Leta i den här bloggen

måndag 16 juli 2012

Varför älskar vi spökhistorier?

Detta är mitt 100:e inlägg och därför vill jag göra något speciellt. Det vi ska titta på nu är just det som denna blogg kretsar kring: Spökhistorier. Varför är så många av oss så förtjusta i spökhistorier? Förs ska vi kolla på vad som händer i kroppen & knoppen när vi blir skrämda.


Flykt- och kamprespons eller "fight-or-flight response" är uttryck för en respons på stressorer vilken är en överlevnadsmekanism som innebär att människor instinktivt vid vissa stimuli antingen flyr eller kämpar till följd av vissa fysiologiska svar på stimulit, detta kan gå igång om du blir jagad av ett stort monster som vill äta upp dig, vilket inte är så trevligt. "Adrenalinkick" är ett vardagsspråkligt uttryck för samma respons, ett uttryck som enligt mig har en positiv klang då denna kick är kopplad till sökandet av spänning genom spökhistorier, skräckfilmer, berg- och dalbanor, fallskärmshoppning och allt sådant som får igång denna kick men under trygga förhållanden.

Men är det enbart adrenalinkicken vi vill ha när vi hör en spökhistoria eller ser en skräckfilm? Jag är som jag nämnt tidigare väldigt intresserad av att besöka en hemsökt plats för att föra logg över oförklarliga fenomen, spela in EVP m.m. Detta är något jag vill göra för att jag är nyfiken och inte för att jag vill bli skrämd. Fast det är ju som jag känner nu. Väl på plats så skulle jag nog säkert få en skön adrenalinkick. :)

Ebeneezer Scrooge möter Jacob Marleys spöke
I många fall så finns det skräckfilmer och spökhistorier som inte är så pass otäcka att jag blir skrämd av dem, men att jag uppskattar dem av andra skäl. En av mina absoluta favoriter bland spökhistorier är Charles Dickens A Christmas Carol som väl kanske inte är en traditionell spökhistoria utan mer en julberättelse med spökhistoriemoment. Jag menar såklart Marleys spöke som jag nämnt tidigare i bloggen. Scrooges möte med sin fd kollega Marley är inte något som skrämmer livet ur mig, men jag tycker att det är en spännande, intressant och fascinerande scen.

En annan favorit är De dödas julotta som jag nämnde i ett av mina första inlägg, klicka på länken så kan ni läsa detta korta klassiska svenska mästerverk. Denna berättelse är för mig ganska otäck och skulle bli riktigt läbbig om man skrev om den så den passade modern tid, då skulle det kunna bli en riktigt ruskig skräckfilm.

Apropå skräckfilmer så vill jag som tidigare hävda att det är spökhistorier i filmformat, åtminstone de med övernaturliga inslag. Även här vill jag dra några exempel på "spökskräckisar" som skrämmer på lite olika sätt. The Grudge är enligt mig riktigt läskig, både det japanska originalet från 2002 och den amerikanska nyinspelningen från 2004 (samma regissör, Takashi Shimizu, till båda filmerna). Det som skrämmer oss som upplever denna film som otäck är den att man inte går säker någonstans. Ett lysande exempel på detta är scenen där en kvinna blir förföljd av spöket, hon flyr till sin lägenhet och "gömmer sig" i sin säng. Sängen som ju faktiskt är lite som en symbol för trygghet:


En annan film som är intressant är Paranormal Activity, den första filmen från 2007 vilken enligt mig är den bästa. För mig är det intressant att lika många som älskar denna film tycker att den är en tramsig skitfilm. Jag antar att det har att göra med vad som skrämmer oss. Jag antar att The Blair Witch Project från 1999 led av samma fenomen. Hur som helst så är jag en av dem som finner denna film riktigt otäck. Varför? Hmm, låt mig tänka efter... 


Jag kommer att tänka på en av de första otäcka scenerna i filmen, den när parets sovrumsdörr rör sig på egen hand. Det är för mig en scen som för mig bidrar till en spänningsuppbyggnad där filmen väljer att starta med små doser. Blir det för "vräkigt" redan från början så är risken att det bara blir tramsigt. Senare i filmen så kommer en scen som blir en fin "uppföljare" till den tidigare "dörrscenen":





"Letta-Me-Out"
Nog om skräckfilmer. I min blogg nämner jag en hel del hemsökta platser runt om i Världen och även hemsökta föremål då berättelserna om dessa platser och föremål är riktigt bra spökhistorier. För mig spelar det ingen roll om det handlar om spöken eller ej då jag finner dessa berättelser spännande, intressanta och fascinerande.

Ett av de mest intressanta spökhusen jag tagit upp är Winchester Mystery House i Kalifornien. Oavsett om det finns spöken i huset eller ej så är det faktum att detta egendomliga hus finns på riktigt otroligt spännande.
Exempel på hemsökta föremål är de hemsökta dockorna Robert the Doll och "Letta-me-out" vilka är två otäcka gamla dockor vars bakgrundshistoria och utseende gör dem riktigt läskiga, om de så verkligen är hemsökta eller ej.

Så, varför älskar jag spök- och skräckhistorier? Jo, för att jag älskar adrenalinkickar samt njuter av det som är spännande, intressant och fascinerande. Varför älskar du spökhistorier?



/Markus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar