Leta i den här bloggen

torsdag 16 augusti 2012

Barn som ser spöken

Att barn har lättare för att se saker som inte vuxna kan se är något som många av oss känner till. Barn som ser spöken är i skräckfilmens värld en ganska återkommande företeelse. Visst är det spännande med spökerier, men man kan inte alltid tro att det handlar om spöken när barnen beskriver figurer som vi inte kan se. Det kan ju handla om helt vanliga låtsaskompisar!
Kända skräckfilm-ungar som ser spöken
Danny från The Shining, Carol Anne från Poltergeist och Cole från Sjätte sinnet
Alfons Åberg med sin låtsaskompis "Mållgan"
Låtsaskompisar skapas ofta i barndomen, ibland i tonåren, och sällan i vuxen ålder. De fungerar ofta som beskyddare när de leker med ett barn. De visar, enligt flera teorier om psykologi, ett barns oro, rädslor, mål och uppfattningar om världen genom barnets konversationer. Ett barns sinnen är inte fullt utvecklade och kanske är det så att de har svårigheter att skilja på vad som är verklighet och fantasi. Men visst blir det lite otäckt när barnens fantasi blir obehagligt verklig?

Ett exempel på ett sådant barn var Heidi Wyrick i Georgia som började träffa spöken när hon var i åttaårsåldern, hon träffade bland annat en farbror som hon kallade "Lan" som hade handen inlindat i blodigt bandage. Här är ett reportage från Unsolved Mysteries om Heidi.

Det kommer en film, förhoppningsvis i höst, som är ett "systerprojekt" till The Haunting in Connecticut från 2009 som ska heta The Haunting in Georgia och kommer att handla just om Heidi och hennes spöken.


När jag söker efter "Barn som ser spöken" så får jag ganska många träffar från olika formu där föräldrar har problem med sina barn som är rädda för spöken. Här är några exempel:

"Min dotter har precis fyllt 2 år och helt plötsligt har hon börjat prata om spöken, jag vet inte varifrån hon fått det, men hon kan sitta och leka på golvet helt själv och så plötsligt blir hon rädd och skriker "SPÖKEN!" Jag vet inte vad jag ska göra? Jag försöker med "men spökerna är snälla", eller "nu har spöket gått ut". Efter det pratar jag inte så mycket mer om det, vill inte göra det till en stor grej, men det kan ta lång stund innan hon vill gå ner på golvet igen. Vad ska jag göra? Ser hon spöken på riktigt eller är det fantasi?"


"I förrgår natt vid tvåtiden vaknade vår treårige son. Han hade svårt att sova och fick komma in och sova hos mig. Inne hos mig så sätter han sig plötsligt upp i sängen och pekar tvärs över rummet och säger "titta mamma där är spöket!". jag vet ju inte om han såg något på riktigt, eller om han var trött och såg i syne eller vad man ska säga."

"Jag har en 16 årig dotter som var och varannan natt får besök av två olika spöken. Först trodde vi bara att hon halvsov och drömde att hon såg någon, men i morse var hon redan vaken och på väg upp när den här lilla andetjejen stod brevid hennes säng. Det är två småtjejer i 10-13 års åldern som visar sig. Dottern ger en väldigt exakt beskrivning på hur de ser ut. Bland annat har de gammeldags kläder på sig."
Laban bakar bullar

Då jag själv inte har ungar så vet jag inte riktigt vad man ska ta sig till när barnen tror att de ser spöken. Det viktigaste tror jag i såna fall är att barnen får känna sig trygga oavsett vad de upplever. En god idé kan ju vara att använda sig av författarparet Inger och Lasse Sandbergs snälla lakanspöke Lilla spöket Laban! Idén om detta snälla spöke fick paret Sandberg 1958 då deras son Niklas var rädd för spöken. En genial idé vill jag mena, att få in barnens fantasi på ett trevligt spår, säkert en mycket bättre idé än att säga "Det finns inga spöken!". 

/Markus

Apropå detta inlägg så finns det en, bland alla spökprogram på tv, en unik tv-serie som sätter fokus på barn och ungdomar med mediala förmågor. Flera avsnitt av denna dokumentärserie finns på kanalen GALLY77421 på youtube som även har en hel del annat i denna genre. Här är första episoden:

1 kommentar: