Leta i den här bloggen

tisdag 25 september 2012

Tips på svenska skräckfilmer

Usch och fy
Nu kommer ni ju visserligen att bli en smula besvikna, men jag måste ändå ta upp det faktum att filmsverige har producerat förfärligt lite övernaturliga skräckfilmer, eller spökskräckisar som jag brukar kalla dem. Visst, det finns en del, men det är få som jag kan rekommendera till lördagskvällen. Eller få... Faktiskt bara en!

Många av de senaste årens filmer i denna genren är lågbudjet-filmer, vilket såklart inte behöver betyda att de är usla filmer, men det är ju oftast inte såna filmer vi vill ha. Vi vill ha bra och välgjorda skräckfilmer!
Fy och usch

Jag tänkte skriva ett inlägg om svenska skräckfilmer i våras och började då med att titta på Strandvaskaren från 2004. En strandvaskare var inom folktron en drunknad person som gick igen. Till dessa hörde döda sjömän som aldrig blivit hittade eller flutit i land och därför ej heller fått en kristen begravning. När det stormade kunde man höra deras osaliga andar gasta utifrån havet. Såklart hade filmen så gott som ingenting med denna typ av spöken att göra. Filmen var urusel trots att Kjelle Bergquist medverkade och jag lade detta svensk-skräckfilm-projekt på is...

En tid senare provade jag en annan svensk skräckfilm, Psalm 21 från 2009 som verkade vara en film som kanske kunde vara något att hänga i julgranen, men pilutta mig... Skådespelet var förfärligt! Effekterna är av den sorten som skolungomar själva kan göra hemma på sin dator. Trams helt enkelt!

Men vad var nu denna enda film jag hade att tipsa om? Jo, det är ju såklart våran fantastiska kultskräckis Besökarna från 1988 med Sveriges coolaste skådespelare - Kjell Bergquist i huvudrollen!

Frank är mitt uppe i karriären. Han arbetar på en reklambyrå och har just snubblat över århundradets konto. Han köper ny bil och en drömvilla på landet åt sig och sin fru Sara (Lena Endre) och deras två barn. Men de hinner knappt flytta in i det nya huset förrän märkliga och skrämmande saker börjar hända. Är dom verkligen ensamma i huset ... eller finns det någonting annat - något okänt där också?

Denna skräckfilm med en del kompiska inslag är skapad av bröderna Ersgård, Joakim Ersgård regisserade och skrev manus tillsammans med sin bror Patrick Ersgård som även spelade brevbäraren. Varför filmen fått sin kultstatus beror säkert på att denna genre är så pass ovanlig  Sverige och är det fortfarande, samt att Kjell Bergquist är en mycket folkkär skådespelare. Om ni inte har sett Besökarna så tycker jag att ni borde ge den en chans!

/Markus

För er som inte orkar gå till filmbutiken finns här Besökarna i sin helhet på youtube:

söndag 23 september 2012

The Lake Club


I förra inlägget stannade vi till vid en hemsökt sjö i New York och i detta inlägg ska vi in på en nattklubb i Illinois som heter "The Lake Club" som öppnades 1940 och var en av de hetaste nattklubbarna i Illinois och lockade folk från hela staten. Nattklubben hade ett stort exklusivt dansgolv och ägarna koncentrerade sig mycket på att få stora personligheter till klubben. Bland de många topp-artisterna var Bob Hope, Ella Fitzgerald, Guy Lombardo, Pearl Bailey, Spike Jones, Nelson Eddy, Woody Herman, Mickey Rooney och många andra. 

Den Lake Club öppnades som en nattklubb i 1940 men byggnaden på Fox Bridge Road hade sett många inkarnationer under åren dessförinnan, bland annat som flera restauranger och även en skridskobana som kallas Joy Inn. År 1940, vid namn två dans initiativtagare Harold Henderson och Hugo Giovagnoli renoverade platsen och öppnade den för företag.

Nattklubben öppnade som sagt 1940 men huset är äldre än så och har bland annat stått under en rad olika restaurangnamn och även en skridskobana som hette Joy Inn. Exakt hur gammal byggnaden är har jag svårt att hitta information om.

Lake Club behöll sin storhet i nästan två decennier. Det var känt, inte bara för sin svängiga underhållning, men även för sina förstklassiga spel också! Rika kunder och samhällseliten av Springfield och Decatur besökte flitigt klubben för de musikaliska gästerna men också för biljarden, spelborden, spelautomaterna och kortspelen också. Denna "speldel" av klubben bedrevs i hemlighet i en bakre delen av byggnaden och fick endast besökas av storspelare och VIP-gäster.

Albert "Rudy" Cranor arbetade på The Lake Club under dess glansdagar på 1950-talet. De som kände honom beskrev honom som en snäll och trevlig man med mycket stor kroppshydda och snövitt hår. I december 1958 var det tyvärr slut på det roliga då två poliser, i hemlighet, hade lyckats få tillgång till den hemliga speldelen. Efter detta gick det utför för nattklubben vilket även påverkade Rudy som började få en del personliga problem. Han var en mycket privat person, så ingen riktigt visste vad som pågick, men de märkte att han började dricka kraftigt, även under arbetstid. Man började också märka förändringar hos honom. Han verkade vara mer trött än vanligt och hade mörka ringar under ögonen. En kväll blev han så pass illa däran att man var tvungen att tillkalla ambulans. Han återvände till klubben efter en två veckors vistelse på sjukhuset, men han blev aldrig detsamma igen.

Den 27 juni 1968 fick Rudy nog av allt elände och sköt sig själv med ett hagelgevär i en av de bakre rummen på klubben...

Byggnaden hade stått öde i några år när två Springfields-killar köpte klubben 1974. Det var detta år när Tom Blasko och Bill Carmean blev de nya ägarna som spökerierna började.

En natt, placerade Tom Blasko en hög med dukar på en tomt bord och lämnade rummet. När han kom tillbaka var alla dukar på golvet. Han plockade upp dem och gick återigen ut ur rummet. När han kom in igen låg handdukarna återigen slängda på golvet. Detta upprepades flera gånger tills Blasko slutligen lämnade dem på golvet.

Anställda och besökande musiker har vittnat om flera konstiga händelser, till exempel dörrar som öppnas och stängs av sig själv, ljudet av fotsteg från tomma rum, en drink som lyfte från bordet och tömdes i en gästs knä, folk som känt att någon har petat och nypt dem men när de vänt sig om så har det inte varit någon där. Dessa och många andra bisarra händelser har inträffat på nattklubben.

En skrämmande händelse ägde rum sommaren 1979 när servitrisen Barbara Lard fick träffa Rudy som varit död i många år. Hon arbetade en kväll och gick på personaltoaletten som fanns inne på kontoret. När hon kom ut, såg hon ett genomskinligt huvud som liksom svävade i luften. Hon sade att denna uppenbarelse hade snövitt hår. Barbara kände inte till Ruby och visste ej helle hur han såg ut. Spöket såg på henne en stund och sedan talade det till henne och berättade då att en av ägarna till klubben skulle dö. Detta var inte ett hot, enligt Barbara utan snarare en varning.

Naturligtvis blev Blasko och Carmean mycket oroliga när de fick höra vad spöket hade sagt.... En av dem skulle dö... Två veckor efter händelsen avled Harold Henderson, en av de ursprungliga ägarna av klubben, vid en ålder av 69. Han var fortfarande ägare av byggnaden själv och var en ägare som Rudy skulle ha känt under sin livstid.

THE LAKE CLUB fanns på adressen 2840 Fox Bridge Road i Springfield, men brann ner till grunden en söndag förmiddag i augusti 1992. Nattklubben hade varit nedlagd sedan 1988 och var i dåligt skick. Det hade varit helt övergiven i mer än tre år vid tiden för branden. Utredarna menade att det hade bränts ned avsiktligt.

/Markus

Nu ska vi titta på det första avsnittet av A Haunting (om man inte räknar med de två långfilmslånga pilotavsnitten) som handlar om The Lake Club:




lördag 22 september 2012

Grace Brown


Nu ska vi ta en sväng till USA där det finns en stad som heter Long Lake och i denna stad finns det en sjö som heter Big Moose Lake som är ett populärt turistmål för de som gillar segling, vattenskidor, längdskidåkning och skoteråkning m.m. Men många kommer också hit för att få se övernaturliga fenomen.
Flera vittnen har sett spöket av en kvinna sväva över sjön. Denna kvinna sägs vara Grace Brown som mördades här för många år sedan.

1904 flyttade den 18-åriga Crace Brown från South Otselic till grannstaden Cortland i New York där hon skulle bo hos sin äldre syster och arbeta på kjolfabriken Gillette Skirt Company. 1905 flyttade fabriksägarens brorson Chester Gillette till stan och det dröjde inte länge innan Grace och Chester inledde ett förhållande. Våren 1906 blev Grace med barn och kort därefter planerade Chester en resa för dem båda till Adirondacks där sjön Big Moose Lake ligger. Grace var lycklig då hon var helt säker på att detta skulle bli deras bröllopresa. 



När de kom till Adirondacks så hyrde Chester en båt. Tillsammans skulle han och Grace ut på en romantisk båttur på Big Moose Lake. Chester och Grace återvände aldrig. Graces kropp hittades dagen efter i botten av sjön och två dagar senare greps Chester.

Chester hävdade först att Grace hade trillat och slagit sig i huvudet och sedan fallit i sjön, sedan påstod han att Grace hade blivit hysterisk och hoppat i sjön, dvs självmord. Lagen köpte inte Chesters förklaringar. Chesters motiv var att han ville frigöra sig från relationen. Mordvapnet var ett tennisracket som Chester hade slagit Grace i huvudet med, sedan hade han slängt i henne i sjön där hon drunknade.

Chester dömndes för mordet och avrättades 30:e mars 1908 i elektriska stolen.

1988 var Lynda Lee Macken med om en incident vid sjön:

"Jag gick ner mot sjön med min ficklampa. Av någon anledning började ljuset i den att försvinna. När jag kom till kanten av sjön och klipporna så var fiklampan helt ur funktion så jag var tvungen att vända och gå tillbaka ... Jag var skräckslagen och inte bara var jag säker på att jag såg på ett spöke, men jag hade en mycket stark känsla av sorg. Hon var mycket sorgsen."

Nu måste vi se reportaget "Grace´s Ghost" från tv-serien Unsolved Mysteries:


Läs mer om mordfallet här:

/Markus

onsdag 19 september 2012

Aokigahara - Självmordsskogen

Nu ska vi ta en tripp till Japan där det finns en skog som sägs vara hemsökt. Även om man inte tror att skogen är hemsökt så är detta en ganska otäck skog.

Aokigahara är en 35-kvadrat-kilometer skog som ligger vid nordvästra foten av berget Fuji i Japan. Pga den täta skogen som blockerar vinden finns där inga vilda djur vilket gör att skogen är känd för att vara mycket tyst.

Skogen är en populär plats för självmord, faktum är att skogen är den näst mest populära i världen efter Golden Gate-bron i San Francisco. Under perioden fram till 1988, inträffade ungefär 100 självmord där varje år. Bara under 2010 begicks 54 självmord i skogen.

För flera hundra år sedan trodde folket att skogen var ett näste för spöken och demoner. I svåra tider när det inte fanns tillräckligt med mat och folket svalt så var det familjer som offrade familjemedlemmar till skogen, på så vis skulle det finnas färre munnar att mätta. Skogens offergåvor skulle dö en långsam, hemsk, och utdragen död pga svält. Man tror att dessa offrade människor hemsöker skogen.

Många hävdar att de många självmorden började efter att Seicho Matsumoto, 1960, publicerade sin roman Kuroi Kaiju (Svarta trädens hav). Romanen slutar med att ett förälskat par begår självmord i skogen.

Än idag tror folk att det finns många spöken och demoner i skogen. Det sägs att dessa hemska andar glider fram mellan träden med sina vita, skiftande former.

För att förhindra självmord har myndigheterna har satt upp skyltar i och utanför skogen med uppmaningar att man inte ska ta livet av sig, en människa är aldrig ensam även fast det känns så, telefonnummer för akut hjälp, att man ska tänka på sin familj, sina barn, sina föräldrar, sina vänner. I skogen finns även rep/linor om man skulle ändra sig och vända tillbaka utan att gå vilse.

/Markus

Här är en dokumentär om Aokigahara:


måndag 17 september 2012

Kedjebrev - Carmen Winstead

Ett kedjebrev går ut på att mottagaren ska skicka en kopia av brevet vidare till en eller flera personer. Detta gör att antalet mottagare ofta växer mycket snabbt och kommer efter några generationer att uppgå till väldigt stora antal om kedjan inte bryts.

Det finns många motivationer bakom kedjebrev. En del är för egen vinning, som till exempel de som vill att man ska skriva sin adress längst ner på en lista och skicka en mindre summa pengar till den som står överst på listan.

En mer otrevlig variant är spådomsliknande kedjebrev, där mottagaren råds att skicka brevet vidare till ett visst antal personer inom en viss tid. Lyckas man kommer något fantastiskt att hända, misslyckas man står det ofta att en hemsk olycka kommer att drabba en inom det närmaste dygnet. Det är förstås ren rappakalja, men kan uppfattas som mycket obehagligt av vissa personer. Här är ett exempel jag hittade i en ung tjejs profil på en av våra många svenska communitys:



Den sextonde oktober 1986 ströps en liten 6 årig flicka till döds om du inte sätter detta på din hemsida permanent kommer hon stå bredvid din säng och le mot dig med sitt kritvita ansikte och den 11 natten kommer hon strypa dig långsamt till döds så bryt ej kedjan.

Ett kedjebrev som kom att bli mer känt (eller kanske ökänt) i USA är det som handlar om Carmen Winstead, ibland kallad Jessica Smith och hennes tragiska dödsfall som cirkulerat på nätet sedan 2006-2007 och som sprider sig än idag. 

Berättelsen handlar om en 17-årig tjej som av "misstag" knuffats ner en i en kloak av sina kamrater. Efter hennes död dök det upp meddelanden som skickas på nätet som sade att man skulle hedra hennes bortgång genom skicka vidare ett meddelande. Om man inte gjorde detta skulle man mötas av en tragisk död.

Meddelandet eller berättelsen om Carmen eller Jessica som skulle copy/pastas in var följande som jag har översatt fritt:

"Carmen och resten av hennes klass var på en brandövning och fem flickor försökte göra bort Carmen och knuffade därför i henne ett avlopp. När hon inte kom upp tillkallades polis. Flickorna sa att hon föll i av misstag vilket polisen trodde på. Ca två månader senare fick 16-åriga David Gregory detta meddelande men valde att ignorera det. När han gick för att ta en dusch hörde han ett skratt, blev livrädd och sprang till sin dator för att svara på meddelandet. Han sade godnatt till sin mamma och somnade. 
Fem timmar senare vaknade hans mamma upp mitt i natten av ett högt ljud från Davids rum. När hon gick för att titta till honom upptäckte hon att David var borta. 
Några timmar senare fann polisen honom i avloppet, med en bruten nacke och huden i ansiktet avskalat."

I meddelandet ska du skriva "They hurt her" annars får du besök av Carmens spöke som antingen kryper upp från ett avlopp, toalett, dusch eller när du går och lägger dig. Senare kommer man att hitta din kropp i ett kloaksystem.

Här har ni en längre version av kedjebrevet.

/Markus

P.S, här har ni lite stöd, ni som finner detta kedjebrev ruskigt otäckt:


Jerome Grand Hotel

The Jerome Grand Hotel är ett hotell i staden Jerome i Arizona. Men i begynnelsen 1926 stod det under namnet the United Verde Hospital och var på 30-talet det mest moderna sjukhuset i Arizona och kanske i hela Västern. När gruvgrävandet började ebba ut på under 1950 blev sjukhuset tvunget att bommas igen. I 44 år stod byggnaden öde innan det togs omhand 1994 och kom att heta Jerome Grand Hotel.

Det var efter att the United Verde Hospital förvandlades till Jerome Grand Hotel som spökerierna började. På grund av den höga aktiviteten på hotellet, det är en ganska populär destination för olika spökjägare, både proffs och amatörer. Gäster som har stannat på hotellet har höra hostningar, ansträngda andningar och även röster som kommer från tomma rum. Gästerna har även känt dofter som kommer från sina rum, t.ex. blommor, damm, cigarrök och whisky, dvs dofter från föremål som inte varit närvarande. Andra har sett märkliga ljussken och TV-apparater slås på av sig själv utan förklaring. Två gäster ska ha sett uppenbarelser av två damer, en i vit klänning, och en annan i en sjuksköterskemundering av den äldre modellen. Många dödsfall har rapporterats på platsen, inkl. husets mest kända spöken, Claude Harvey, som krossades till döds av en hiss, två anställda ska ha hängt sig samt alla de patienter som inte klarade sig då hotellet var ett sjukhus.

Läs mer på hotellets hemsida och på sidan legendsofamerica.com.

/Markus

Här är ett avsnitt av Ghost Adventures där grabbarna besöker hotellet:

söndag 16 september 2012

Hemsökta tavlor - The Anguished Man

Någonstans i Storbritannien bor en kille som heter Sean Robinson. Sean har en i sin ägo en tavla som kallas "The Anguished Man", Den ångestfyllde mannen. Tavlan i sig är ingen som jag skulle vilja ha uppe på väggen då den föreställer en figur med öpen mun och tomma hål istället för ögon. Brrr... Som att detta inte vore nog så verkar det dessutom som att tavlan är hemsökt. Här följer Seans berättelser och filmklipp från hans egna youtube-kanal.

/Markus

Min farmor hade denna målning på hennes vind i 25 år. Hon sa att den var ond. Hon berättade att hon brukade se den mörka figuren av en man i huset och på natten hörde hon konstiga ljud och gråt. Hon berättade att konstnären begick självmord kort efter att ha avslutad målningen och att han hade använt sitt eget blod blandas med oljefärg. När hon dog fick vi målningen som vi för närvarande förvarar i vår källare. Strax efter att vi fick målningen började medlemmar av familjen se den mörka figuren av en man. På natten började vi höra ljud och nyligen har vi hört gråt och stön. Målningen är fortfarande i vårt hus och även om jag aldrig trott på det övernaturliga är jag nu övertygad om att det är något ont över denna målning. 

/Sean Robinson

Sean har med kamera själv spelat in hur tavlan beter sig:




Hemsökta tavlor - Painting of The Headless Man

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om hemsökta tavlor och porträtt och nu har jag lyckats hitta en tavla till!

Spökforskaren och författaren Stephen Wagner fick höra en intressant berättelse från en läsare, konstnären Laura P. Skicklig som hon är har hon sålt många av sina verk till privatpersoner och företag runt om i USA. 

År 1994 hade reklamfotografen James Kidd en av sina foton för visning på ett galleri i Tombstone, Arizona där jag visade några av mina oljemålningar. Fotot var på den gamla diligensstationen vid Tombstone. Han tog först en bild på diligensstationen och en gammal diligens, och då han inte dragit fram sin kamera så att han kunde få en dubbel exponering foto med en annan gammal vagn i förgrunden.

När bilden framkallades visade det något oväntat. Stående på en stock till vänster om vagnen fanns en figur som fotografen inte såg när han tog bilden. När han tittade lite närmare så såg han att vara en huvudlös man! Mannen var klädd i päls, byxor och stövlar men han hade inget huvud. Fotografen säger att fotot har granskats av Kodak och andra experter för att bevisa att han inte hade manipulerat det på något sätt.

Laura kunde inte komma över det märkliga fotot och frågade honom om hon kunde göra en oljemålning av den. Hemma i Sierra Vista, Arizona, började hon arbeta på en 16 x 20-tums oljemålning baserad på fotot.

När hon var ungefär halvvägs med målningen började hon få en konstig känsla. Hon började fråga sig själv: "Varför i hela friden jag ville måla den här bilden?" Men hon avslutade ändå sitt arbete och det var efter att målningen var färdig som underliga saker började hända.

Laura tog den inramade målningen och några andra för en visning hos ett företag. Tavlan med spöket hängdes upp på väggen bakom ett skrivbord. Tre dagar senare ringde folk från kontoret och bad mig komma och hämta spökmålningen. Varje morgon såg personalen att tavlan hängde på sned trots att de gång på gång hade varit där och rättat till den. Dessutom hade de fått problem med tidsbokningar och annat då en massa viktiga papper försvann. De var riktigt rädda för målningen så Laura kom och hämtade den.

1995 flyttade Laura och hennes man till ett helt nytt hem i Tennessee. De hoppades då att de spöklika förehavanden skulle sluta men de gjorde det inte. Märkligt nog hade taket på garaget ett hål som gjorde att det kom in vatten när det regnade. Takläggare kom ut tre gånger för att reparera den, och även om de arbetade på det de sa att de inte kunde hitta orsaken till läckan. Inget de gjorde stoppade läckan. Slutligen frågade maken Laura var spökmålningen var. Det stod lutad mot väggen mellan vardagsrummet och garaget. De flyttade målningen ... och garaget taket läckte aldrig igen.

En kväll stod Laura och lagade mat. Hon tog fram salt och peppar och satte dem på det dukade bordet. Hon gick till dörren och ropade till min man att middagen var klar. När hon kom tillbaka var salt spillt över bordet och på golvet. Saltkaret stod upprätt på samma plats där hon hade lämnat det och de hade inga djur eller barn i huset att skylla...

Laura har alltid tagit bilder av målningar hon har gjort. Folk frågar henne om de får se bilder på målningarna och mest alltid säger att de inte vill röra foto av spökmålningen. Tjejerna på skönhetssalongen ville att Laura skulle ta med sina bilder till salongen, vilket hon gjorde. En kvinna började skryta om att hon inte tror på spöken och att det var dumt av dem att inte våga röra vid bilden. "Låt mig se det", sade hon. Hon tog bilden, tittade på det nära och bara skrattade. Den natten föll en gammal klocka ner från väggen hemma hos kvinnan, en klocka som hade hängt på väggen i 40 år, föll ner och gick i tuden bitar.

Målningen hänger i fortfarande i Lauras hus. Ett fåtal personer har bett att köpa målningen, men hon törs inte  sälja den. Vad skulle ett olycklig spöke göra med deras liv?

/Markus

måndag 10 september 2012

Körkarlen

Härom dagen så läste jag att den gamla stumfilmsklassikern Körkarlen från 1920 hade utsetts till den bästa svenska filmen någonsin i filmtidskriften FLM:s kritikeromröstning. Många av oss har säkert inte sett en stumfilm och saknar helt intresse av att se en sådan, men detta är en film som alla borde se, och den är bara en timme lång och finns i sin helhelt på youtube (se längst ner).

Varför jag tar upp denna film i min blogg är ju såklart för att detta är en klassisk spökhistoria skriven av Selma Lagerlöf 1912. Det handlar om en slumsyster vilket var en titel på en kvinnlig frälsningsofficer som arbetade socialt på de slumstationer (härbärgen) som bedrevs av Frälsningsarmén samt med uppsökande socialt arbete i hemmen ungefär som dagens uppsökande verksamhet inom socialtjänsten arbetar.) Denna slumsyster ligger på sin dödsbädd och ber om att få träffa David Holm och ingen kan någonsin förstå varför hon vill träffa honom. David Holm är en man som lider av alkoholism. Berättelsen bygger på tillbakablickar där det förflutna i skikt på skikt blottläggs.

Körkarlen spelades in 18 maj - slutet av juli 1920 och hade premiär nyårsdagen 1921, där regissören Victor Sjöström förvandlade romanen till film. Sjöström spelar själv den försupne "David Holm", som på väg mot undergången får besök av körkarlen som tvingar honom att se vad hans handlingar fått för konsekvenser.  

Berättelsen påminner en hel del om min favoritspökhistoria A Christmas Carol och detta var ingen hemlighet för när Lagerlöf började skriva boken, nämnde hon det sin "Christmas Carol" som hänvisning till Charles Dickens historia när hon ännu inte hade fått till den nuvarande titeln.
 

I en av scenerna i filmen hugger huvudkaraktären David Holm sig igenom en låst dörr med en yxa. Den scenen kopierade regissören Stanley Kubrick nästan rakt av i sin skräckfilmsklassiker The Shining, där huvudkaraktären Jack Torrence (spelad av Jack Nicholson) hugger sig igenom en låst dörr och uttalar repliken: "Heere´s Johnny!". Repliken är tagen från inledningen av Tonight Show när Johnny Carson var programledare.

Filmen är den äldsta svenska film som finns med i Steven Jay Schneider´s "the '1001 Movies You Must See Before You Die".

/Markus

Svarta damen i Gamla Gefle

Bergsgränd 
I förra inlägget nämndes ett hemsökt stall i Valbo utanför Gävle och i detta inlägg ska vi spana in en hemsökt gata i Gävle. Jag bor själv i Gävle och har nog säkert passerat denna gata då jag arbetade i hemtjänsten.

I Gamla Gefle på Bergsgränd brukar Svarta Damen synas. Hon hette Hildegard Krüsell, var prostituerad och dog för över 100 år sedan. Svarta damen/Svarta frun är inget öknamn som hon fått som spöke utan var ökänt med det även innan.

Hildegard kan dyka upp var som helst i stadsdelen men trivs bäst i Bergsgränd - den lilla gatstumpen som går mellan Snus-Majas tomt och Nedre Bergsgatan. Där hade hon en sybehörsaffär där hon sades ta emot sina manliga kunder.

Det har skett flera iakttagelser av henne där och många personer har hört hennes steg som förföljer personer när de går ensamma i gränden på natten. Flera personer har även sagt att de känt iskalla vinpustar svepa i gränden även när det ej har varit kallt ute. 
Hon har även setts vintertid i gränden komma gående och de som sett henne har till sin förvåning sett att det ej har blivit några spår i snön efter den svartklädda damen.

/Markus

fredag 7 september 2012

Stallspöket i Valbo

Carina Dahlblom har återvänt till stallbyggnaden i Valbo.
För drygt 30 år sen såg hon och kompisen Susanna
en gumma sitta lutad mot den här väggen.
Vad som hände därefter glömmer de aldrig.
Här har jag hittat en spännande berättelse från en tidningsartikel. Länken till artikeln finns längst ner i inlägget.

/Markus

14-åriga Carina Dahlblom och hennes kompis Susanna går på ridskola där. För att få svar på gåtan cyklar de dit den här sena och kyliga höstkvällen.

En bit från stallet lämnar de cyklarna och tar sig fram sista sträckan till fots.

Så fort de kommer fram får de se en gumma sitta lutad mot stallväggen. Alldeles stilla sitter hon klädd i gammaldags sjal, blus och randig kjol.

Hallå! ropar flickorna, gång på gång.

Men får inget svar.

De är på väg mot henne och är halvvägs uppför en sluttning när gumman reser sig och går dem till mötes.

Närmare, närmare, närmare.

Utan att säga ett ljud.

Hallå, ropar flickorna.

Inget svar.

Först när de möts vänder sig gumman åt deras håll. Men i sjalen där ansiktet ska vara är det tomt, svart, ett hål.

Gumman har inget ansikte!

Tjejerna blir paralyserade, kan inte röra sig ur fläcken.

Så tar Susanna tag i handleden på Carina och skriker: Spring!

De lägger benen på ryggen mot första bästa hus och ringer på och berättar vad som hänt.

Då får de bekräftat hur oroligt det varit i stallet på sistone, om ljuden därifrån, de skräckfyllda gnäggen, om sparkarna mot väggen.

Långt senare vågar sig flickorna ut till cyklarna igen.

En stund senare trampar de hemåt i nattmörkret.

Åren går och på 80-talet berättar ­Carina om händelsen i Arbetarbladet.

Några dagar efteråt kommer en äldre kvinna fram till henne i cent­rala Valbo och säger att hon läst artikeln.

Sen berättar kvinnan om en kväll när hon var ute och skidade. Hon var precis på väg att passera stallbyggnaden när en gumma på gamla träskidor svischade förbi och var borta på nolltid.

Gumman hade haft på sig randig kjol och blus. Och om huvudet en sjal.

Kläderna var mycket ålderdomliga.

torsdag 6 september 2012

Devil's Backbone

När jag säger Devil's Backbone så tror en del kanske att jag menar den spansk-mexikanska spökskräckisen The Devil's Backbone (El espinazo del diablo) regisserad av Guillermo del Toro (Pans Labyrint och Hellboy m.m) men detta handlar om ett ställe i Texas där det spökar hejvilt! Däremot kan jag varmt rekommendera filmen.

Devil's Backbone är en av de mer kända spökplatserna i Texas. Detta är en av de mest natursköna vägar som går genom Texas och är en fem mil lång sträcka längs Ranch Road 32 mellan Wimberley och Blanco. Benämningen Devil's Backbone, dvs djävulens ryggrad är pga av utseendet då det är en smal ås med en höjd av 1.225 meter vilken erbjuder en enastående utsikt.

Förutom den vackra utsikten så är detta en plats med mörk historia, bland annat om de hemska saker man  utsatte ursprungsbefolkningen för. Många spöken har setts, bland annat spanska 1600-talsmunkar, indianer och soldater från Amerikanska inbördeskriget. 

En jägare har berättat om ljudet av fotsteg nedanför sitt jakttorn, men när han tog en titt så fans ingen där, inte heller fanns det spår efter någon person. 

Bland de märkligaste av alla övernaturliga incidenter är de som säger att de blivit besatta av en vargs ande. Detta ska ha hänt flera personer som då skall ha fallit i trans i flera timmar. De som närvarat en sådan besatt person har kunnat hura en djup mansröst komma från den besatte som talar om hur urinvånarna berövats sina hem.


Vid ett tillfälle bevittnade en större grupp människor som stannat till i en stuga något som de sen skulle glömma. Förbi stugan red en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget. Enligt personerna som såg detta så skallrade det i stugans väggar när soldaterna med sina hästar dundrade förbi. När det sedan gick för att undersöka platsen där de sett soldaterna så fanns där inga hovspår.

Här följer ett reportage från Unsolved Mysteries (Olösta mysterier) om Devil´s Backbone där vi bland annat får veta lite om spöket av den spanska 1600-talsmunken.

/Markus

måndag 3 september 2012

Schefflerska palatset

"Jag släppte sällan taget om Mormors hand. Särskilt då vi passerade Spökparken var jag angelägen att hålla hårt fast i den. Jag kunde tidigt berätta för en häpen omvärld, att jag visserligen aldrig sett några spöken, men att jag mycket väl visste hur de luktade. För det hade jag nog känt vid Spökparken. Senare lärde jag mig, att det var från färgfabrikerna utmed Holländargatan som lukten kom."

Ur Mormors porter Bo Ancker

Jag förvånas över mig själv att jag inte kände till att det finns en park i Stockholm som kallas för "Spökparken" där det står en gammal 1700-talskåk som kallas "Spökslottet". Hur som helst är jag glad att jag upptäckt denna park och ska nu berätta om den för er.

Spökparken hittar vi i Vasastan i centrala Stockholm, i parken finns Schefflerska palatset som även brukar kallas Spökslottet. Parken uppfördes av handelsmannen Hans Petter Scheffler som köpte fastigheten 1697, byggnaden och trädgården var troligen byggda vid hans död 1707. Öknamnet "Spökslottet" är en benämning som har förekommit sedan 1830-talet. Åren 1874-1924 ägdes huset av publicisten Lars Johan Hiertas änka Wilhelmina och deras döttrar. 1875-76 utfördes en renovering med ombyggnad av arkitekt Axel Kumlien.

Det finns en rad olika berättelser om spökslottet, det ska bland annat finnas både nedgrävda skatter och inmurade skelett efter den första ägaren Hans Petter Scheffler, som själv ska ligga begravd här. Jacob von Balthazar Knigge var en senare ägare som sägs ha varit en riktig elaking, som ska ha ingått förbund med Djävulen. 1796 kom en vagn med svarta hästar fram till huset. Kusken, som hade både horn och svans hämtade Knigge som det var avtalat och försvann i väg bland gnistor och eldslågor. Knigge var sedan den dagen spårlöst försvunnen och ingen hörde någonsin mer från honom och han spökat nu vilt i rummen, så till den grad att en präst kom för att driva ut andarna men han blev han utslängd genom fönstret och bröt benet.

En afton, många år senare, var några glada herrar samlade i ett av rummen och talet föll på de oförklarliga händelser som sägs ha inträffat i huset. Bland sällskapet fanns en person som var mycket skeptisk över sådana saker, men en annan av de närvarande yttrade hastigt till honom: "Var inte så säker du; du kan allt hitta på att få se något". I samma ögonblick öppnades dörren till närgränsande rum på vid gavel. Männen reste sig, tog ljus och gick in i rummet för att se vad det var, men ingenting hördes eller syntes. De gick vidare genom ett par rum, då även dessas dörrar öppnade sig, ända till dess man kom ut i förstugan. Klockan slog då tolv och de såg en person som man förgäves väntat hela kvällen komma uppför trappan -- men det var endast hans vålnad.

En person som en tid bott i spökslottet har berättat, att varje afton avtecknades å väggen i ett av rummen ett litet vitt kors. När man lade handen däröver, visade korset sig på handen. Man sökte på alla sätt att  utforska, om det kunde komma genom något återsken. Gardinerna nedfälldes, luckorna stängdes, men korset fanns där ändå. En afton hörde i fråga varande person från rummet utanför sitt sovrum ett ljud, liksom då det blåser starkt. Han tog ett ljus och gick ut, men hann ej långt utom dörren, förr än ljuset blåstes ut. Vid en sedermera företagen undersökning befanns, att så väl fönster som dörrar till rummen var stängda.

/Markus