Leta i den här bloggen

torsdag 26 september 2013

Nu kommer hon...

Härom natten drömde jag om läskiga spökerier på ett vandrarhem som jag fick för mig att jag hade läst om och tänkte blogga om, men när jag gick upp nu och googlade så insåg jag att jag hade drömt alltihop. Nåja, här är min dröm:
Ett gäng ungdomar i 20-årsåldern tog en trip till ett gammalt vandrarhem för att spendera en helg där i glada vänners lag samt att se om det som stod i flera forum på nätet verkligen stämde. Flera mer eller mindre tvivelaktiga inlägg på nätet berättade om en elak kvinna som spökade i vandrarhemmet.

På nätterna så kunde man vakna av att någon gick upp för trappan som ledde till sovplatserna. Det var som om spöket visste att du var vaken och rädd, för när stegen närmade sig din dörr så kunde du höra retfulla sniffningar som om hon liksom en hund kunde känna lukten av din rädsla. Om hon närmade sig din dörr så var det bäst om du bara låg stilla och försökte låtsas sova. Oftast kommer hon fram till din säng för att sakta dra bort täcket från ditt ansikte... Då är det bäst att du blundar, för ingen som har sett hennes ansikte har någonsin kunnat vara sig själv igen...

Informationen om spökerierna tycktes bara finnas på nätet bland forum där mestadels ungdomar skrev så få av ungdomarna trodde på detta, men de tyckte ändå att det var en spännande idé att besöka ett påstått hemsökt hus samt festa loss lite...

Längre än så kom jag tyvärr inte. 

Ha en bra dag!

/Markus


tisdag 24 september 2013

New London Ledge Light

"Rock of slow torture. Ernie's domain. Hell on earth – may New London Ledge’s light shine on forever because I’m through. I will watch it from afar while drinking a brew." 
/Okänd författare, ur kustbevakningspersonalens loggbok natten innan New London Ledge Light automatiserades 1987.



Långe Jan på Ölands södra udde.
En fyr är en anläggning för att sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten för varning vid grund eller dess kontroll av position. Förr sköttes fyrarna av en fyrvaktare som med eller utan familj, ofta bodde på tjänstgöringsstationen, antingen i en närliggande byggnad eller i själva fyrtornet. Numera är de flesta fyrarna automatiserade, vilket har gjort att dagens fyrar inte har någon fast personal och att yrket fyrvaktare ej längre existerar, åtminstone inte i Sverige.

På floden Thames River i Connecticut, USA finns en fyr, New London Ledge Lighthouse, byggd 1909. De flesta av oss har
nog en bild av att de flesta fyrarna ser ut ungefär som Långe Jan som ni ser på bilden ovan, men med sin fyrkantiga röda tegelfasad och tjusigt mansardtak vilket är en typ av tak som ofta kan ses på finare byggnader, så är denna fyr en av de mest slående och ovanliga i USA vad gällande utseende. Anledningen var att det fina folket som hade vy över vattnet ville se något som passade ihop med deras egna stora och historiska hem, därav fyrens koloniala och franska influenser.

Förenta staterna kustbevakning tog över fyren 1939 och 1987 automatiserades den. 1990 hamnade fyren i det nationella registret över historiska platser i USA.

Fyren är känd för att vara hemsökt av en tidig fyrvaktare som tilldelats smeknamnet "Ernie". Kustbevakningen som tjänstgjorde innan fyren blev automatiserad rapporterade oförklarliga kanckningar om nätterna, dörrar som öppnas och stängs flera gånger, tv som slår på och av med jämna mellanrum samt lakan som oförklarligt dras av från sängar.

Det sägs att "Ernie" gick en tragisk död till mötes. En kväll, efter ett n bittert gräl med sin käresta, så återvände han till fyren och beslutade att ta sitt liv. Ingen vet säkert när detta ägde rum eller hur det gick till, men det sägs att han tog en fiskekniv och skar halsen av sig. Hans kropp föll ner i havet och återfanns aldrig.

/Markus

söndag 22 september 2013

Gettysburg


I år är det 150 år sedan som Nords och Syds arméer drabbade samman vid Gettysburg.
Under det amerikanska inbördeskriget utkämpades den 1‒3 juli 1863 blodiga strider i och kring Gettysburg, en sömnig småstad och vägknut i Pennsylvania. Förlusterna var omfattande på båda sidor. Nordstaterna räknade drygt 23 000 döda, saknade eller skadade. Siffrorna var likartade för sydstatsarmén. 

Slaget vid Gettysburg var ett av de blodigaste i USA:s historia och staden sägs vara en av de mest hemsökta. Flera personer har berättat att de sett soldater, hört ljudet av strid samt spelat in röster på EVP och även på film. Man sägs kunna höra skrik och stönanden, ljudet av vapen och kanoner. En av de mest övertygande filminspelningarna gjorde Tom Underwood vid Triangular Field 2001:


Mary Virginia Wade, mer känd som Jennie Wade, var den enda civila som
dödades vid slaget.  Det var den 3 Juli 1863 och hon höll på att baka bröd till soldaterna tillsammans med sin mor. Hon träffades av en kula som gick genom två trädörrar för att sedan döda henne omedelbart. Jennie Wade blev bara 20 år gammal. Huset ser idag ut på samma sätt som det gjorde för 150 år sedan. Huset, som kallas "Jennie Wade´s House" var i själva verket residens för Jennie syster, Georgia McClellan.

Många tror att huset där Jennie Wade dödades är hemsökt. Besökare är ibland överväldigade av känslor i rummet där hon dog, medan andra tycker sig känna doften av nybakt bröd. Kanske de starkaste känslorna i huset kommer i källaren - det är där Jennie kropp förvarades medan familjen väntade ut den tredje dagen av striden.


Barnhemmet i Gettysburg - Som ett resultat av striderna så fanns det behov av hus, kläder, utbildning och omsorg för alla tusentals föräldralösa barn . Barnhemmet öppnades officiellt den 20 november 1866 med tjugotvå barn , tolv pojkar och tio flickor. Vid 1868 fanns det sextio föräldralösa och 1869 var huset överfullt.

1870 fick barnhemmet en ny föreståndarinna vid namn Rosa J. Carmichael. Hon beskrevs som "få jämlikar och mest flitiga och trogna arbetare." De närmaste åren visade sig vara katastrofala för barnen och det uppdagades att Carmichael inte var särskilt snäll mot barnen. Den 11 juni 1876 greps Mrs Carmichael för bland annat barnmisshandel. Hon åtalades på tre punkter för grov misshandel. Hon befanns skyldig på en av punkterna och bötfälldes $ 20,00 plus rättegångskostnader.

Idag är barnhemmet ett krigsmuseum
Skandalen spreds över de kommande månaderna och vid ett tillfälle dök en härjad sextonårig pojke upp i en av de närliggande byarna. Han saknade en del av sin vänstra arm. Han berättade att han kom från det ökända barnhemmet. Hans kläder var extremt smutsiga och han hade inga skor. Han berättade om sin syster Lizzie och en annan flickasom hette Bella Hunter som båda var 17, som tvingades bära pojkkläder som straff. Bella gjordes för att göra de mest simpla arbetet och när hennes uppgifter hade gjorts, blev hon inlåst i sitt rum.

Hon hade en elak medhjälpare, en ung man på 19 år vars uppgift var att slå och sparka de små barnen till glädje och godkännande av husmor.

Det fanns också rapporter om en trång liten "ängelsehåla" i källaren med bojor som används på barn .

Denna kontrovers tillsammans med anklagelser om misskötsel och bedrägeri ledde tillslut att barnhemmet stängdes och såldes sommaren 1878. The Homestead Fastigheten såldes till en sheriff försäljning under sommaren 1878.

Det har förekommit rapporter om barnröster och en hotfull manlig röst och även uppenbarelser av barn.

The Herr Tavern byggdes 1815, men under striden användes som sjukhuset för
krigsskadade soldater. Vanligt var det med amputationer där man efter att ha avlägsnat armar och ben kastade ut dessa genom fönstret. Det fanns mycket lite tillgång till smärtstillande och man hade inte kunskap om  sterilisering av instrument. Sjukvårdspersonalen använde sina bara händer för att plocka ut kulor och annat för att sedan torka bort blod från sina händer på sina kläder. Lukten av blod, död och förruttnelse genomsyrade byggnaden.

Det finns de idag som tror att det lidande som de döende var så stor att denna ångestfyllda energi fortfarande finns kvar i byggnaden. Både personal och gäster har berättat att de hört viskar, röster som kallar på personalen via namn, kalla fläckar, glas och bestick flyger bort från bord, datorer som börjat skriva rappakalja på egen hand, lampor som går av eller på, oförklarliga kraschar i köket, knackningar och ljudet av stövlar...

Det finns betydligt mer hemsökta platser i Gettysburg som anses vara en av de mest hemsökta platserna i USA.

/Markus

Här har ni ett avsnitt av tv-serien Ghost Adventures där grabbarna besöker Gettysburg:




tisdag 17 september 2013

The Monkey's Paw

Till att börja med så vill jag bara berätta hur glad jag är över att nu ha haft över 100 000 besökare till min blogg! Detta måste vi fira med en spökhistoria som jag hörde en gång för längesedan om en aphand och någon som väcktes från de döda... Men mer än så kom jag inte ihåg, men så kom det sig att jag nu i dagarna stötte på denna berättelse. Tyvärr känner jag att jobbet att översätta den till svenska ganska omfattande, så jag hoppas att ni kan er engelska.

William Wymark Jacobs (1863-1943) var en engelsk författare som var känd för sina humoristiska noveller och romaner, men mest känd var han nog för sin klassiska skräckhistoria The Monkey's Paw (Aphanden). Berättelsen publicerades 1902 och nämns ofta som en av de bästa skräckhistorierna någonsin.

/Markus

Without, the night was cold and wet, but in the small parlor of Lakesnam Villa the blinds were drawn and the fire burned brightly. Father and son were at chess, the former, who possessed ideas about the game involving radical changes, putting his king into such sharp and unnecessary perils that it even provoked comment from the white-haired old lady knitting placidly by the fire.

"Hark at the wind," said Mr. White, who, having seen a fatal mistake after it was too late, was amiably desirous of preventing his son from seeing it.

"I'm listening," said the latter, grimly surveying the board as he stretched out his hand. "Check."

"I should hardly think that he'd come to-night," said his father, with his hand poised over the board.

"Mate," replied the son.

"That's the worst of living so far out," bawled Mr. White, with sudden and unlooked-for violence; "of all the beastly, slushy, out-of-the-way places to live in, this is the worst. Pathway's a bog, and the road's a torrent. I don't know what people are thinking about. I suppose because only two houses on the road are let, they think it doesn't matter."

Berättelsen finns i många versioner, även i tv-serien The Simpsons dyker den upp.
"Never mind, dear," said his wife, soothingly; "perhaps you'll win the next one."

Mr. White looked up sharply, just in time to intercept a knowing glance between mother and son. The words died away on his lips, and he hid a guilty grin in his thin gray beard.

"There he is," said Herbert White, as the gate banged to loudly and heavy footsteps came towards the door.

The old man rose with hospitable haste, and opening the door, was heard condoling with the new arrival. The new arrival alsocondoled with himself, so that Mrs. White said, "Tut, tut!" and coughed gently as her husband entered the room, followed by a tall burly man, beady of eye and rubicund of visage.

"Sergeant-Major Morris," he said, introducing him.

The sergeant-major shook hands, and taking the proffered seat by the fire, watched contentedly while his host got out whiskey and tumblers and stood a small copper kettle on the fire.

At the third glass his eyes got brighter, and he began to talk, the little family circle regarding with eager interest this visitor from distant parts, as he squared his broad shoulders in the chair and spoke of strange scenes and doughty deeds, of wars and plagues and strange peoples.

"Twenty-one years of it," said Mr. White, nodding at his wife and son. "When he went away he was a slip of a youth in the warehouse. Now look at him."

"He don't look to have taken much harm," said Mrs. White, politely.

"I'd like to go to India myself," said the old man, "just to look round a bit, you know."

"Better where you are," said the sergeant-major, shaking his head. He put down the empty glass, and sighing softly, shook it again.

"I should like to see those old temples and fakirs and jugglers," said the old man. "What was that you started telling me the other day about a monkey's paw or something, Morris?"

"Nothing," said the soldier, hastily. "Leastways nothing worth hearing."

"Monkey's paw?" said Mr. White, curiously.

"Well, it's just a bit of what you might call magic, perhaps," said the sergeant-major, off-handedly.

His three listeners leaned forward eagerly. The visitor absent-mindedly put his empty glass to his lips and then set it down again. His host filled it for him.

"To look at," said the sergeant-major, fumbling in his pocket, "it's just an ordinary little paw, dried to a mummy."
He took something out of his pocket and proffered it. Mrs. White drew back with a grimace, but her son, taking it, examined it curiously.

"And what is there special about it?" inquired Mr. White as he took it from his son, and having examined it, placed it upon the table.

"It had a spell put on it by an old fakir," said the sergeant- major, "a very holy man. He wanted to show that fate ruled people's lives, and that those who interfered with it did so to their sorrow. He put a spell on it so that three separate men could each have three wishes from it."

His manner was so impressive that his hearers were conscious that their light laughter jarred somewhat.

"Well, why don't you have three, sir?" said Herbert White, cleverly.

The soldier regarded him in the way that middle age is wont to regard presumptuous youth. "I have," he said, quietly, and his blotchy face whitened.

"And did you really have the three wishes granted?" asked Mrs. White.

"I did," said the sergeant-major, and his glass tapped against his strong teeth.

"And has anybody else wished?" inquired the old lady.

"The first man had his three wishes, yes," was the reply. "I don't know what the first two were, but the third was for death. That's how I got the paw."

His tones were so grave that a hush fell upon the group.

"If you've had your three wishes, it's no good to you now, then, Morris," said the old man at last. "What do you keep it for?"

The soldier shook his head. "Fancy, I suppose," he said, slowly. "I did have some idea of selling it, but I don't think I will. It has caused enough mischief already. Besides, people won't buy. They think it's a fairy-tale, some of them, and those who do think anything of it want to try it first and pay me afterwards."

"If you could have another three wishes," said the old man, eying him keenly, "would you have them?"

"I don't know," said the other. "I don't know."

He took the paw, and dangling it between his front finger and thumb, suddenly threw it upon the fire. White, with a slight cry, stooped down and snatched it off.

"Better let it burn," said the soldier, solemnly.

"If you don't want it, Morris," said the old man, "give it to me."

"I won't," said his friend, doggedly. "I threw it on the fire. If you keep it, don't blame me for what happens. Pitch it on the fire again, like a sensible man."

The other shook his head and examined his new possession closely. "How do you do it?" he inquired.

"Hold it up in your right hand and wish aloud," said the sergeant-major, "but I warn you of the consequences."

"Sounds like the Arabian Nights," said Mrs. White, as she rose and began to set the supper. "Don't you think you might wish for four pairs of hands for me?"

Her husband drew the talisman from his pocket, and then all three burst into laughter as the sergeant-major, with a look of alarm on his face, caught him by the arm.

"If you must wish," he said, gruffly, "wish for something sensible."

Mr. White dropped it back into his pocket, and placing chairs, motioned his friend to the table. In the business of supper the talisman was partly forgotten, and afterwards the three sat listening in an enthralled fashion to a second instalment of the soldier's adventures in India.

"If the tale about the monkey paw is not more truthful than those he has been telling us," said Herbert, as the door closed behind their guest, just in time for him to catch the last train, "we sha'n't make much out of it."

"Did you give him anything for it, father?" inquired Mrs. White, regarding her husband closely.

"A trifle," said he, coloring slightly. "He didn't want it, but I made him take it. And he pressed me again to throw it away."

"Likely," said Herbert, with pretended horror. "Why, we're going to be rich, and famous, and happy. Wish to be an emperor, father, to begin with; then you can't be henpecked."

He darted round the table, pursued by the maligned Mrs. White armed with an antimacassar.

Mr. White took the paw from his pocket and eyed it dubiously. "I don't know what to wish for, and that's a fact," he said, slowly. "It seems to me I've got all I want."

"If you only cleared the house, you'd be quite happy, wouldn't you?" said Herbert, with his hand on his shoulder. "Well, wish for two hundred pounds, then; that'll just do it."

His father, smiling shamefacedly at his own credulity, held up the talisman, as his son, with a solemn face somewhat marred by a wink at his mother, sat down at the piano and struck a few impressive chords.

"I wish for two hundred pounds," said the old man, distinctly.

A fine crash from the piano greeted the words, interrupted by a shuddering cry from the old man. His wife and son ran towards him.

"It moved," he cried, with a glance of disgust at the object as it lay on the floor. "As I wished, it twisted in my hands like a snake."

"Well, I don't see the money," said his son as he picked it up and placed it on the table, "and I bet I never shall."

"It must have been your fancy, father," said his wife, regarding him anxiously.

He shook his head. "Never mind, though; there's no harm done, but it gave me a shock all the same."

They sat down by the fire again while the two men finished their pipes. Outside, the wind was higher than ever, and the old man started nervously at the sound of a door banging upstairs. A silence unusual and depressing settled upon all three, which lasted until the old couple rose to retire for the night.

"I expect you'll find the cash tied up in a big bag in the middle of your bed," said Herbert, as he bade them good-night, "and something horrible squatting up on top of the wardrobe watching you as you pocket your ill-gotten gains."

In the brightness of the wintry sun next morning as it streamed over the breakfast table Herbert laughed at his fears. There was an air of prosaic wholesomeness about the room which it had lacked on the previous night, and the dirty, shrivelled little paw was pitched on the sideboard with a carelessness which betokened no great belief in its virtues.

"I suppose all old soldiers are the same," said Mrs. White. "The idea of our listening to such nonsense! How could wishes be granted in these days? And if they could, how could two hundred pounds hurt you, father?"

"Might drop on his head from the sky," said the frivolous Herbert.

"Morris said the things happened so naturally," said his father, "that you might if you so wished attribute it to coincidence."

"Well, don't break into the money before I come back," said Herbert as he rose from the table. "I'm afraid it'll turn you into a mean, avaricious man, and we shall have to disown you."

His mother laughed, and following him to the door, watched him down the road, and returning to the breakfast table, was very happy at the expense of her husband's credulity. All of which did not prevent her from scurrying to the door at the postman's knock, nor prevent her from referring somewhat shortly to retired sergeant- majors of bibulous habits when she found that the post brought a tailor's bill.

"Herbert will have some more of his funny remarks, I expect, when he comes home," she said as they sat at dinner.

"I dare say," said Mr. White, pouring himself out some beer; "but for all that, the thing moved in my hand; that I'll swear to."

"You thought it did," said the old lady, soothingly.

"I say it did," replied the other. "There was no thought about it; I had just -- What's the matter?"

His wife made no reply. She was watching the mysterious movements of a man outside, who, peering in an undecided fashion at the house, appeared to be trying to make up his mind to enter. In mental connection with the two hundred pounds, she noticed that the stranger was well dressed and wore a silk hat of glossy newness. Three times he paused at the gate, and then walked on again. The fourth time he stood with his hand upon it, and then with sudden resolution flung it open and walked up the path. Mrs. White at the same moment placed her hands behind her, and hurriedly unfastening the strings of her apron, put that useful article of apparel beneath the cushion of her chair.

She brought the stranger, who seemed ill at ease, into the room. He gazed furtively at Mrs. White, and listened in a preoccupied fashion as the old lady apologized for the appearance of the room, and her husband's coat, a garment which he usually reserved for the garden. She then waited as patiently as her sex would permit for him to broach his business, but he was at first strangely silent.

"I -- was asked to call," he said at last, and stooped and picked a piece of cotton from his trousers. "I come from 'Maw and Meggins.'"

The old lady started. "Is anything the matter?" she asked, breathlessly. "Has anything happened to Herbert? What is it? What is it?"

Her husband interposed. "There, there, mother," he said, hastily. "Sit down, and don't jump to conclusions. You've not brought bad news, I'm sure, sir," and he eyed the other wistfully.

"I'm sorry -- " began the visitor.

"Is he hurt?" demanded the mother.

The visitor bowed in assent. "Badly hurt," he said, quietly, "but he is not in any pain."

"Oh, thank God!" said the old woman, clasping her hands. "Thank God for that! Thank -- "

She broke off suddenly as the sinister meaning of the assurance dawned upon her and she saw the awful confirmation of her fears in the other's averted face. She caught her breath, and turning to her slower-witted husband, laid her trembling old hand upon his. There was a long silence.

"He was caught in the machinery," said the visitor at length in a low voice.

"Caught in the machinery," repeated Mr. White in a dazed fashion, "yes."

He sat staring blankly out at the window, and taking his wife's hand between his own, pressed it as he had been wont to do in their old courting days nearly forty years before.

"He was the only one left to us," he said, turning gently to the visitor. "It is hard."

The other coughed, and rising, walked slowly to the window. "The firm wished me to convey their sincere sympathy with you in your great loss," he said, without looking round. "I beg that you will understand I am only their servant and merely obeying orders."

There was no reply; the old woman's face was white, her eyes staring, and her breath inaudible; on the husband's face was a look such as his friend the sergeant might have carried into his first action.

"I was to say that Maw and Meggins disclaim all responsibility," continued the other. "They admit no liability at all, but in consideration of your son's service they wish to present you with a certain sum as compensation."

Mr. White dropped his wife's hand, and rising to his feet, gazed with a look of horror at his visitor. His dry lips shaped the words, "How much?"

"Two hundred pounds," was the answer.

Unconscious of his wife's shriek, the old man smiled faintly, put out his hands like a sightless man, and dropped, a senseless heap, to the floor.

In the huge new cemetery, some two miles distant, the old people buried their dead, and came back to a house steeped in shadow and silence. It was all over so quickly that at first they could hardly realize it, and remained in a state of expectation as though of something else to happen -- something else which was to lighten this load, too heavy for old hearts to bear.

But the days passed, and expectation gave place to resignation -- the hopeless resignation of the old, sometimes miscalled apathy. Sometimes they hardly exchanged a word, for now they had nothing to talk about, and their days were long to weariness.

It was about a week after that that the old man, waking suddenly in the night, stretched out his hand and found himself alone. The room was in darkness, and the sound of subdued weeping came from the window. He raised himself in bed and listened.

"Come back," he said, tenderly. "You will be cold."

"It is colder for my son," said the old woman, and wept afresh.

The sound of her sobs died away on his ears. The bed was warm, and his eyes heavy with sleep. He dozed fitfully, and then slept until a sudden wild cry from his wife awoke him with a start.

"The monkey's paw!" she cried, wildly. "The monkey's paw!"

He started up in alarm. "Where? Where is it? What's the matter?"

She came stumbling across the room towards him. "I want it," she said, quietly. "You've not destroyed it?"

"It's in the parlor, on the bracket," he replied, marvelling. "Why?"

She cried and laughed together, and bending over, kissed his cheek.

"I only just thought of it," she said, hysterically. "Why didn't I think of it before? Why didn't you think of it?"

"Think of what?" he questioned.

"The other two wishes," she replied, rapidly. "We've only had one."

"Was not that enough?" he demanded, fiercely.

"No," she cried, triumphantly; "we'll have one more. Go down and get it quickly, and wish our boy alive again."

The man sat up in bed and flung the bedclothes from his quaking limbs. "Good God, you are mad!" he cried, aghast.

"Get it," she panted; "get it quickly, and wish -- Oh, my boy, my boy!"

Her husband struck a match and lit the candle. "Get back to bed," he said, unsteadily. "You don't know what you are saying."

"We had the first wish granted," said the old woman, feverishly; "why not the second?"

"A coincidence," stammered the old man.

"Go and get it and wish," cried the old woman, and dragged him towards the door.

He went down in the darkness, and felt his way to the parlor, and then to the mantel-piece. The talisman was in its place, and a horrible fear that the unspoken wish might bring his mutilated son before him ere he could escape from the room seized upon him, and he caught his breath as he found that he had lost the direction of the door. His brow cold with sweat, he felt his way round the table, and groped along the wall until he found himself in the small passage with the unwholesome thing in his hand.

Even his wife's face seemed changed as he entered the room. It was white and expectant, and to his fears seemed to have an unnatural look upon it. He was afraid of her.

"Wish!" she cried, in a strong voice.

"It is foolish and wicked," he faltered.

"Wish!" repeated his wife.

He raised his hand. "I wish my son alive again."

The talisman fell to the floor, and he regarded it shudderingly. Then he sank trembling into a chair as the old woman, with burning eyes, walked to the window and raised the blind.

He sat until he was chilled with the cold, glancing occasionally at the figure of the old woman peering through the window. The candle end, which had burnt below the rim of the china candlestick, was throwing pulsating shadows on the ceiling and walls, until, with a flicker larger than the rest, it expired. The old man, with an unspeakable sense of relief at the failure of the talisman, crept back to his bed, and a minute or two afterwards the old woman came silently and apathetically beside him.

Neither spoke, but both lay silently listening to the ticking of the clock. A stair creaked, and a squeaky mouse scurried noisily through the wall. The darkness was oppressive, and after lying for some time screwing up his courage, the husband took the box of matches, and striking one, went down stairs for a candle.

At the foot of the stairs the match went out, and he paused to strike another, and at the same moment a knock, so quiet and stealthy as to be scarcely audible, sounded on the front door.

The matches fell from his hand. He stood motionless, his breath suspended until the knock was repeated. Then he turned and fled swiftly back to his room, and closed the door behind him. A third knock sounded through the house.

" What's that?" cried the old woman, starting up.

"A rat," said the old man in shaking tones -- "a rat. It passed me on the stairs."

His wife sat up in bed listening. A loud knock resounded through the house.

"It's Herbert!" she screamed. "It's Herbert!"

She ran to the door, but her husband was before her, and catching her by the arm, held her tightly.

"What are you going to do?" he whispered hoarsely.

"It's my boy; it's Herbert!" she cried, struggling mechanically. "I forgot it was two miles away. What are you holding me for? Let go. I must open the door."

"For God's sake don't let it in," cried the old man, trembling.

"You're afraid of your own son," she cried, struggling. "Let me go. I'm coming, Herbert; I'm coming."

There was another knock, and another. The old woman with a sudden wrench broke free and ran from the room. Her husband followed to the landing, and called after her appealingly as she hurried down stairs. He heard the chain rattle back and the bottom bolt drawn slowly and stiffly from the socket. Then the old woman's voice, strained and panting.

"The bolt," she cried loudly. "Come down. I can't reach it."

But her husband was on his hands and knees groping wildly on the floor in search of the paw. If he could only find it before the thing outside got in. A perfect fusillade of knocks reverberated through the house, and he heard the scraping of a chair as his wife put it down in the passage against the door. He heard the creaking of the bolt as it came slowly back, and at the same moment he found the monkey's paw, and frantically breathed his third and last wish.

The knocking ceased suddenly, although the echoes of it were still in the house. He heard the chair drawn back and the door opened. A cold wind rushed up the staircase, and a long loud wail of disappointment and misery from his wife gave him courage to run down to her side, and then to the gate beyond. The street lamp flickering opposite shone on a quiet and deserted road.

THE END

måndag 16 september 2013

Den lilla kvinnan i grått

Denna berättelse är en folklore från USA och utspelade sig en kall höstdag.

/Markus

Två herrar arbetade i stadens lilla lanthandel. Butiken var lugnt och inga kunder tycktes komma in, Men plötsligt kom en liten bräcklig kvinna klädd i grått in i butiken. Med tom blick gick hon bort mot mejeridelen utan att säga nånting. Hon plockade åt sig en flaska mjölk och gick sedan mot utgången, förbi kassan utan att betala eller ens kasta en blick på herrarna.

Männen som stod häpna över vad som just hade skett och kvinnan gick ut ur butiken. Männen skyndade sig ut ur butiken för att stoppa henne... men hon var borta.

Några dagar senare inträffade händelsen igen.

Samma kvinna, klädd i samma gråa klänning kom in i butiken, tog en flaska mjölk för att sedan lämna butiken utan att betala. Återigen försökte männen att följa efter henne, men när de kom ut ur butiken så var hon, liksom förra gången, spårlöst försvunnen.

Efter några veckor kom kvinnan återigen in i butiken för att återigen plocka åt sig en flaska mjölk. Denna gång var männen mer förberedda. Snabbt följde de kvinnan ut ur butiken. Hon skyndade ned för stadens huvudgata och männen var tvungna att springa för att hänga med henne. Hon svängde plötsligt av på en smutsig gammal väg precis vid kanten av skogen och det var då som männen hade tappat bort henne.

Men de vandrade ändå vidare mot det hållet som kvinnan hade försvunnit och kom snart till en liten kyrkogård som ingen av dem visste existerade. Plötsligt hörde de ett märkligt svagt ljud... När de lyssnade mera noggrant hörde de att det var ett gråtande spädbarn... Gråtet verkade komma från under marken!

Marken som ljudet kom från var framför en gravsten där en kvinna med hennes barn låg begravda tillsammans. Männen hittade spadar och började snabbt att försöka öppna graven. Ju djupare de kom desto starkare blev barngråten. Tillslut nådde de kistan, de bände upp locket och inuti hittade de en liten gråklädd kvinna som omfamnade sitt lilla barn, som levde! Bredvid dem fanns tre tomma glasflaskor. Det stackars barnet hade av misstag begravts levande och spöket av hennes avlidna mor höll henne vid liv tills hon hittades.

Den här berättelsen påminner en del om denna berättelse:


söndag 15 september 2013

Likkistelocket

För inte så längesen så delade jag med mig av en rysk folksaga om två lik och nu har jag hittat ytterligare en rysk folkspökis i samma anda! Som jag berättade då så är det typiskt för gamla ryska folksagor om spöken att handla om lik som kommer tillbaka till "livet" för att döda och äta de levande. Här möter vi en orädd bonde på resande fot som bestämmer sig för att övernatta på en kyrkogård.

/Markus

En bonde var på väg tillbaka till sin by med en last lerkrukor på sin vagn. Det var en varm sommarnatt och han hade fortfarande en bit kvar att köra. När han passerade en kyrkogård beslöt han sig för att övernatta där. Han lade sig ner på en av gravarna, men innan han hade hunnit somna kände han hur jorden började röra sig under honom. Han sprang och gömde sig bakom ett träd för att se vad som skulle hända. Graven öppnade sig och den döde som låg i den reste sig upp med likkistelocket på huvudet. Döingen gick bort till kyrkoporten, ställde locket där och begav sig sedan iväg till byn.

Bonden gick och hämtade locket, lade det på sin vagn och satte sig för att se vad som sedan skulle hända. När den döde kom tillbaka efter några timmar kunde han inte hitta likkistelocket och blev tydligt upprörd. Så fick han syn på bonden och rusade bort till honom. ”Är det du din usling som tagit mitt lock?” undrade den döde. ”Ge det tillbaka annars sliter jag dig i bitar!” Men bonden drog fram en stor timmeryxa och sade: ”Gapa lagom, döing! Kanske jag hugger både dig och locket i bitar om du inte talar om vad du haft för dig i byn inatt!” Då blev den döde spak och berättade att han tagit livet av två pojkar medan de sov i sina sängar. ”Då får du tala om hur man får liv i dem igen” sade bonden och hötte med yxan. Den döde gnisslade tänder av ovilja, men berättade till slut: ”Du ska skära av en bit av min svepnings vänstra flik, bränna denna i en av dina krukor i samma rum som där pojkarna ligger och de börjar strax vakna till liv igen.”

Bonden skar så en bit av liksvepningen och gav locket tillbaka till den döde, som fick bråttom ner i graven igen då solen snart skulle gå upp.

När bonden kom till byn stod det snart klart vilket hus som de döda pojkarna bott i, för där var ett gråt och jämmer utan dess like. Men bonden klev fram till föräldrarna och förklarade att han nog kunde göra något åt saken. Alltså visades han in i de rum där de döda pojkarna låg. Han tände eld på liksvepningsbiten och lade den i en av sina krukor.

Snart sipprade en illaluktande rök upp ur krukan och virvlade runt i rummet och se – plötsligt vaknade pojkarna upp igen! Bonden hade nog förväntat sig tack från familjen och en bra belöning, men istället grep de honom och kallade på byfogden. ”Du måste vara en trollkarl”, sade de till bonden. ”Det var nog du som också tog livet av pojkarna inatt med dina lömska knep!” Då förklarade bonden hur det låg till
och vem som var skyldig till gossarnas död. 

I sällskap av byfogden, familjen och större delen av byn återvände bonden till kyrkogården och visade graven han lagt sig på kvällen innan. Graven grävdes upp och man hittade den döde stel som en pinne i kistan. Men likets fötter var smutsiga av jord efter hans långa nattliga promenad. En stör av asp hämtades och slogs genom likets bröst tills stören gick rakt igenom kistbottnen. Nu satt den döde fastnaglad i sin egen kista och kunde aldrig mer lämna sin grav. Därefter fick bonden en belöning för sitt mod och sin redlighet, och var aktad och ärad i resten av sina dagar.

lördag 14 september 2013

The King of the Cats

The King of the Cats eller The King o' the Cats är en folksaga från de brittiska öarna.


Illustration av John D. Batten
Dödgrävarens fru satt vid brasan och stickade och deras katt låg och sov vid hennes fötter. Hennes gubbe kom hem från efter en lång dags arbete och såg skärrad ut. "Vad är det med dig?" frågade hustrun. "Du är alldeles likblek." "Jo, det ska jag berätta för dig", svarade dödgrävaren. "Jag trodde jag var färdig för dagen. Det hade börjat mörkna och jag kunde knappt se var jag grävde längre. Just som jag skulle dra mig hemåt fick jag se åtta svarta katter bärande på en liten likkista och framför dem gick ännu en svart katt. Så stannade de och katten som gick framför kistan kom fram till mig. Ja, han kröp så nära att vi stod näsa vid näsa med varandra och så talade han till mig!" "Vad säger du!" utropade hustrun. "Talade katten?? Vad sa han??" "Jo, det är ännu märkligare, för jag vet inte vem han pratade om. Men han sa så här: Säg till Tom att gamle Tim är död!"

Plötsligt vaknade den svarta katten vid hustruns fötter upp. Han jäste upp och blev minst tre gånger så stor som innan. Hans ögon glödde som brinnande kol och han utstötte ett blodisande gapskratt. "Vad säger du?" skrek katten. "Är gamle Tim död?? Då är ju jag katternas kung!!" Så försvann katten som en svart blixt uppför skorstenen och försvann, utan att någonsin synas till igen.

Här är en version av sagan inläst av en ung tjej som läser med skön inlevelse:


torsdag 12 september 2013

Bäckaskogs slott



Nu, mina vänner, ska vi ta en tripp ner till Skåne, närmare bestämt till Kiaby socken i Kristianstads kommun. Beläget på ett smalt näs mellan Ivösjön och Oppmannasjön ligger Bäckaskogs Slott. Munkar byggde ett kloster här i mitten av 1200-talet. Danskarna gjorde om det till en fästning 1584 och på 1800-talet förvandlade kung Karl XV Bäckaskogs Slott till det lantställe dit han helst drog sig tillbaka. Idag fungerar slottet som hotell, restaurang och konferenscenter och är ett populärt turistmål.

När kung Karl XV dog avlivades enligt traditionen hans häst, Shejk. Enligt traditionen ska hästen och ägare dö samma dag. Men då kungen dog enbart 46 år gammal 1872 skedde inte det. Hästen sköts och begravdes i en bokbacke. Nu galopperar han i parken om nätterna. Möter man hästens blick händer det en olycka.

Ibland kan man även se ett förvridet kvinnoansikte framträder ibland i speglarna. Och vem är det egentligen som varje morgon lämnar sängen obäddad, trots att rummet har varit låst?

spökrundan och ofta är de riktiga spökena med på rundorna, bland annat en pojke som spelar flöjt, barnskrik, munkar, kvinnor, män, betjänter...listan på spöken är lång.

TV-programmet Stjärnorna på slottet spelades in på slottet under sommaren 2012. Gäster denna säsong är Ewa Fröling, Robert Gustafsson, Claes Malmberg, Barbro "Lill-Babs" Svensson och Philip Zandén. Även kommande säsong har spelats in på slottet där de medverkande kommer att vara Malena Ernman, Claes Månsson, Leif Andrée, Lasse Åberg och Maria Lundqvist.

/Markus

torsdag 5 september 2013

De två levande liken - Rysk folksaga


Som en mycket rolig och spännande hobby letar jag ständigt efter berättelser om spökerier och har nu funnit en rysk folksaga och jag hoppas att jag kommer att hitta fler ryska spökhistorier! Ryska folksagor om spöken innebär ofta lik som kommer tillbaka till "livet" för att döda och äta de levande. Dessa berättelser blandar skräck med traditionella spökhistorier. Här är en berättelse om en soldat som är på väg hem till sin mor och far.

/Markus

En soldat var på väg hem för att hedra sina föräldrar och tacka Gud för att han fått kommit levande hem. Solen gick sakta ner och soldaten vandrade längs en ​​landsväg nära en gammal kyrkogård. Det blev allt mörkare och plötsligt kunde soldaten höra fotsteg bakom sig. Han hade inte sett en annan levande själ på sin vandring längs med vägen så han sneglade runt för att se vem det var. Han såg ingen men kände sig illa till mods så han påskyndade sina steg.

Förskräckt hörde han återigen fotsteg bakom sig och skyndade på ytterligare. Han tittade runt en gång, men ingen var där. I panik började han springa. Han hörde då hur det som var bakom honom började springa mot honom. I nästa ögonblick hörde han en röst från det bakomliggande hotet, "Stopp, du kommer inte undan!"

Han blickade då tillbaka en sista gång och fick då till sin fasa se ett benrangel springa emot honom. Han såg hur likets tänder gnisslade som hos ett hungrigt djur. Desperata att komma bort från liket hoppade soldaten av på ena sidan av vägen in mot den gamla kyrkogården. Han såg då de mörka konturerna av ett litet kapell och rusade då mot det för att söka skydd.

Snabbt sprang han in i kapellet men innan han hade hunnit hämta andan upptäckte han ett annan lik som låg på en kall stenhäll framför honom. Flera tunna tända ljus var tända och placerade runt den damm och spindelvävstäckta kroppen. Kvickt gömde han sig i ett mörkt hörn. När han äntligen kunde andas lungt så ifrågasatte han sitt eget förstånd. Soldaten skakade av rädsla och önskade att vad han upplevde bara var en mardröm som han snart skulle vakna upp ur.

Men han blev stel av skräck när han fick se liket som hade jaga honom komma inspringande i kapellet. I nästa ögonblick reste sig liket som låg på stenhällen.

"Vad har du kommit hit för?"

Med sina gnisslande  tänder svarade det första liket, "Jag jagade in en soldat här. Var är han? Jag har för avsikt att äta upp honom!"

"Du kan inte vara allvarlig, bror. Han är i mitt hus, därför är han min att äta!"

Den skräckslagne soldaten lyssnade och tittade på då de två liken grälade.

"Han är min!"

"Nej, han är min!"

"JAG SKA HA HONOM!"

"NEJ, JAG SKA HA HONOM!"

De båda liken stred vilt mot varandra så att dammet i kapellet yrde omkring. Deras kamp verkade vara oändlig men plötsligt hörde soldaten en tupp gala och en strimma solljus sken in i kapellet. I detta ögonblick föll kropparna ner på marken. Han lämnade snabbt kapellet, tacksam att Gud återigen hade skonat hans liv.

tisdag 3 september 2013

The General Wayne Inn

På 625 Montgomery Ave i Merion, Pennsylvania, USA finns ett gammalt värdshus som heter The General Wayne Inn. Huset byggdes 1704 och har gått under flera olika namn men har sitt nuvarande namn sedan 1793 för att hedra General "Mad" Anthony Wayne som en gång besökte värdshuset.

Värdshuset är känt för att vara arbetsplats för Edgar Allan Poe när han skrev sitt klassiska ver The Raven. Vid ett tillfälle 1843 ristade han in sina initialer i en av fönsterbänkarna.


Men mest av allt så är byggnaden känd för sina spökerier. Legenderna om dessa börjar vid det amerikanska frihetskriget 1775–1783 när hessiska soldater ockuperade byggnaden för en kort tid. Hessiska soldater var legosoldater från Tyskland som anlitades av engelska kronan att hjälpa till i kampen mot den kontinentala armén i vilken den moderna amerikanska armén har sina rötter. Vad de hessiska soldaterna inte kände till var att General Wayne Inn hade en hemlig tunnel som byggdes av amerikanarna, i fall de behövde en snabb flykt. Den hemliga tunneln ledde från källaren till ett närliggande fält.

Revolutionära soldater använde tunneln för att smyga in i värdshuset. En hessisk soldat sändes ner i källaren för att hämta vin för att fira sina framgångar i kriget. Soldaten kom aldrig tillbaka till festligheterna då kolonisterna dödade honom. De släpade sedan hans kropp in i den hemliga tunneln där de begravde honom.

Hessiska soldater

Under många år användes General Wayne Inn som vallokal. På valdagen 1848 gick en kvinna ner till källaren för att samla fler röster. När hon återvände, sade hon till sin handledare att hon hade sett en soldat i en grön kappa, samma typ av kappa som de hessiska soldaterna bar under frihetskriget.

Apropå hessiska soldater så är den huvudlöse ryttaren i Washington Irvings klassiker The Legend of Sleepy Hollow är spöket av en hessisk soldat som hade fått sitt huvud avskjutet av en kanonkula under en strid under det amerikanska frihetskriget, och som spöke rider ut till platsen för slaget i nattliga jakten på sitt huvud.

Hundratals konstiga händelser har inträffat undet 1970 och 80-talet. En vaktmästare berättade hur en obemannad låst bil plötsligt startade trots att inga nycklar satt i. Dörrar brukade öppnas, glas gick sönder, handdukar kastades, bord och stolar flyttades av sig själva, fotsteg hördes och många kvinnor som sitter i baren har känt hur någon blåser dem i nacken.

Alice Gormley, en anställd på General Wayne Inn är en av de som har fått höra spöket. Hon gick genom lobbyn strax innan öppnandet när hon hörde en man säga, "Alice, Alice." Hon tittade mot rösten och fick då se en soldat stå på trappan som ledde till övervåningen. Enligt Alice så verkade soldaten häpen att Alice tittade på honom. När Alice frågade, "Kan jag hjälpa dig?" försvann spöket.

Dave Rogers, en före detta hovmästare hävdar att han, för bara en sekund, såg ett avhugget huvud i köket när han gjorde en rutinkontroll av köket en kväll 1972. Här är hans berättelse:

"... När jag var på väg ut genom en av nödutgångarna så tittade jag upp på brödvärmaren så fick jag, för brådels sekund, se ett huvud ovan på brödvärmaren. Huvudet hade en mycket rökig färg, som om det var en projektion på en skärm eller något. Jag såg det bara för en sekund, men jag kommer aldrig att glömma det. Det hade en mycket smärtsam uttryck.Håret var tunnt, svart och bakåtkammat. Hans öron stack ut lite. Han hade pennatunna ögonbryn och pennatunn mustasch. Men ingen hals eller något, bara ett huvud. Det är allt jag såg... Han bara var där och tittade på mig. "

Nyligen har General Wayne Inn köpts av judiska Chabad och har omvandlats till en synagoga.

måndag 2 september 2013

Morris–Jumel Mansion

På ön Manhattan i delstaten New York i USA finns en gammal herrgård som är känt som det äldsta på Manhattan. Byggt 1765 av den brittiske översten Roger Morris tjänade den som George Washingtons högkvarter under den amerikanska revolutionen

Stephen Jumel, en fransk emigrant, flyttade in tillsammans med sin hustru Eliza 1810. Det sades att Eliza var besatt av rikedom och när maken avled under mystiska omständigheter på herrgården 1832 blev hon väldigt
förmögen. Hennes kortvariga äktenskap med förre vicepresidenten och ökända duelisten Aaron Burr blåste ytterligare liv i spekulationerna om att hon var ansvarig för Stephen Jumel död. Flera synska personer ska ha fått denna information. The Morris-Jumel Mansion är numera ett museum, där flera besökare har berättat att de mött Mrs Jumel själv. Vid ett tillfälle var det en aning skolklass som var på besök. Mrs Jumel uppenbarade sig framför barnen och röt "Shut up!" (håll käften!) åt dem.

/Markus