Leta i den här bloggen

måndag 13 augusti 2012

Berättelse från bloggläsare - "Mjölkkannan"

Denna berättelse kommer från en läsare som delar med sig av en berättelse som hennes mormor brukade berätta. När jag läser berättelsen så blir jag nästan lite avundsjuk, tänk att ha haft en mormor som berättade historier minst lika bra som Astrid Lindgren!

/Markus


Min mormor dog 92 år gammal nu i Januari. Jag växte upp hos henne och saknar henne väldigt väldigt mycket. Hon har varit min vuxna trygghet i 31 år. Hon var mycket snäll och mycket gudfruktig, dvs hon gick i kyrkan och hon satte en stor ära i att aldrig ljuga. Jag berättar den exakt som hon brukade göra:
Fotogenlampan kom till Sverige på 1860-talet och 
ersatte stearin(vax)ljusen som vanligaste ljuskällan
fram till det elektriska ljusets intåg under 
den första hälften av 1900-talet.

-När jag var liten, då fanns det ingen el, som idag, utan bara fotogenlampor. Vet du vad fotogenlampor är? En brinnande olja, som man hade i  gamla lampor med glaskupa ( hon brukade peka på en av dom hon hade). Man fick vara hemskt sparsam med dem, för fotogenet var dyrt, och vi hade dem bara på hösten och vinterkvällarna, när gammelmormor, min mamma, brukade sitta och sy. Hon sydde på ackord förstår du! (detta innebar ju då att man sydde åt företag och annat för en väldigt liten peng för att få in extra i kassan).

Så en hösteftermiddag, så var fotogenet slut, och jag var äldsta barnet, så det var jag som fick gå till lanthandeln för att köpa en kanna. Jag tog kannan med mig och pengen, och gick landsvägen dit. Det var fint väder och landsvägen tog en stund, men det var skönt att slippa alla saker jag var tvungen att ta tag i hemma, så jag gick där och småsjöng och stannade lite vid min bästa väninnas grind och pratade lite. Sen kom jag till handeln och köpte fotogenet, och dom var ju så trevliga och jag stannade kvar och pratade och fick till och med kvällsmat! 


När jag tittade ut så hade det börjat skymma! Och jag var så rädd att mamma skulle bli arg för att jag tagit sådan tid på mig att jag genast neg och tackade för maten och gick.

Men hur det nu var, så tänkte jag att jag inte skulle ta hela den långa landsvägen hem, utan tvärsa genom skogen, för den vägen var mycket kortare, och jag var inte mörkrädd. Jag gick där och det började bli väldigt mörkt. Jag tror jag gick ett ganska bra tag, tills jag hörde hur det liksom..skramlade bakom mig. Det skramlade som av metall. då blev jag först lite glad, för detta var baksidan av där min bästa väninna bodde, så jag tänkte att det var hon som tänkte följa mig hem. "Anna!", ropade jag, kom med mig hem! Men ingen svarade. 


Jag började sakta in, och då var det som att det där skramliga saktade in bakom mig också.
Mjölkkanna
"Anna, sluta skoja, kom hit, så går vi hem ihop!" Men ingen svarade, och då vart jag rädd. Jag började gå snabbare, och jag hörde hur det där bakom mig började röra sig snabbare också, och till slut var jag livrädd, för det var så mörkt och det VAR inte Anna. Jag började springa, och det där bakom mig började skramla något hemskt, så till slut saktade jag av , och vände mig om, för att se vad det var.

Det var en mjölkkanna. En mjölkkanna av stål, som liksom vaggade av sig själv bakom mig. Jag fick en sådan skräck, för att det var ingen som höll i den, den rörde sig helt av sig självt. Jag fick faktiskt sådan skräck att jag satte av i panik, rätt ut emot stora landsvägen, och det skramlade bakom mig ett tag, men när jag kom upp på landsvägen uppför diket, så var jag inte förföljd längre, däremot stod det en massa människor och en polisdroska, och- min pappa! Det var en bil som hade åkt i diket, något hemskt ovanligt på den tiden, och min pappa och hela byn var där för att dra upp den. Jag kastade mig om halsen på pappa och han trodde väl att jag var rädd för olyckan, han verkade tro att jag kommit på landsvägen och sett det.


Jag stannade kvar och hjälpte till att bärga upp bilen, och gubben åkte till sjukhus, och klarade sig, och jag och pappa gick hem, på landsvägen tillsammans och kunde berätta vad som hänt för mamma som inte alls blev arg.
Jag berättade aldrig för dom om mjölkkannan."


/C, 30 år Göteborg

1 kommentar:

  1. Tack för en riktigt underhållande och spännande blogg! Minns första gången jag läste den, låg i mitt mörka sovrum och åt popcorn och helt plötsligt ser jag nåt röra sig på väggen i ögonvrån, var helt övertygad om att det var ett spöke men det visade sig vara världens största spindel...vilket var ännu värre! Hade gärna haft ett spöke, spindlar...nej tack! Haha :)/ Melinda

    SvaraRadera