Leta i den här bloggen

måndag 28 januari 2013

Borley Rectory

I denna bok läste jag första gången om Borleys prästgård
Om ni är lite som jag som alltid har dragit mig till olika media som handlar om övernaturliga fenomen, allt ifrån tv-program, tidningar eller böcker m.m. så har flera av er någon gång hört talas om Borleys prästgård i Essex, England. Jag har då åtminstone gjort det, i flera olika böcker finns det att läsa om detta världsberömda spökhus som jag av någon anledning har glömt bort att nämna här i bloggen. Slarvigt... :)

I mitt fall var det i "Klassiska spökhistorier" från bokserien "Det oförklarliga" från 1988 som jag läste om detta spökhus för första gången.

Berättelsen om Borley Rectory (prästgård) i Essex i östra England började 1863 när pastorn Henry Dawson Ellis Bull i Borley församling i Essex lät bygga en prästgård, som sedermera blev ett av historiens mest omtalade spökhus. 

Borley Rectory 1892
Enligt en legend som cirkulerat i Borleys församling sedan flera hundra år så var platsen där prästgården byggdes en gång sätet för ett nunnekloster där dramatiska händelser ägt rum. Detta kände pastor Bull till, och att hans prästgård byggdes rakt över grunden av det forna klostret var han helt medveten om. 

Ett munkkloster antogs också ha legat i närheten. Enligt legenden skulle en munk ha förälskat sig i en novis från nunnornas kloster och de hade tillsammans försökt rymma. Novis kallas den som förbereder sig för inträde i ett kloster eller annan kyrklig orden för att introduceras i ordenslivet och pröva sin kallelse som munk eller nunna. Paret greps och straffades. Munken hängdes och novisen murades levande in i en klostervägg. Det hände ofta att medlemmarna i Borley församling såg vålnader av paret kring klostergrunden, och senare även kring Borley prästgård.


Huset byggdes i viktoriansk stil med två höga gavlar och ett stort antal rum. Till gårdsplanen hörde en sidobyggnad, som kom att användas som garage, och en park. Parken gömde ruinerna till ett gammalt herresäte som kom att spela en viktig roll i historien.


Henry Dawson Ellis Bull
1864 flyttade pastor Bull in i sitt nya hus och det dröjde inte länge förrän hans döttrar började störas av knackningar på ytterporten. När de skulle titta vem som knackade på så avtog knackningarna så fort de närmade sig, när de öppnade dörren fanns ingen där. När knackningarna förflyttade sig till dörrar inuti huset och dessutom blandades med knarrande fotsteg och viskningar från husets mörkare skrymslen började familjen Bull, utom pastorn, att bli mycket skärrade. Ute i trädgården kunde man ofta se munkens huvudlösa vålnad vandra omkring, ibland i sällskap med den olyckliga nunnan. Detta roade pastor Bull så till den grad att han byggde ett lusthus där han kunde sitta och titta på vålnadernas promenader i parken och lyssna till ljuden av deras flyktvagn.

När Pastor Bull gick bort 1882 övertog sonen, pastor Harry Bull, prästgården och bodde där till sin död 1927. Prästgårdens nästa ägare bodde bara där ett knappt år innan de flydde spökerierna. Spökena hade då fått tillökning i form av pastor Bulls vålnad. Den nye prästen för församlingen, hade lyckats intressera lokalpressen för spökerierna och man kallade in Harry Price, den tidens mest kände spökjägare, för att få klarhet i vad som egentligen låg bakom händelserna i huset. Han åtog sig med förtjusning uppdraget. Price reste till Borley och konstaterade där att spökerierna på prästgården var högst trovärdiga.

Huset stod sedan tomt ända fram till 16 oktober 1930, när prästen Lionel Foyster med familj flyttade in. Det var då spökerierna nådde sin kulmen. Knackningarna ökade i både antal och styrka, möbler kastades omkring och lampor blinkade. På papperslappar, väggar och bord, dök det upp nästintill oläsliga meddelanden riktade till prästens fru, Marianne. Allt fokuserades nu på henne. Hon kunde knappt gå någonstans innan hon blev tvungen att ducka för någon del av möblemanget som flög mot henne. En gång träffades hon så svårt i huvudet att hon svimmade. Hon knuffades ur sin säng när hon sov. Vissa gånger blev hon slagen och sparkad, andra gånger smekt av en vänlig hand.
Fejk eller äkta? Ett foto där en figur ses sväva en bit ovanför marken... En munk?

Familjen Foyster orkade till slut inte bo kvar på Borley, utan flyttade därifrån precis fem år senare, den 16 oktober 1935. Under de fem år som familjen Foyster bodde i huset inträffade över 2000 paranormala händelser, varav endast ett fåtal kunde avfärdas med naturliga förklaringar. Åter stod huset tomt och övergivet och 1937 uppförde Borley rectory officiellt att vara prästgård. Harry Price passade då på att hyra gården för att, tillsammans med en grupp kollegor, undersöka huset närmare. Han började även undersöka legenden om nunnan och munken. Det visade sig då att det aldrig legat något kloster på platsen för prästgården. Däremot hade där tidigare legat ett herresäte som tillhört familjen Waldegrave. Man antog då att ruinerna i trädgården hade varit husgrunden till Waldegraves bostad. Men vilka var då nunnan och munken som så många tyckte sig sett, och som pastor Bull uppfört ett lusthus åt? En möjlig lösning kom fram under en seans 1937, då en ung dam vid namn Marie Lairre under en seans, plötsligt framträdde som Borleynunnan. Hon sade sig komma från Le Havre i Frankrike. Hon hade lämnat Le Havre för att gifta in sig i släkten Waldegrave och bo i herresätet i Borley. Hon gick dock en ond bråd död till mötes när hon ströps av sin man och gömdes undan i källaren.

1938 brann prästgården ner efter att en senare ägare vält omkull en fotogenlampa. Under branden påstod sig folk ha sett skepnader vandra omkring i lågorna, och en polisman sade sig ha sett en "grå dam" i trädgården på baksidan. Under uppröjningen efter branden fortsatte spökerierna. En man kunde uppvisa ett tydligt fotografi på en tegelsten som flöt i luften. Man krävde nu att källaren skulle grävas ut, eftersom en forskare lyckats tyda några av meddelandena i huset. Utgrävningarna påbörjades och på några meters djup, i något som liknade en brunn, fann man ett kranium och en käke av kvinna, cirka 30 år gammal. Man antog att det var kvarlevorna efter den omtalade nunnan. Den 29 maj 1945 begravde man benresterna och efter det slutade spökerierna på Borley Rectory. Ruinerna förföll mer och mer tills man fraktade bort de sista resterna av den olyckligt placerade byggnaden.

Detta var berättelsen om Borleys prästgård och jag som gillar film undrar hur det kommer sig att det inte finns någon spelfilm om varken prästgården eller spökjägaren Harry Price. Men det kanske kan komma att bli ändring på det. Enligt filmdatabasen imdb så kommer en film 2015 som just nu har namnet Borley. Vi får se hur det blir med det, om den kommer bli bra eller bara trams. Filmens manus och regi står Steven M. Smith som bor i Essex.

/Markus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar