nya stugan.

Sedan den dagen undrar jag varför kvinnan visade sig för mig . Kan det bero på att hon inte ville ha mig där? Vem vet... Jag skulle uppskatta om någon kom med en bra förklaring.

Tack för att ni tog er tid att läsa min berättelse,

Daisy

tisdag 3 december 2013

Gästgivargården

I boken "Möten med de döda" av Solveig Almqvist, finns en berättelse som utspelade sig i början av 1800-talet och berättar om en en trettonårig pojke, vi kallar honom Emil, som var skjutspojke på en gästgivargård. Hans sovplats var ute i en bod på gården. Nu hände det sig att en "knalle" tog in på gästgiveriet. 

Skjutspojke
"Knallen" var ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. Allmogen där började vid 1500-talets mitt gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän. Denna handel upphörde omkring år 1900.

Knallen var mycket sjuk och blev ännu sämre, och man skickade efter traktens kloka gumma, som dock ingenting kunde göra. Knallen fick ta Emils säng, och skjutspojken gjorde så gott han kunde för att hjälpa den sjuke, passade upp på honom och sprang ärenden bland annat. Knallen var tacksam och sa till Emil "Du ska få någonting av mig du, antingen jag lever eller dör". 

En kväll såg Emil att knallen var på väg att gå över gränsen och hämtade gästgivaren som tillsammans med sin fru satt hos knallen tills han dog. Ett par bräder bars in och placerades över ett par stolar. Liket lades på bräderna och täcktes över med ett lakan. När natten fallit tyckte Emil att han hörde ljud från den döde. Han närmade sig försiktigt och hörde då knallen viska "Du ska få någonting av mig, du". Något mer hände inte den natten. 

Knallen kom i jorden, men några nätter senare kände Emil att någon rörde vid hans arm. När han såg upp stod den döde knallen där bredvid sängen och pekade på en av påsar belamrad hylla ovanför sängen. Därpå försvann han. På morgonen undersökte skjutspojken hyllan och hittade bakom alla påsarna 20 tiokronorssedlar ombundna med ett snöre. Knallen hade hållit sitt löfte till skjutspojken som tagit hand om honom på dödsbädden.

/Markus