Leta i den här bloggen

måndag 13 februari 2012

Markus berättar spökis

a. Det vita huset till vänster på fotot är mitt barndomshem.
b. Ett hus som stod mellan vår tomt och kyrkogården som revs kort efter att vi flyttade dit vilket gjorde att vi fick en ny granne- Kyrkogården.
I större delen av min barndom bodde min familj i ett stort hus i Hemse på Gotland. Passande nog, med tanke på mitt intresse för det övernaturliga, så låg detta hus granne med kyrkogården. Från fönstret i mitt rum kunde jag se ut över hela Hemse kyrkogård och om jag inte minns fel så kunde jag nog skymta bårhuset som från min vy låg längst bort till vänster på kyrkogården.

Jag minns ett par märkligheter från mina år i mitt pojkrum, bland annat på 90-talet när jag var omkring 12-13 år och hade sett på tv hur man gjorde ”Anden i glaset” och var väldigt sugen på att testa.  Jag och två kompisar bestämde oss för att göra ett försök. Självklart skulle vi vara hemma hos mig för bästa stämning. Jag tog ner en av mina filmposters och ritade upp bokstäverna A till Ö och siffrorna 0 till 9 samt JA, NEJ och HEJDÅ på den vita baksidan.

Första halvtimmen hände inte ett dugg och vi var mycket nära att ledsna på leken. Men snart började glaset röra på sig, det var när ena kompisen frågade om vi var ensamma i rummet. Glaset flyttade sig till ”NEJ”. Vi tyckte såklart att det var besynnerligt att en ande gjorde sig till känna genom att säga att den inte var närvarande. Jag frågade ”Vem är du?” varpå glaset bokstaverade ”DÖD”. Jag drabbades av skräckblandad förtjusning och ville veta mer. Jag funderade på var anden befann sig om den nu inte var med oss i rummet. ”Var är du?” frågade jag och våra fingertoppar placerades återigen på glasets undersida.

Det dröjde flera minuter innan glaset började förflytta sig och bildade ordet ”BÅRHUSET”. Vi blev alla rätt skrajsna, reste oss från golvet och stirrade ut genom fönstret mot bårhuset. Det var mörkt ute och vi tittade länge ut för att se om vi för första gången i våra liv skulle få se ett spöke. Såklart blev det inget med detta och vi bestämde oss för att hitta på annat och snart var det dags för mina kompisar att gå hem.

När jag låg i min säng kände jag mig en smula olustig, jag tittade ut genom fönstret ut mot kyrkogården och alla hundratals gravstenar. Där till vänster låg bårhuset vilket jag helst brukade undvika att titta på, framförallt denna gång då jag hade språkat med en ande som sa sig hålla till där, men jag kunde inte låta bli att snegla mot denna byggnad. Framför bårhusets stora bruna dörr tyckte jag mig kunna se en skuggliknande figur. Först blev jag lite chockad men sen så såg jag att figuren inte rörde på sig vilket fick mig att förstå att det bara var skuggan av en gravsten. Puh… Jag läste lite serietidningar och kände att jag började bli ganska trött.
Innan jag skulle lägga mig till rätta så tittade jag återigen ut genom fönstret och såg nu att skuggan inte längre fanns där vilket jag först tyckte var skönt men så kom jag ju på, om skuggan nu var borta så var det ju ingen vanlig skugga. Jag blev en aning skräckslagen när jag såg en liknande skuggfigur som nu stod vid kyrkomuren. Jag tittade länge på denna figur som stod där utan att röra sig. Jag gjorde som jag brukade göra när jag råkat skrämma upp mig själv (vilket var ganska ofta), d.v.s. att jag satte igång min tv och tittade på komedifilmer samtidigt som jag plöjde igenom en massa serietidningar. Om jag höll mina tankar borta från läskigheter så skulle jag snart komma att somna vilket jag snart gjorde.

På natten drömde jag att det krafsade på dörren till mitt rum. Dörren öppnades sakta… utanför rummet i hallen var det mörkt men jag kunde snart urskilja en skuggliknande figur vid min öppna dörr. Skuggan började nu röra sig mot mig i ett långsamt tempo. Jag blev rädd och vaknade. Jag fann att jag var vänd in mot väggen och vände mig hastigt mot dörren, då fick jag se något som jag aldrig kommer att glömma. Vid min säng, bara en halvmeter bort från mig stod skuggfiguren och nu kunde jag se dess döda ansikte. Jag vet idag att det var ett död persons ansikte då jag idag arbetar som undersköterska och har sett många döda människor.

Skräckslagen vände jag mig om mot väggen och drog täcket över huvudet. Det var förmodligen av en smärre syrebrist under täcket som jag snart somnade om igen. Jag såg aldrig mer denna skuggfigur men glömmer aldrig dess ansikte.

Jag minns egentligen inget av den här episoden och har således blivit tvungen att hitta på den själv. Tyvärr...

/Markus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar