Leta i den här bloggen

måndag 14 maj 2012

Ibland kommer de tillbaka...


Att djur ser sånt som vi inte kan se är något som många säkert har hört talas om. Flera gånger har åtminstone jag läst om eller sett på film eller tv om hundar som stått och skällt på något som ingen annan kan se. Något som jag inte har funderat så mycket på under tiden som jag har haft den här bloggen är ju att det faktiskt förekommer berättelser om djur som går igen.


En fd kollega inom äldreomsorgen berättar: 


Minns den dagen som jag tog bort min älskade Tussi som betydde väldigt mycket för mig. Jag hade haft henne i 19 år. I alla fall så när jag kom till jobbet samma dag så kändes det som hon är med mig. Då säger en av de boende som nästan är blind har du katten med dej idag. Det var väldigt tröstande.


/ Berit i Sandviken


En kille som heter Sten har en del att berätta:

Jag tänkte berätta lite mer detaljerat om en katt som visade sig för mig i höstas i månadsskiftet november/december 2011.

En hemlös gammal honkatt hade strukit runt vårt torp i flera år, jag förbarmade mig över katten och tog in henne i 'värmen' strax före julen 2010. Allt gick väl, eftersom jag är kattvan och har haft flera katter tidigare - det fanns inget konstigt emellan oss. Hon fann sig till rätta från första stund. Jag tog med henne till vår lägenhet i stan (större stad i närheten). Kontaktade katthem och allt det man ska göra om man hittar en katt. Katten var osedvanligt snäll och vänlig – hela tiden kände man en stor tacksamhet från hennes sida. Hennes kroppsspråk sa ”TACK snälla människor”.

Ledsamt nog förstod vi efter ett tag att hon var sjuk – och det hela slutade med det oundvikliga .. en befogad avlivning. Det var mycket ledsamt, trots att vi inte hade haft henne i mer än fyra månader.

Det märkliga med henne var hennes totala tillit – har aldrig tidigare upplevt ett djur som till hundra procent litat på människor så som hon gjorde. Hennes sätt var mjukt och stillsamt, inget tyckets rubba henne. När hon dog i april 2011 begravde vi henne vid vårt torp. Vi gjorde en vacker grav, och efter en tid planterade vi en ros där. Vi pratar ofta om henne – och det går inte en dag utan att jag saknar henne. Hon har nu varit död i över ett år, men ändå är hon mycket närvarande och hennes eftermäle är mycket vackert.

Vi bor i torpet, vår, sommar och höst, när vi flyttade in till stan igen, sent i höstas (2011) var allt som vanligt. Man gör sina 'stadssaker' s a s – jag brukar sitta kvällstid framför min dator vid ett bord som är vänt ut mot vår hall och sovrum. Det var då jag såg henne igen. Vid tre, kanske fyra olika tillfällen såg jag en tydlig skugga av en katt komma ut från sovrummet och gå till kattlådan (som inte fanns där då) i hallen. Hon visade sig kanske tre – fyra gånger under fjorton dar. Hon kom från sovrummet och gick samma väg hela tiden – till hennes låda som hade stått där när hon levde (i o m att hon dog så tog vi bort lådan så klart). Hon gick bara i en riktning, ut från sovrummet - inte tillbaka.


Jag kände ungefär samma känsla som jag har känt tidigare vid sådana tillfällen då jag ser något utöver det vanliga – d v s ett sorts lugn och en tillfredsställelse. Som om någon vill att jag ska se, att jag ska vara ett vittne s a s.

Jag är mycket tacksam över att jag såg henne igen och tolkar det hela som om att hon vill säga att det vi gjorde med henne var bra. Jag har inte sett henne mera och jag tvivlar på att hon visar sig igen – gör hon det, är hon mer än välkommen.

Det hela är egentligen ingen stor sak för mig – eftersom jag sett saker tidigare, mer bara en lyckokänsla och en bekräftelse på att katten uppskattade vår gärning och på så sätt vill visa sin tacksamhet -”här hade jag det bra” - kanske så vill hon uttrycka sig.

/ Sten 50 +

När jag läser dessa fina upplevelser så önskar att jag inte är pälsdjursallergiker, fast kanske kan man vara med om samma fina upplevelser med leguanödlor? Spökande vandrande pinnar vore nog mest bara skräckinjagande.

/Markus


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar