Leta i den här bloggen

tisdag 23 april 2013

Strandvaskaren på Bjärehalvön

Usch...
För nått år sedan så tänkte jag skriva och berätta om strandvaskare, men då det finns väldigt lite information om denna typ av spöken så bestämde jag mig för att titta på den svenska skräckfilmen Strandvaskaren från 2004 vilket ledde till att jag lämnade detta projekt, filmen hade närmast ingenting med strandvaskare att göra och var sorgligt dålig på alla sätt och vis.

Nu när det har gått en tid och jag lyckats ta mig samman efter att ha sett denna illaluktande latrinfilm så ska jag nu dela med mig om strandvaskare, även kallade strandgastar eller stranddöing. Detta väsen är enligt gammal folktro spöket efter en drunknad, oftast en sjöman som aldrig blivit hittade eller flutit i land och därför ej heller fått en kristen begravning. När det stormade kunde man höra deras osaliga andar gasta utifrån havet.

Här kommer nu en gammal sägen från Bjärehalvön som ligger i nordvästra Skåne.

Det här hände på den tiden när man på Bjärehalvön gödslade sina åkrar med tång för att få bättre skördar. Det hade varit en svår storm och mycket tång hade kastats upp på stränderna till glädje för bönderna på Bjärehalvön.

Dessvärre hade många fiskare och sjömän omkommit ute på havet och flera av dem hade drivit iland på Bjärekustens stränder. En av de döda sjömännen hade hamnat på stranden som tillhörde Hovs by och låg nu där utan att ha fått en kristen begravning. Han hade blivit en stranddöing - en strandgast, farlig att möta eftersom man då kunde bli både sjuk och gastkramad.

Efter stormen var det bråttom att hämta hem all den värdefulla tången och en av bönderna i Hov var särskilt snabb att köra ned till stranden för att hämta sin del av tången. Väl vid Hovs strand skyndade han sig att fylla sin vagn med tång och när han väl var klar hade det hunnit bli skymning. Han vände skyndsamt hemåt för det var inte alltid så lätt att se vägen i mörkret särskilt om det inte var månsken. Utan att bonden hade märkt det hade stranddöingen under tiden hoppat upp på lasset. Så länge han körde i riktning mot Hovs kyrka drog hästarna lasset med lätthet. När han däremot vred av åt vänster mot Ingelstorp orkade hästarna inte längre dra vagnen, varför bonden måste spänna av vagnen och gå med hästarna hem.

Vagnen lämnade han på vägen för att hämta den nästa dag. Flera personer passerade vagnen samma kväll och såg då stranddöingen ligga på vägen invid lasset men ingen vågade göra något åt saken. Nästa kväll kom en annan bonde körandes förbi med ett lass säd på väg till en kvarn i Båstad. Då klängde sig stranddöingen upp på vagnen och hängde sig över den. Så länge skjutsbonden körde i riktning mot Hovs kyrka rullade vagnen lätt, men när han kom förbi Hovs kyrkogårdsmurar förmådde hästarna inte fortsätta utan stannade. Stranddöingen släppte sig då ner från vagnen och lyckades klättra upp på muren, men kunde inte med egen kraft ta sig över den och in på kyrkogården. Bonden som visste vad det var frågan om hjälpte honom över till den andra sidan, dit stranddöingen längtat att få komma. I detsamma kände skjutsbonden ett slag i ryggen och när han vände sig om låg där en välfylld penningpung på marken. Det var stranddöingens belöning för den tjänst som bonden hade gjort honom.

/Markus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar