Leta i den här bloggen

måndag 28 januari 2013

Borley Rectory

I denna bok läste jag första gången om Borleys prästgård
Om ni är lite som jag som alltid har dragit mig till olika media som handlar om övernaturliga fenomen, allt ifrån tv-program, tidningar eller böcker m.m. så har flera av er någon gång hört talas om Borleys prästgård i Essex, England. Jag har då åtminstone gjort det, i flera olika böcker finns det att läsa om detta världsberömda spökhus som jag av någon anledning har glömt bort att nämna här i bloggen. Slarvigt... :)

I mitt fall var det i "Klassiska spökhistorier" från bokserien "Det oförklarliga" från 1988 som jag läste om detta spökhus för första gången.

Berättelsen om Borley Rectory (prästgård) i Essex i östra England började 1863 när pastorn Henry Dawson Ellis Bull i Borley församling i Essex lät bygga en prästgård, som sedermera blev ett av historiens mest omtalade spökhus. 

Borley Rectory 1892
Enligt en legend som cirkulerat i Borleys församling sedan flera hundra år så var platsen där prästgården byggdes en gång sätet för ett nunnekloster där dramatiska händelser ägt rum. Detta kände pastor Bull till, och att hans prästgård byggdes rakt över grunden av det forna klostret var han helt medveten om. 

Ett munkkloster antogs också ha legat i närheten. Enligt legenden skulle en munk ha förälskat sig i en novis från nunnornas kloster och de hade tillsammans försökt rymma. Novis kallas den som förbereder sig för inträde i ett kloster eller annan kyrklig orden för att introduceras i ordenslivet och pröva sin kallelse som munk eller nunna. Paret greps och straffades. Munken hängdes och novisen murades levande in i en klostervägg. Det hände ofta att medlemmarna i Borley församling såg vålnader av paret kring klostergrunden, och senare även kring Borley prästgård.


Huset byggdes i viktoriansk stil med två höga gavlar och ett stort antal rum. Till gårdsplanen hörde en sidobyggnad, som kom att användas som garage, och en park. Parken gömde ruinerna till ett gammalt herresäte som kom att spela en viktig roll i historien.


Henry Dawson Ellis Bull
1864 flyttade pastor Bull in i sitt nya hus och det dröjde inte länge förrän hans döttrar började störas av knackningar på ytterporten. När de skulle titta vem som knackade på så avtog knackningarna så fort de närmade sig, när de öppnade dörren fanns ingen där. När knackningarna förflyttade sig till dörrar inuti huset och dessutom blandades med knarrande fotsteg och viskningar från husets mörkare skrymslen började familjen Bull, utom pastorn, att bli mycket skärrade. Ute i trädgården kunde man ofta se munkens huvudlösa vålnad vandra omkring, ibland i sällskap med den olyckliga nunnan. Detta roade pastor Bull så till den grad att han byggde ett lusthus där han kunde sitta och titta på vålnadernas promenader i parken och lyssna till ljuden av deras flyktvagn.

När Pastor Bull gick bort 1882 övertog sonen, pastor Harry Bull, prästgården och bodde där till sin död 1927. Prästgårdens nästa ägare bodde bara där ett knappt år innan de flydde spökerierna. Spökena hade då fått tillökning i form av pastor Bulls vålnad. Den nye prästen för församlingen, hade lyckats intressera lokalpressen för spökerierna och man kallade in Harry Price, den tidens mest kände spökjägare, för att få klarhet i vad som egentligen låg bakom händelserna i huset. Han åtog sig med förtjusning uppdraget. Price reste till Borley och konstaterade där att spökerierna på prästgården var högst trovärdiga.

Huset stod sedan tomt ända fram till 16 oktober 1930, när prästen Lionel Foyster med familj flyttade in. Det var då spökerierna nådde sin kulmen. Knackningarna ökade i både antal och styrka, möbler kastades omkring och lampor blinkade. På papperslappar, väggar och bord, dök det upp nästintill oläsliga meddelanden riktade till prästens fru, Marianne. Allt fokuserades nu på henne. Hon kunde knappt gå någonstans innan hon blev tvungen att ducka för någon del av möblemanget som flög mot henne. En gång träffades hon så svårt i huvudet att hon svimmade. Hon knuffades ur sin säng när hon sov. Vissa gånger blev hon slagen och sparkad, andra gånger smekt av en vänlig hand.
Fejk eller äkta? Ett foto där en figur ses sväva en bit ovanför marken... En munk?

Familjen Foyster orkade till slut inte bo kvar på Borley, utan flyttade därifrån precis fem år senare, den 16 oktober 1935. Under de fem år som familjen Foyster bodde i huset inträffade över 2000 paranormala händelser, varav endast ett fåtal kunde avfärdas med naturliga förklaringar. Åter stod huset tomt och övergivet och 1937 uppförde Borley rectory officiellt att vara prästgård. Harry Price passade då på att hyra gården för att, tillsammans med en grupp kollegor, undersöka huset närmare. Han började även undersöka legenden om nunnan och munken. Det visade sig då att det aldrig legat något kloster på platsen för prästgården. Däremot hade där tidigare legat ett herresäte som tillhört familjen Waldegrave. Man antog då att ruinerna i trädgården hade varit husgrunden till Waldegraves bostad. Men vilka var då nunnan och munken som så många tyckte sig sett, och som pastor Bull uppfört ett lusthus åt? En möjlig lösning kom fram under en seans 1937, då en ung dam vid namn Marie Lairre under en seans, plötsligt framträdde som Borleynunnan. Hon sade sig komma från Le Havre i Frankrike. Hon hade lämnat Le Havre för att gifta in sig i släkten Waldegrave och bo i herresätet i Borley. Hon gick dock en ond bråd död till mötes när hon ströps av sin man och gömdes undan i källaren.

1938 brann prästgården ner efter att en senare ägare vält omkull en fotogenlampa. Under branden påstod sig folk ha sett skepnader vandra omkring i lågorna, och en polisman sade sig ha sett en "grå dam" i trädgården på baksidan. Under uppröjningen efter branden fortsatte spökerierna. En man kunde uppvisa ett tydligt fotografi på en tegelsten som flöt i luften. Man krävde nu att källaren skulle grävas ut, eftersom en forskare lyckats tyda några av meddelandena i huset. Utgrävningarna påbörjades och på några meters djup, i något som liknade en brunn, fann man ett kranium och en käke av kvinna, cirka 30 år gammal. Man antog att det var kvarlevorna efter den omtalade nunnan. Den 29 maj 1945 begravde man benresterna och efter det slutade spökerierna på Borley Rectory. Ruinerna förföll mer och mer tills man fraktade bort de sista resterna av den olyckligt placerade byggnaden.

Detta var berättelsen om Borleys prästgård och jag som gillar film undrar hur det kommer sig att det inte finns någon spelfilm om varken prästgården eller spökjägaren Harry Price. Men det kanske kan komma att bli ändring på det. Enligt filmdatabasen imdb så kommer en film 2015 som just nu har namnet Borley. Vi får se hur det blir med det, om den kommer bli bra eller bara trams. Filmens manus och regi står Steven M. Smith som bor i Essex.

/Markus

söndag 27 januari 2013

Youtube-kanaler

Jag använder mig ofta av Youtube när jag arbetar med bloggen och har sedan starten 2010 hittat många kanaler med intressanta klipp. Här har ni några av de bästa:

Ghost Watching - En kanal om spökerier i Storbritannien.

paranormaltvchannel och TheNightHouseChannel- Flera olika tv-program om övernaturliga fenomen.

AllenCoGH och CombatSavant  - Här finns alla avsnitt av A Haunting och mer därtill.

ItsGhostAdventures
Vanillafresh
Kayako Saeki - En kanal för er som gillar asiatisk skräck. Undertexterna är på engelska.

Kanal12iVarmland - Tv-serien "Här spökar det" från värmländsk lokal-TV.

/Markus

lördag 26 januari 2013

Operation - Norrfly Del 1

 Här kommer något som jag länge väntat på som jag tror kommer intressera många av er som följer min blogg. Min kompis Chris, som är lite mera äventyrlig än vad jag är, har med vänner besökt spökhuset i Norrfly vid några tillfällen. Här kommer hans berättelser!
 /Markus

Hej!
Jag heter Chris och det som jag kommer att berätta nu har hänt, vi är flera som har upplevt samma saker och vi hade även med en filmkamera så det finns lite men dock riktig aktivitet på film.
Mitt intresse för det paranormala kom igång på allvar efter en seans. Jag var väldigt skeptiskt innan och ville ha vetenskapliga bevis för allt, det var inte mycket som skulle kunna få mig på andra tankar. Men under seansen så fick mediet kontakt med en äldre man och jag var avvaktande, men när beskrivningarna av mannen kom så fick jag bilden av morfar i huvudet direkt och jag höll masken och gav inget tecken på att det hon sa stämde. Hon sa saker som bara jag kunde veta om morfar som var väldigt speciella egenskaper han hade så jag föll i gråt och sa att det är min morfar du beskriver som tyvärr gick bort för tidigt. Det var just där det hände, jag visste att det fanns hopp för ett liv efter detta och att det fanns saker och omständigheter vi inte kunde förklara.
Jag har besökt ett antal hemsökta platser i både Gästrikland och Hälsingland men ingen plats har varit så aktiv som dårhuset i Norrfly. Så vi var ett gäng som började forska i det nerlagda stora och mystiska hus som har genomgått få förändringar genom åren. Ni som är intresserade av historien får ta och läsa Markus tidigare inlägg om Norrfly eller helt enkelt Googla. Vi hade turen att prata med folk i från Bollnäs och Alfta som visste ett och annat om huset, bl.a.. att det är populärt bland ungdomar från trakten att ta dit sina nya ragg eller flickvänner och skrämma livet ur dom. Så huset har varit välbesökt i flera år och flera medier har besökt huset samt en äldre man ifrån Alfta som påstod att det var så många vilsna själar där så han inte kunde driva ut allt på egen hand. Dock påstår han att det har varit ett 20-tal andar som har fått hans hjälp.
Vi var där mellan 2007 och 2008 och de hade börjat renovera huset i hopp om att få till ett mysigt pensionat då det har potential och ligger alldeles intill golfbanan. I början när vi var där under rusten så hade de bytt ut påbörjat byte av dörrar, kaklat om badrummen, nya badkar fanns i flera badrum och man kunde se att dom hade börjat målat om på många väggar, speciellt på mittenplan. Under första året vi var där så hände inte mycket mer utan det såg ut som att hantverkarna har haft bråttom därifrån och vi fick höra att ingen vågade komma och jobba efter diverse oförklarliga händelser, det var bl.a.. en takläggare som hade fått takpannor kastade efter sig. Enligt många som bor där lokalt så stannade rusten p.g.a. all aktivitet men en del påstår att investeraren helt enkelt fick slut på pengar. Jag tror att det var de som drev golfbanan som hade planer på att göra om huset till ett pensionat. Med detta som underlag så var vi taggad på att undersöka ”Norrfly” lite närmare.
En av cellerna i källaren
Niklas och Simon var dit själva innan jag följde med, de provade ett rum i taget och var förbluffad över hur stort huset var. I källaren fanns flera celler med rejäla dörrar som var till för att låsa in patienter där de skulle bli ”rehabiliterade”. Mittenplan hade flera rum, allrum och badrum, ett stort kök med två smala serveringsgångar ut till en hall där huvudentrén var. Två spiraltrappor i trä gick upp till övervåningen som i stort sett är identiskt med mittenplan bara att det finns en trappa i varsin ända upp till vinden. Det Niklas och Simon hade upplevt var att det var så väldigt mycket kallare inne i huset än ute och detta var på vintern, en kuslig kyla som bara kan upplevas. Luften kändes ”tjock” och det var tungt att andas i mellan åt, det fanns en närvaro i huset som gjorde att man kände sig iakttagen. Efter att ha haft en mindre seans i första bästa rum dom kunde hitta på nedre plan så frågade dem ”är det någon här?” och det började knacka men det gick inte att lokalisera vart knackningarna kom ifrån. De sa högt ”knacka en gång för ja och två gånger för nej”, det började direkt knacka i takt med deras frågor som kom upp spontant och dem började båda bli rädd och samtidigt väldigt nöjd med att det hände något. Elementet i rummet började skaka mer och mer, tills dom trodde det skulle lossna ifrån väggen, dom började känna sig mer iakttagen och tyckte att det var en bra ide att röra sig utåt för hemfärd. Den korta biten som de var tvungen att gå för att komma ut ur huset kändes lång och båda beskrev känslan som om ”något” schasade ut dem ur huset. Att komma till parkeringen och se bilen var en skön känsla och dom slängde en blick upp mot fönstren på huset och i det runda mindre fönstret till vinden så såg båda en skepnad av en liten flicka som stod och tittade ner på dem för att sedan försvinna på mindre än en sekund.
 
Niklas var inte sen med att berätta detta för mig och sa att det fanns planer för att åka dit igen så fort de kunde, det gick inte att släppa det som de precis hade varit med om. Men denna gång skulle det dokumenteras, det skulle också planeras ett bättre klädval då det var iskyla inne i huset så det gick att stanna längre. Jag var skeptisk för det lät för bra för att vara sant och jag tog deras berättelse med en nypa salt men hur ska jag veta om jag inte själv får undersöka saken så efter en stunds tvekan så insåg jag att jag var för nyfiken för att missa denna chans.  Bilden av huset dom gav mig var precis som taget ur en klassisk skräckfilm och det var för spännande för att ignorera så vi satte ihop ett ”spökteam”.

/Chris

Fortsättning följer...

tisdag 22 januari 2013

The Devil’s Tower & The Devil's School

Kommer snart: "Operation - Norrfly". En kompis har varit till spökhuset i Norrfly vid några tillfällen och kommer att dela med sig av sina erfarenheter. Se fram emot spännande läsning!

Nu ska vi titta på två olika byggnader i USA som har en del saker gemensamt, The Devil´s Tower i New Jersey och The Devil's School i Florida. Det handlar inte bara om öknamnet som platserna har tilldelats, utan även att båda platserna är späckade av myter och rena skrönor. Dessa platser påminner lite om spökhuset i Norrfly då det handlar om legender som främst är skapade av spänningssökande ungdomar. Vi börjar med att titta på "Djävulens torn" i New Jersey.
I Bergen County, New Jersey i USA finns det ett område som heter Alpine som är känt för att ha de dyraste bostadspriserna i USA, men Alpine är även känt ett gammalt klocktorn som sägs vara hemsökt.

I Alpine finns det ett exklusivt bostadsområde som heter Rio Vista och där finns ett klocktorn som är byggt i sten som i folkmun kallas Devil's Tower, "Djävulens torn". Tornet byggdes i början av 1900 av den kubanske "socker-baronen" Manuel Rionda (1854–1943) i syfte att låta sin fru kunna se New York ändå från New Jersey.

Manuel Rionda (1854–1943)
Enligt legenden så ska Manuels fru ha sett honom med en annan kvinna och då blivit så förtvivlad att hon begick självmord genom att hoppa från det över 30 meter höga klocktornet. Det sägs att det var efter denna händelse som Manuel Rionda ställde in allt arbete på tornet pga av rädslan för sin frus arga spöke.

Det sägs att om man kör motsols runt tornet sex till åta gånger så ska Mrs Riondas spöka ta över bilen och få den att köra in i ett träd. Vid det senast avslutade resa runt spöke hustrun sägs ha din bil och köra den till ett träd.

Man känner sig ganska tråkig när man struntar i legenderna för att istället titta på verkligheten. Då visar det sig att Manuels fru Harriet gick bort av naturliga orsaker 1922 och begravdes då i närheten av tornet. Omkring 20 år senare flyttades henne kvarlevor till Brookside Cemetery i Englewood.

Frågan är om tornet fått sitt öknamn och legender pga sitt utseende, eller spökar det verkligen i detta gamla klocktorn? Nästa ställe har ännu fler legender, vilka flera av dem är aningen överdrivna, men ändå intressanta.

I Floridas största stad Jacksonville finns en nedlagd gammal skola i brunt tegel som en gång gick under namnet "Duval County’s Public School No.4" men idag är den mer känd under öknamnet “The Devil’s School”, framförallt bland stadens ungdomar.

Enligt legenden så ska spökerierna ha börjat på 1960-talet då en masugn exploderade och dödade hälften av eleverna, några lärare och vaktmästaren. Det sägs att dessa olycksoffer hemsökte skolan så pass mycket att lärarna sade upp sig. Ingen ville jobba i skolan längre och man var tvungen att stänga ner skolan under en kortare period. Anledningen till detta var att man då ville passa på att ta dit en präst som skulle försöka att driva ut skolans spöken.



En annan legend som är en mer extrem sådan, är den om att skolans rektor en kannibal (!). Enligt legenden så skickades de elever som somnade på lektionen till rektorns kontor och sågs därefter aldrig igen. Denna kannibaliska rektor hade en garderob på sitt kontor som hade omvandlats till ett litet slaktrum där studenterna flåddes, rensades och hängdes sedan upp spikar tills han kunde äta dem

Det finns en berättelse om en annan rektor på skolan som fick spel och hade ihjäl de flesta av skolans elever. Även en vaktmästare ska ha gått bärsärkagång en dag och slaktade flera skolbarn så att det blev blodstänk över hela väggarna.

En omtalad sak om skolan som är av det mer verkliga slaget är den att det sägs att någon har sysslat med djävulsdyrkan under den tiden då skolan varit övergiven, detta kan man se spår av i de graffitimålningar som finns på skolans väggar. En del människor säger att det fanns ett stort träd som växte i mitten av skolan, men andra säger att det inte fanns någon träd. 

Den verkliga historiken om skolan började 1917 då skolan som då kom att heta Riverside Park School, byggdes. Det var den första offentliga läroverket i staden. Det är oklart när skolan stängdes, men den lediga byggnaden blev en fristad för hemlösa människor och en plats där traktens ungdomar höll till. På 70-talet bommade man igen skolan men trots detta lyckades ändå hemlösa, missbrukare och spänningssökande ungdomar ta sig in i byggnaden.

Idag är den gamla byggnaden omgiven av ett högt staket, toppad med taggtråd. Det talas om att man i framtiden vill göra bostadshus av den gamla skolan, men fortfarande står byggnaden och ser spöklikt ut.

/Markus

torsdag 17 januari 2013

Kategorier spöken - Skelettspöken

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om vandöda vilket är en benämning på den kategori spöken som uppenbarar sig i sin fysiska kropp och inte som ett traditionellt spöke. I det inlägget nämner jag "skelettspöken" som en typ av vandöda, men nu har jag bestämt mig för att jag vill ha skelettspöken i en egen kategori.

När jag söker via google efter "skelettspöken" så får jag inga vettiga träffar vilket jag tolkar som att det inte finns något sådant ord. Men när jag söker på engelska "skeleton ghost" så får jag genast flera träffar, därför tar jag mig friheten att skapa ett nytt ord - Skelettspöken!
 
Liemannen
Visst, "skelettspöken" är en typ av vandöda, men anledningen varför jag vill ha dem i en egen grupp är just för att det vimlar av spöken som visar sig som skelett i spökhistorier, på TV och i filmer. Gör bara en enkel bildsökning på google med ordet "ghost" så får du upp en del benknotor och dödskallar.

Det mänskliga skelettet och framförallt dödskallen är en symbol för död eller dödlighet. Som alla vet så visar sig döden, även kallad liemannen som ett skelett med svart kåpa, huva och en lie. I folksagor och spökhistorier möter vi skelettspöken, bland annat i den spanska folksagan "Ringen", i den svenska spökhistorien "De dödas julotta" samt i Oscar Wildes "Spöket på Canterville" där spöket ibland visar sig som ett benrangel.

Den något beniga besättningen på Black Pearl
Att spöken uppenbarar sig som skelett är som sagt vanligt i många filmer, några exempel är Creepshow från 1982, House från 1986, The Haunted mansion  från 2003 och Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl från 2003.

Vi får inte glömma bort det japanska jätteskelettet Gashadokuro som i japansk folktro är en varelse som är femton gånger högre än en genomsnittlig person och är skapad av benrester från människor som har dött av svält.

/Markus

onsdag 16 januari 2013

Skapat min egen spökhistoria!

Här kommer min spökhistoria som jag snickrat ihop utifrån en grej jag var med om förra veckan:

Jag är inte så mycket för att klaga på vintervädret, visst, jag föredrar att det är snö och isfritt på gatorna när jag ska gå till och från jobbet, affären eller annat ärende. Dock har jag två tillfällen som jag gärna vill gnälla över, dessa är en dag för kanske en månad sedan då det var 20 grader kallt samt det förfärliga snöovädret härom veckan.

Det är om det sistnämnda tillfället som jag vill berätta mer om. Jag var på väg till arbetet och inledde min promenad strax efter klockan 15.00 från min bostad i Sörby för att komma i god tid till jobbet på Brynäs. Vad jag möttes av när jag steg ut genom porten till mitt hus var ett fasligt snöande och blåsande. Det hade snöat väldigt mycket hela dagen och plogbilarna skulle inte köra förrän dagen därpå.

Snövindarna piskade mig i ansiktet likt örfilar, mina glasögon blev igensnöade och jag fick göra mitt bästa för att hålla i huvan som ständigt ville blåsa av mitt huvud. Det var minst sagt ett mycket irriterande väder.

När jag äntligen kom upp på Kaserngatan, vilket är den mest besvärliga av gator en sån här dag, förfasades jag över snövallarna på gång- och cykelvägen, det fanns bara en smal yta att gå på vilket gjorde det ganska besvärligt när man mötte andra gångare och cyklister.

När jag kom till Staffanskyrkan och hade dess mur till mitt vänster så hade jag en flicka framför mig som gick mycket sakta. Hon hade gammaldags kläder vilket kanske kunde verka udda, men då det bor ganska många nationaliteter i detta område så tänkte jag inte så mycket på det, här var ingen den andre lik.

Hur som helst så hade jag nu fått bråttom p.g.a.. att vädret som hade gjort min promenad mer långdragen än vad jag var van vid. Jag hade bara fem minuter kvar innan jag skulle börja jobba och jag behövde skynda mig. Jag gick strax bakom denna långsamt gående flicka som vid det här laget borde ha hört mig och släppt förbi mig, men så var inte fallet.

Jag blev nu lite irriterad då jag hade bråttom och att jag gärna ville komma in i värmen då jag var blöt, kall och var täkt med snö. Jag steg upp i snövallen bredvid flickan så jag fick en massa snö i mina skor och steg sedan ner på vägen framför henne och tog nu upp ett snabbare tempo.

Just som jag hade gått före flickan som gick irriterande sakta hörde jag bakom mig hur hon plötsligt gick allt snabbare, nästan som att hon sprang. Det kändes obehagligt på något vis. Jag hörde hur hon kom allt närmare mig och jag skulle precis vända mig om lite diskret för att kolla vad som var på gång. Då möttes jag av en mycket kall och isande vind som piskade mig i ansiktet så jag inte kunde se ett dugg under några sekunder. När denna vind hade avtagit så var flickan borta. Hon syntes inte till på någon av vägarna eller gatorna runt kyrkan. 
Jag kom in till jobbet precis när klockan slog 16.00.

Så väljer jag att avsluta min spökhistoria, men jag hade ytterligare tankar om spökets härkomst, men frågan är om detta är nödvändigt. Om man hittar en förklaring till spökeriet så riskerar man att förstöra mystiken i berättelsen.
Hur som helst så hade jag en idé om att det skulle röra sig om en flicka som var på väg hem från skolan en blåsig vinterdag. När hon fick se hur mycket klockan var på kyrktornet ökade hon farten för att komma hem i tid för att inte få skäll av sina föräldrar. När hon rusade över vägen hörde hon inte spårvagnen* som kom åkandes. Flickan blev påkörd och avled. Jag gillar denna idé, men väljer att utelämna den.  

/Markus

*Gävle Stads Spårvägar (ursprungligen Gefle Stads Spårvägar) bedrev spårvägstrafik i Gävle under tiden 1909 till 1956.

måndag 14 januari 2013

Skapa din egen spökhistoria!

I förra veckan var jag med om en grej som visserligen inte var övernaturlig, men som ändå kickade igång fantasin för mig. Det var när jag försökte ta mig till jobbet i torsdags då det snöade och blåste ganska ordentligt och plogbilarna lyste med sin frånvaro. På trottoaren fanns det väldigt lite yta att gå på så när man mötte folk och cyklister så fick man vara kreativ.

När jag började närma mig Staffanskyrkan på Brynäs så hade jag en flicka framför mig som gick helt vansinnigt sakta. Jag försökte göra mig hörd så hon skulle haja till och släppa förbi mig, men det hände inget. Tillslut blev jag irriterad och tog ett graciöst skutt i snövallen och sedan tillbaks i gången framför henne och ökade farten för att äntligen få komma in till jobbet, blöt och kall som jag var.

Men när jag hade lyckats ta täten så ökade flickans steg. Jag kände hur hon närmade sig med stormsteg. Jag som har sett alldeles för många japanska skräckfilmer om spökbarn blev lite illa till mods. Hon gick ifatt mig och gick med raska steg vidare och jag lunkade på och kom snart till jobbet.

Med denna berättelse vill jag prova en grej, att skapa en spökhistoria. Använd denna episod och låt fantasin flöda, skicka sedan din spökhistoria till mig via ma.enblom@gmail.com

Min berättelse utspelar sig i min hemstad Gävle, men det behöver inte din spökhistoria göra, sånt är fritt. Även om ingen har något att dela med sig så kommer åtminstone jag att skriva en spökhistoria som är "based on a true story".

/Markus

fredag 11 januari 2013

Charlottenborgs slott

 Till att börja med vill jag bara säga att jag nu har sett den brittiska skräckfilmen "When The Lights Went Out" som bygger på spökeri-fallet som kallas "The Black Monk of Pontefract", och jag kan verkligen rekommendera den för er som tycker om övernaturliga skräckfilmer.


I mitt ständiga letande på spännande spökerier så använder jag ofta youtube vilket är en riktig guldgruva! Flest träffar får man såklart på engelska sökningar, men nu kände jag för något svenskt och sökte därför på "spökar" och fick bland annat fram "Det spökar på Charlottenborgs slott". Jag är inte säker, men jag tror att det kommer från ett tv-program som gick på 90-talet där Jan Malmsjö presenterade spökerier, oftast brittiska om jag inte minns fel. Programmet påminde en hel del om "Det spökar" som gick på Kanal 5.Om någon minns detta tv-program får ni gärna berätta!

Tillägg - Nu har jag hittat tv-programmet! Det är "Otroligt men sant" som gick på tv4 1996 i sex avsnitt och var en svensk programserie som var uppbyggt kring rekonstruktioner av händelser samt intervjuer med poliser som undersökt oförklarliga inrapporterade händelser. Programledaren var Jan Malmsjö som tog emot tittarna i ett bibliotek, inrett med personliga samlingar från resor och med ett tak som en stjärnhimmel full av stjärntecken.




Charlottenborgs slott hittar vi i Motala i Östergötland. Slottet uppfördes 1662 av greven Ludvig Wierich Lewenhaupt. Namnet Charlottenborg var för att ära sin hustru, den tyskfödda riksgrevinnan Charlotte av Hohenlohe.

Släkten Lewenhaupt ägde slottet fram till att Baronen Israel Lagerfelt inköpte frälsesäteriet Charlottenborg för trettontusen riksdaler år 1790, han framstod som en skicklig och driftig företagare, Charlottenborg var av allt att döma ganska förfallet. Med energi, målmedvetenhet och betydande penninginsatser, rustade han undan för undan upp och moderniserade ekonomibyggnader, kvarnar, smedjor och sågverk etc. Själva slottsbyggnaden blev föremål för en gripande renovering och förändring.


Ludvig Wierich Lewenhaupt 1622-1668
1959 sålde den dåvarande ägaren Eric Widell Charlottenborgs egendom till Motala Stad. 
Motala kommun överlät 1984 dispositionsrätten av slott och park till Motala Musei & Hembygdsförening. Charlottenborg är i dag museum med olika utställningar i slottets salar.


Carl-Erik Törner 1862-1911
Det finns flera spökhistorier kring detta slott och boende i trakten känner det som ett "spökslott". Exempelvis berättas om Vita frun, som sägs vara den första ägaren grevinnan Charlotte som efter sin död stod lik i slottets kök i tre års tid, i väntan på makens död så att de båda kunde begravas samtidigt. Rummet är ombyggt, men anses vara det mest hemsökta rummet i byggnaden. Vita frun finns dessutom avbildad på ett glasfönster i slottets trapphus; konstnären Carl-Erik Törner smyckade slottets väggar vid sekelskiftet 1900. Hon visade sig för honom och han målade av henne på fönsterglaset. I barnkammaren bemålade Törner väggarna med sägnen om Ljungby horn och pipa.

Det har även berättats om ett igenmurat valv i källaren, som ingen har öppnat på hundratals år. Det sägs att Ludvig Wierich Lewenhaupts son Adam Ludwig Lewenhaupt ska ha skickat hem ryska krigsfångar från Karl XII:s krig mot Ryssland och att dessa ska ha blivit inmurade i källaren av hans maka Brita Dorothea. I slottets park har Svarta frun skådats. Hon sägs vara en kvinna i tjänstefolket som sörjer sitt avlidna spädbarn...

/Markus

onsdag 9 januari 2013

Torpa stenhus

I Sverige vimlar det av hemsökta gamla byggnader, personligen så gillar jag de gamla kåkar som inte har ett, utan flera spöken. Ett exempel på ett sådant hus är tidigare nämnda Ängsö slott och dess många spöken. Nu har jag lyckats hitta ett till välbespökat gammalt hus, nämligen Torpa stenhus som ligger i Tranemo kommun i Västergötland.

Torpa stenhus är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Torpa är en så kallad enkelhusborg från 1400-talet som varit sätesgård för släkten Stenbock. Med enkelhusborg menar man en borg där den murade byggnaden i sig utgör hela borganläggningen, det fanns inga yttre försvarsanläggningar.

I borgen finns ett museum med bland annat bruksföremål. Torpa, som blev den kända adelsätten stenbocks främsta stamgods, har sedan 1400-talet aldrig sålts utan gått i arv antingen på mans- eller kvinnosidorna. Men hur var det då med Torpas spöken då? Här kommer de!

Den grå frun skall enligt en sägen varit dotter till en av stenhusets mäktiga herrar för länge sedan. Grå frun sägs ha varit en dotter till en av borgens herrar för länge sedan. Hon skall ha blivit förälskad i en av fångarna som fadern tagit med hem från Danmark. När fadern fick veta detta halshögg han fången varvid dottern blev sjuk av sorg och dog inom kort. Hon har därefter inte fått någon ro utan irrar nu omkring i slottets salar. Det sägs att hon ska vara ett omtänksamt spöke som varnar och skyddar för diverse faror.


Detta sägs vara den plats där flickan blev inmurad
Den inmurade flickan - Enligt legenden var hon en ung flicka som blev levande inmurad i ett av borgens rum. Hon hade varit på besök hos hos släktingar i Danmark och berättade vid hemkomst i förtroende till sin syster att hon trodde att pesten drabbat människor på den båt hon hade färdats. Hennes far, som var riddare, hade hört detta samtal och av rädsla för att pesten möjligen skulle ha drabbat dottern och då kunna sprida sig, bestämde han sig för att göra sig av med dottern. Han insåg dock att detta tvunget skulle ske smidigt och bestämde sig därför för att mura in henne, vilket han beordrade. Det sägs att han väckte henne mitt i natten och satte henne på en stol intill en fönsterkarm. Sedan kom några murare och började mura in den livs levande flickan. Ett rykte säger att tre byggarbetare försökte förstöra väggen där kvinnan är inmurad, men att alla dog innan de lyckades. En ramlade ner för trappan och fick blodförgiftning av något vasst som denne landade på, en fick hjärtinfarkt osv. Anledningen till att de tre byggarbetarna dog sägs vara att flickans yngre syster tyckte så synd om henne när hon varje sekund under fyra dagar kunde höra sin älskade systers förtvivlade gråt. Så för att lugna henne satt hon utanför väggen och pratade med henne hela dagarna. När hon på femte dagen inte längre kunde höra sin systers gråt, kastade hon en förbannelse över väggen, så att ingen någonsin skulle kunna störa henne.

Gustaf Otto Stenbock (1614-1685)
Lille Gustav Stenbock - Gustaf Otto Stenbocks förstfödde son Gustaf föll ner i brunnen och drunknade när han bara var tre år gammal. Sedan dess vandrar en liten pojke runt i Torpa Stenhus stora salar. Många besökare, framförallt damer, påstår sig ha sett en liten blek pojke i gammaldags kläder.

Greve Gustaf Otto Stenbock - Även Gustavs far lär spöka i slottet. I Kungssalen finns ett stort porträtt av greven (kanske det till höger?). Om man ställer sig under detta porträtt vid midnatt och ropar grevens namn så sägs det att slottet ska börja skaka så pass våldsamt att ingen kan stå upprätt.

Torpas vita hästar - Det sägs att varje gång en ägare till Torpa ligger för döden så uppenbarar sig en ståtlig vagn, dragen av fyra vita hästar, med en kusk klädd i släktens färger är då endast synlig av slottsfrun eller slottsherren som är döende. De drar vagnen fram till stenhuset där de stannar en stund, varefter de långsamt kör bort igen.

Det var ju en skaplig samling spöken! Kanske ett ställe att besöka, har ju en god vän som bor i Västergötland!

/Markus

Torpa stenhus hemsida

tisdag 8 januari 2013

The Black Monk of Pontefract

En journalist besökte huset i september 2012




.
I augusti 1966 flyttade familjen Pritchard in på 30 East Drive Chequerfield Estate i den engelska staden Pontefract. Familjen bestod av Jean och Joe, deras son Philip 15 och dotter Diane 12.

Vid ett tillfälle var alla i familjen, utom Philip, bortresta. Jeans mamma, Sarah Scholes, stannade då kvar för att vakta huset. När Sarah var ensam i huset kände hon en kall vindpust, vilket var märkligt då det var en varm och vindstilla sensommardag. När Philip kom hem såg han hur vitt pulver föll ner på golvet i vardagsrummet. Pulvret föll inte från taket utan tycktes komma från tomma intet. Strax efter fann de en massa vatten på köksgolvet och i tron att det var ett läckage kontaktades en rörmokare, men inga läckande rör kunde hittas. Senare samma kväll fick Philip och Sarah se hur en stor tung byrå började gunga, precis som om en osynlig kraft försökte välta omkull det. De blev nu så pass rädda att de valde att gå över till grannen där de fick övernatta.

När resten av familjen kom hem igen hade de mystiska händelserna upphört och man antog att det fanns en logisk förklaring på det hela och under två år hände inga konstigheter. Men så en dag började återigen de osynliga krafterna att plåga familjen. Nu handlade det inte längre om någon engångsföreteelse. I flera år fick familjen Pritchard stå ut med dessa poltergeistfenomen.

Ofta hördes ljud av något som föll i golvet och gick sönder, men när man gick för att titta så var allt i sin ordning. Detta hända ofta när familjen hade besök. Men de fick också uppleva hur föremål sväva runt i luften för att sedan kastas iväg och gå sönder. Diane var den i familjen som fick ta emot det mesta av spökerierna. Vid flera tillfällen kastades hon ur sin säng och vid ett tillfälle blev hon dragen upp för en trappa av en osynlig kraft vilket lämnade otäcka märken på hennes nacke.

Vid två tillfällen försökte man driva ut anden eller andarna genom exorcism, men detta förvärrade bara situationen. När en vän till familjen stänkte vigvatten överallt i huset besvarades detta med en massa upp och nedvända kors som uppträdde på tapeter och dörrar i vardagsrummet. Alla krucifix i huset hittades sönderslagna.

Men det var inte bara osynliga krafter som plågade familjen. Efter att ha varit hemsökta i många år av poltergeistfenomen fick de se uppenbarelsen av en figur som var klädd i en svart munkkåpa där huvan var uppdragen och dolde ansiktet. Första gången figuren dök upp var när Joe och Jean låg i sängen. Uppenbarelsen svävade ovanför sängen några sekunder för att sedan lösas upp och försvinna. Vid flera tillfällen uppenbarade sig den munk-liknande figuren för både familjemedlemmar och besök utifrån. Efter att ha visat sig ett antal gånger så upphörde spökerierna, så även poltergeistfenomenen.


Många teorier har lagts fram angående spökerierna i familjen Pritchards hus. En omnämnd teori kom paranormalforskaren Tom Cuniff med på 80-talet. Han trodde att munken kanske kunde vara en kvarleva från ett kloster som fanns på platsen under åren 1090-1539. Det fanns en munk under Henrik VIII: s regeringstid (1509 – 1547) som hängdes för att ha våldtagit och mördat en ung flicka. Cuniff menade att det kunde ha varit därför som Diane var den som var mest plågad av spöket.

Det finns en brittisk film från 2012 som inspirerats av just dessa händelser. When The Lights Went Out släpps på dvd 10 januari. Filmen utspelar sig 1974 i Yorkshire, England. Familjen Maynard flyttar in i sitt drömhus och samtidigt som de försöker hålla ihop den redan splittrande familjen så upptäcker dottern och modern att de som bodde där tidigare inte har flyttat ut. När strömmen går så växer oron och snart visar huset sitt rätta jag till en mardrömsliknande överlevnad i mörkret.

/Markus


 When The Lights Went Out -Trailer