Leta i den här bloggen

lördag 3 mars 2012

skräckfilmsspöken

Jag är lite kluven när det gäller spöken i skräckfilmer. Jag vet ju att det allra bästa är om vi får veta så lite som möjligt filmens spöken som möjligt. Får vi veta allt om dessa i filmen så dör ju hela mystiken. Ta till exempel spökpojken i Insidious från 2010. Vi vet ju inte ett jota om grabben som springer runt och leker kurragömma med mamman som håller på att skrämmas ihjäl, om vi däremot skulle få veta vem han är, hur han dog och varför han spökar så skulle det kanske inte alls bli lika otäckt:

En grej som många verkar ha missat är att man ju faktiskt kan se grabben strax innan hon ser honom ifrån fönstret. När hon är påväg ut med soporna så kan man nämligen se honom stå där vänd in mot väggen till vänster när mamman slänger ett plagg i tvättkorgen. Lite coolt va? I den här filmen finns ju betydligt fler och läskigare spöken och det spöke som är bland de mest otäcka är nog den gamla damen. Det enda vi får veta om damen är att hon är hemsk som en parasit... Men jag vill veta mer!!! Vem var hon? Varför verkar hon vara så ond? Lite mer får vi dock veta om den glada 50-talsfamiljen, inte pga att det berättas med ord utan mer att de själva spelar upp kusliga scener för oss. Se filmen så kommer ni att fatta vad jag menar. För oss som gillade filmen och bara kände hur ni ville ha mer så kan jag glädja er med att en uppföljare är planerad till 2013 med samma regissör James Wan. Enligt vad som sägs så kommer vi få återse de supernördiga spökjägarna Specs och Tucker.
 
Om man tittar på många spökskräckisar så får man i många fall veta det mesta om filmers spöken vilket iof i många fall är rent nödvändigt för filmernas handling. I Insidious är filmens spöken egentligen bara bifigurer som inkräktar i de levandes värld. Exempel på spökskräckisar som är sjukt bra trots att de har spöken med bakgrundshistoria är The Others, The Ring och The Grudge där ju spökena själva är viktiga biroller.

De flesta av oss gillar nog Sjätte Sinnet som numera blivit lite av en klassiker. I denna film får vi möta ett flertal spöken som vi får veta mycket lite om vilket likt Insidious skapar mystik. Dock får vi ändå veta rätt mycket om de flesta spökena i filmen då deras scener förtäljer det mesta, exempelvis sjuttiotals-grabben med skotthål i bakhuvudet som säger att han vet var hans pappa har gömt sin pistol. Det vore intressant om M. Night Shyamalan hade gjort samma film men att spökena bara hade uppenbarat sig  genom att bara vara otäcka i största allmänhet. Tänk er att Cole börjar ana oråd, det börjar bli kallt i rummet och han vet att han snart kommer att möta ett desperat spöke med okänd bakgrund... Awesome! :)

I en del filmer får vi inte veta ett skvatt om spökena och vi får ej heller se dem, exempel på såna filmer är The Blair Witch Project och Paranormal Activity. Att inte kunna se vad som lurar i mörkret är i många fall helt genialiskt i en skräckfilm.

Ghostbusters från 1984 är vissrligen ingen skräckfilm, men innehåller många spöken som vi aldrig får lära känna, däribland det första spöket vi får möta, bibliotikarien som svävar omkring inne i New York Public Library och ställer till oreda. Vad får vi veta om henne? Just det, ingenting vilket inte heller är nödvändigt, men visst vore det spännande att få veta mer om denna stränga bibliotikarie?
  

En film som innehåller spöken utan tydliga bakgrundshistorier är Thirteen Ghosts, men dessa osaliga andars bakgrund och öden har jag ju redan berättat om, så blev det med den filmens mystik...

/Markus









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar