Leta i den här bloggen

onsdag 28 december 2011

Seven years dead, dead as a door-nail...

En av mina absoluta favoritberättelser är Charles Dickens Julsaga (A Christmas Carol), den är för en fantastisk spökhistoria som är både kuslig, julig, vacker och... ja, så otroligt bra helt enkelt!

För er som inte känner till detta mästerverk så kan jag berätta kort om den tjurige snåljåpen Ebenezer Scrooge, en larvigt rik gammal gubbstrutt som bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans, sedan sju år, döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av den underbetalde bokhållaren Bob Cratchit.
En kväll får Ebenezer besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sin giriga livsstil kommer han i livet efter detta få bära tunga kedjor i all evighet, precis som hans avlidne kollega. Marley varnar också honom om han kommer hemsökas av tre andar...

Av alla spöken jag någonsin har stött på i böcker och på film så är nog Jacob Marley en av de mest intressanta vilket också filmvärlden tycks göra då han tolkats på många olika sätt, senast i Zemeckis version från 2009 vilken gör en fenomenal tolkning av Marleys spöke.

En av mina favoriter är den från 1984 där George C Scott spelar Scrooge och Frank Finlay som Jacob Marley. Som tur är så finns klippet av hans rassliga besök på youtube vilket jag tänkte visa här. Hör hur det knakar till när han löser upp tygstycket som håller ihop hans döda ansikte, detta för att kunna tala till Ebenezer. Tygstycket användes förr till att hålla upp hakan hos den döde så att denna inte skulle falla ner mot bröstet:
Jag bara älskar hur hans dimmiga ögon bara tittar ut i tomma intet utan att fästa sin blick mot sin fd kollega. Han ser helt sjukt plågad ut och jag ryser när han skriker förtvivlat när Ebenezer vägrar tro det han ser.
Jag minns första gången jag såg en filmatisering av denna berättelse, jag minns inte vilken eller exakt när jag såg den, men det var runt jul och jag var omkring 7-8 år, jag slog på tv:n och kom precis in när Scrooge först fick skymta Marleys spöke, dvs på dörrknacken vilket såklart gjorde mig vettskrämd men med skräckblandad förtjusning, jag hade upptäckt en helt fantastisk spökhistoria med stark julkänsla. Just denna detalj när Marley först visar sig är något man ibland glömmer, men jäklarns vilken kuslig grej... Tänk er själva att ni kommer hem och ska ta fram er nyckel för att låsa upp dörren så framträder på dörren en död mans ansikte.
En sak jag funderar över är hur det egentligen gick för Marley efter slutet på berättelsen när Ebenezer Scrooge blir en bättre människa. De flesta tolkar nog hans besök som en uppgift vilken borde belönas på något sätt. Man talar ju ofta om att spöken har ofärdiga saker i livet som de måste färdiggöra för att kunna få frid, borde det då inte vara så för Jacob Marley? Själv tror jag att Marley efter detta uppdrag blev av med sina tunga kedjor och fick frid tillslut.

För er som inte känner till denna berättelse och som vill ta del av den men är för lata för att läsa den eller se den som en långfilm så kan jag rekommendera den lättsamma Disney-versionen från 1983 "Mickey's Christmas Carol" vilken är riktigt bra om man vill visa denna fina berättelse för barnen utan att de ska bli vettskrämda. Här har ni den i sin helhet (26 min):

Som ni ser så är det Joakim von Anka som står för huvudrollen och för er som vill ta del av lite "onödigt vetande" så skapades von Anka 1947 av Carl Barks med Ebenezer Scrooge som inspiration, karaktären som på engelska kom att kallas "Uncle Scrooge McDuck".

/Markus

måndag 19 december 2011

Ringen

Ni anar inte vad jag har letat efter den här spökhistorian. Jag läste den för en herrnas massa år sedan och tyckte den var skitläskig. Detta är alltså en gammal spökhistoria från Spanien och har ingenting med Tolkiens ring att göra.
/Markus
En man som en gång gjorde en lång sjöresa kom till en kyrkogård som låg alldeles nära havet. Vågorna hade efter en storm spolat sönder marken och många gravar låg öppna. Benen efter de döda hade kastats omkring och låg uppe på land. När han gick runt på kyrkogården och tittade på eländet fick han syn på en skeletthand på marken. På ett av fingrarna satt en praktfull ring prydd med en glimrande rubin. Mannen tänkte att ingen skulle sakna den där ringen och tog därför med den hem till sin fru.

När mannen kommit hem visade han upp den dyrbara gåvan för sin fru, men berättade inte var han hittat den. ”Tack, kära make!” sa den överraskade hustrun. ”Den här ringen är så vacker att jag ska ha den på mig natt som dag.”

När kvällen kom lade de sig att sova och frun hade fortfarande ringen på sin hand. Men bara lite efter midnatt vaknade frun av att någon ropade på henne ute i mörkret. En röst sa: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Jag är under ditt fönster!”

Frun skrek till och väckte genast sin man. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men en liten stund senare hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu står jag utanför din sovrumsdörr!”

Frun väckte sin man igen. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men strax hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu ligger jag under din säng!”

Nu var frun riktigt rädd och väckte sin man. . ”Kära make, vem kan det vara?” frågade hon. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men då slets täcket av sängen och en röst väste i örat på frun: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu har jag handen i ditt hår och nu ska jag släpa dig med mig ner i graven!”
Frun kände en benig hand rycka tag i hennes hår och så slets hon ner från sängen och drogs iväg mot fönstret.


Hon hade gärna velat skrika för att ge ljud åt sin fasa, men skräcken kvävde hennes röst. Mannen satt stel av rädsla i sängen, men så fick han en tanke i sitt huvud och ropade till frun: ”Ta av dig ringen! Ta av dig ringen och kasta ut den genom fönstret!”

Frun grep med skakande fingrar om ringen, drog av den och kastade ut den genom fönstret. Då släppte den beniga handen sitt grepp och den väsande rösten tystnade. Men ute på trädgårdsgången klapprade och rasslade det som av torra ben tills ljudet långsamt försvann bort och det blev alldeles tyst.

tisdag 13 december 2011

Zozzaby

Den här berättelsen är nedtecknad av den brittiske författaren Tom Slemen som skrivit flera böcker om lokala spökhistorier från sin hemort Liverpool. Denna berättelse är ett exempel på en sån spökhistoria som Slemen fått höra från en kvinna vars söner var med om en incident i deras hus i Liverpool.

En natt i december 2002 var bröderna Thomas, 13 år och Aron, 10 år, med om märklig händelse. Grabbarna som sov i en våningssäng och vaknade mitt i natten av ett otäckt ekande skratt.
De fick då båda se en delvis genomskinlig figur som stod i hörnet nära dörren till sovrummet. Figuren bar en konformad hatt, en vit pipkrage och en rödbrunfärgad clownkostym. Han stod där och skrattade medan han höll ena handen för magen och den andra pekande mot pojkarna som om det vore åt dem han skrattade. Hans ansikte var lömskt, den rödmålade näsan var lång och krokig och ögonen såg ut som de runda svarta ögonhålorna på en dödskalle. Kring spöket var ett svagt grönt sken som lyste upp rummet.

Pojkarna kände en märklig doft i rummet, en unken och söt doft. Den skrattande clownen gjorde en vinkande gest och just då fick bröderna mod att springa ut ur rummet trots att de var tvungna att passera spöket. När de gjorde detta skrattade clownen ännu högre.

De väckte sina föräldrar och berättade vad de hade varit med om. När de undersökte rummet fanns där inget spöke, men däremot fick även föräldrarna känna den märkliga doften som höll på att avta.

Det kom att dröja veckor innan pojkarna vågade sova i sitt rum igen. I slutet av januari var deras 4-årige kusin Adam på besök, och pga. Hans ringa ålder fick han aldrig höra clownen. Vid hans besök var bröderna på besök hos sin mormor och kände inte till att Adam var på besök.
En morgon under besöket berättade Adam för sin moster, mamman till Thomas och Aaron att han hade talat med ”en rolig man som hette Mr Zozzaby". Adam som älskade att rita, gjorde då en teckning av en clown med en stor näsa.

En man som bodde I huset under 50-talet då han var barn. Liksom Thomas och Aron hade han och hans bror som delade rum väckts av ett otäckt ekande skratt och då hade fått se grotesk clown.

Jag gick igenom en del gamla elektroniska register och scannade många gamla dokument för att får grepp om dessa märkliga berättelser. Jag upptäckte då att det faktiskt hade bott en clown I huset. Under tidigt 1900-tal bodde där den tjeckiske circusartisten Freddy Zozzaby. Hans namn Zozzaby kommer av det tjeckiska ordet ”zozabe” som betyder stor näsa. Fred Zozzaby's kännetecken var sin överdrivet stora näsa.
Men hur var det då med denna märkliga och söta doft? Mannen som bodde i huset på 50-talet berättade att när hans far avled så balsamerades hans kropp och hade sen en begravning med öppen kista.  När sonen tog sitt sista farväl kände han samma otäcka arom från sin fars döda kropp... Balsameringsvätska…
-----
Visst är detta en fenomenal spökhistoria, men jag har tyvärr lite svårt att köpa den. Inte själva händelsen, utan bakgrundsfaktan kring denna Zozzaby. När jag kollar runt så hittar jag inget som säger att zozabe översätts till stor näsa på tjeckiska, men det kanske finns något annat uttryck som är mer svårt att hitta i översättningsmotorer på nätet. Det finns få källor om denna berättelse och om clownen Zozzaby. "Få källor" är väl kanske lite att ta i, det finns inga alls. Tom Slemen säljer t-shirts med clowntryck till barn och vid produktbeskrivningen står:
Zozzaby is the name of a terrifying clown who appeared in the bedroom of two children in 2000 and scared them with his shrieking laughter. The ghost had haunted the house the kids lived in since the 1950s. Zozzaby was a weird clown in his day who tried to throw a bucket of petrol over an audience at a Liverpool theatre because they wouldn't laugh at him. His theatrical gimmick was his large pointy nose.
Varifrån kommer denna fakta? Det tråkiga med att vara källkritisk när det gäller spökhistorier är att man riskerar att helt förstöra spökhistorian vilket jag känner lite att jag har gjort nu... Sorry för det :)
/Markus

söndag 11 december 2011

Tales From The Crypt - Chase Vault

På Christ Church Parish Church i staden Oistins på Barbados finns den mytomspunna gravkammaren "Chase Vault".

Graven kom att börja användas i mitten av 1700-talet och varje gång som den har öppnats så har de mycket tunga kistorna ändrat position. Det ver en man som hette James Elliot som ordnade gravkammaren för sin egen del 1724. Dock begravdes aldrig Elliot där och graven förblev tom fram till 13:e juli 1807 då Thomasina Goddard tog sin sista vila i kapellet. Omkring ett år senare började den rika och mäktiga klanen Chase att använda graven. Det var klanens överhuvud Thomas Chase nyfödda dotter Mary Ann Maria Chase som begravdes den 22 februari 1808 men vid denna gång var kistorna som fanns i graven orörda. Nästa gång graven kom att öppnas var den 6 juli 1812 för begravningen av Thomas Chase andra dotter, Dorkas Chase. Även denna gång var kistorna orörda.

När flickornas far Thomas Chase begravdes en månad senare, den 9 augusti 1812, upptäckte man något bisarrt och egendomligt. Mary Chases kista hade förföyttat sig från nordöstra hörnet av valvet till det motsatta hörnet så att det stod på kant med huvudet nedåt. Man trodde förståss att graven var skändad, men hur hade detta skett? Den mycket tunga marmorlocket som sluter graven var orörd.

Valvet öppnades igen den 25 september 1816, denna gång för spädbarnet Samuel Brewster Ames. Alla kistor utom Thomasina Goddards hade blivit omflyttade. Barnens kistor var tunga men Thomas Chase kista var så pass tung att det krävdes åtta man att flytta den. Man fixade till oredan och stängde graven.

Den 17 november 1816 var det dags igen då Samuel Brewster skulle begravas. Även denna gång var det kaos i kapellet. För tredje gången ställdes kistorna på sina rätta platser och graven bommades igen.

Lord Combermere
Valvet öppnades igen den 17 juli 1819, denna gång för Thomasina Clark. Återigen var kistorna utspridda. Vid denna tid drog den mystiska händelser uppmärksamhet hos Lord Combermere, guvernör i Barbados som deltog i Clarks begravning. Graven blev noggrant granskad av guvernören och hans personal och man såg då att ingen hemlig ingång fanns till och man strödde sand golvet för att se eventuella fotspår vid nästa gravöppning.

Den 18 april 1820, cirka åtta månader efter begravningen av Thomasina Clark kom graven att öppnas, inte pga. begravning utan för att kolla om saker och ting stod rätt till. Som väntat så var alla kistor utom Goddards flyttad. Denna gång stack Dorcas Chase arm ut från sidan av kistan. Sanden på golvet hade inte rörts och det fanns inga tecken på översvämning eller jordbävning.

Nu hade man ledsnat på problemet så man valde att överge graven och begrava kistorna på andra platser. Sedan dess står graven tom… Eller ska vi kanske säga… Ledig…


/Markus

onsdag 30 november 2011

Den skrattande Stenbilden

Den skrattande Stenbilden

En Präst i Gothem på Gotland ägde en svartkonstbok vilken han använde flitigt, gick ofta sent om kvällarna ute på kyrkogården. Hans dräng, Pehr, tog ett lakan på sig för att skrämma sin husbonde; men då denne fick se det vita spöket, frågade han: Är det du, Pehr?


Nu var det drängen som blev rädd, så pass att han inte vågade svara. Prästen läste då ur svartkonstboken, varvid Pehrs fötter sjönk ned i jorden. Då han så sjunkit till knäna, frågade Prästen åter: Är det du, Pehr?


Men denne, då alldeles förfärad, förmådde inte att svara. Prästen läste då vidare, och därmed sjönk Pehr ned till midjan, då han för tredje gången frågade: Är det du, Pehr?


Då ej nu heller något svar följde, sänkte Prästen åter den arme drängen än djupare; men då han sjunkit ända nära till armarna, återfick han sin tungas bruk och ropade gråtande: Det är jag, Käre far, hjälp mig!

– Nu är det för sent, svarade Prästen; och drängen sjönk i jord så djupt att endast hans axlar var över marken. Och då lade han svartkonstboken på Pehrs huvud och trampade på hans axlar så att hela Pehr försvann i jorden.

Efter flera tidsåldrar med andra släkten fann dödgrävaren en stenbild på kyrkogården som han upplevde såg ut som en karl. Den dåvarande prästen fick se bilden och tog den med sig in i prästgården, där den blev placerad i köket, där pigorna började använda den som hylla för tallrikar och andra kärl. Efter en tid berättade kökspigan att hon ej ville sova i köket, då hon varje kväll då hon hade släckt elden och slagit kors över den, hade hon hört stenbilden skrattat.



Nästa kväll då prästen själv befann sig i köket och fick höra hur stenbilden skrattade så läste han besvärjelsen över stenbilden och frågade honom i Guds namn vad han skrattade åt. Stenbilden, i vilken Pehrs arma själ ännu fanns, omtalade då, hur han utan jordfästning och sakrament blivit sänkt i kyrkogården; och att han skrattade därför, att, då för det syndiga tal och många svordomar, som yttrades i köket, så många onda andar där samlades innan man slagit kors över elden. När man hade lagt kors flydde dessa, men en av dessa var halt vilket gjorde att denne ständigt blev knuffad av de andra andarna och låg då och sparkade på dörren.

Prästen lovade då, att han nästa dag skulle bli kristligen begraven; man lade då stenbilden i en likkista, men utan att påsätta locket, och förde den till en grav på kyrkogården. När prästen då utsade de orden, varigenom stoftet överlämnas till förgängelsen, men tillförsäkras uppståndelse, sönderföll stenbilden till stoft.


-----

Detta är alltså en sägen ifrån Gotland som ibland kallas "Den skrattande stenstoden", men jag råkar känna till en berättelse från Skårup i Danmark som har liknande moment i sig, det handlar inte om någon stengubbe, men däremot om en präst som använder svartkonst och som vid ett tillfälle sänker ner en person i jorden med hjälp av svart magi. Att dessa berättelser verkar vara lite besläktade med varandra kan bero på Danmarks koppling till Gotland då Östersjöns pärla en gång var en dansk provins vilket gick över 1645 då även vi gutar blev svenskar.


Här har ni spökhistorien från Danmark:
Det spökar i Skårup del 1, del 2 och del 3

(Youtubeklipp från tv-serien "Det spökar" som gick på 5:an 1999-2000)
/Markus

torsdag 24 november 2011

Händerna i Larsvalls by

Händerna i Larsvalls by

Natten var svart och vinden ven
kring skolan i Larsvalls by,
lärarinnan steg upp på darrande ben
och likblek var hennes hy.

Hon vaknat just, då klockan slog tolv,
vid nattvindens kyliga drag,
nu vacklade fram på sitt knarrande golv
hon hörde sitt hjärtas slag.

Hennes katt, om dagen så mjuk och len,
smög med håren på ända,
hans ögon var lömska i månens sken,
han vet att något ska hända.

Vad var det för jämmer i vindens vin
i Larsvalls ensamma by,
vad var det som fläktade kökets gardin,
och fick blodet att vika från frökens hy?

Till köket drogs hennes vacklande gång,
hon stod där i fotsid särk,
här hördes en sällsam, klagande sång,
det var hemliga makters verk.

Vad hände i Larsvalls ensamma natt?
Vad skedde i skolans kök?
Vad var det som gjorde att frökens katt,
helt plötsligt gick upp som i rök?

Då lyste månen på spisens mur,
så kritad och vit att skåda,
två händer plötsligt kom fram därur,
de vred sig i vånda båda.

Från händerna kom en sorgsen sång,
om brottet i fjärran tider,
om mordet i skolans kök en gång,
om offret som ännu lider.
 

Vår fröken greps av iskall fasa,
och ropade ut i sin nöd,
sjönk därpå ner på sitt golv som en trasa,
och låg där stilla död.

Det skedda var hemliga makters verk,
om natten då vinden ven,
där låg nu vår fröken vit som sin särk,
och lyste som silver i månens sken.

Och händerna sjöng sin sorgsna sång,
tills klockan i hallen slog ett,
då kröp de tillbaka i muren så trång,
då upphörde deras duett.

/Lennart Böreson

måndag 21 november 2011

Blodfläckar

Mystiska blodfläckar som inte går att tvätta bort är ett återkommande inslag i spökhistorier Världen över. I Oscar Wilde's Spöket på Canterville berättas om en blodfläck på golvet i närheten av den öppna spisen som är omöjlig att tvätta bort.

Några mil söder om Norrköping ligger Löfstads slott och det har berättats om "Blodfläcken i gästrum nr 13" är fläcken på golvet som är omöjlig att få bort. Den försvinner när golvet är
blött, men träder fram igen så fort det torkar. Det är en blodfläck från ett svartsjukedrama för länge sedan.


På Apertin herrgård i Kil ska änkan Sara Löwenhielm spöka. Det sägs att hon dansade sig till döds med djävulen. I huset ska det finnas en stor blodfläck som inte går att tvätta bort.

I Skurup i Skåna ligger Dybäcks slott som byggdes på 1300-talet. Det har berättas att i det gamla östra stenhuset finns en sal som kallas ”svarta salen”. Detta namn har salen fått på grund av att ett barn någon gång i det förflutna skall ha mördats där på ett synnerligen bestialiskt sätt och det sägs att blodfläckar efter detta nattsvarta dråp varit synliga på väggarna ända in på 1800-talet men vad som sägs så ska blodet ibland vara synliga än idag. Det sägs att om man upptäcker fläckarna och försöker tvätta bort dem så blir de bara mer tydlig.

/Markus

måndag 14 november 2011

Tittut!

För en tid sedan drömde jag en ganska otäck mardröm. Det ruskiga var mest att det från början inte var en mardröm utan handlade om att jag och en annan person var på bil-semester i en svensk idyll någonstans i landet. Vi letade efter ett ställe som hade badplats och restaurang men hade problem att välja rätt landsväg att svänga in på. Det fanns två vägar som ledde till samma plats och vägen vi valde bestod av en del gamla hus som påminde om Katthult i Lönneberga vilket var mycket trevligt. Plötsligt får jag se ett otäckt spöke stå i ett fönster som stirrar ut mot oss. Just då vaknade jag och fick inte sova mer den natten.

Även om drömmen till en början inte var en mardröm så måste jag väl erkänna att den var en smula vemodig då vi hela tiden åkte fel, men ett skräckfilms-slut på min dröm hade jag inte räknat med.

/Markus


Apropå spöken i fönster:

lördag 12 november 2011

Deadwood



Timothy Olyphant och John Hawkes
Just nu kollar jag på den fantastiska western-serien Deadwood från 2004 om gick i tre säsonger och var mycket välgjord och hade många intressanta karaktärer. Den utspelar sig i den laglösa guldgrävarstaden Deadwood 1876-1877 där många karaktärer bygger på verkliga personer. En av huvudkaraktärerna är Seth Bullock (Timothy Olyphant) som tröttnar på sitt liv som sheriff i Montana och beger sig, tillsammans med sin kompanjon Sol Star (John Hawkes), till Deadwood för att där livnära sig på att sälja hantverk åt guldgrävare och nybyggare. Visst är Olyphant bra som Seth Bullock, men jag tror inte att han ens kommer i närheten av den verkliga Seth Bullock som enligt historien var ganska "bad ass" kolla bara in hans mustasch så fattar ni:
Seth Bullock
Med en sån mustasch behöver man inga vapen

Samma dag som Bullock och Star anlände till Deadwood mördades den framstående revolvermannen Wild Bill Hickok av Jack McCall. Efter händelsen växte efterfrågan efter bättre lagstandard i Deadwood. Med tanke att Seth Bullock varit sheriff i Montana blev han det mest logiska valet som Deadwoods första sheriffen. Bullock tog sin post mycket seriöst och intressant nog lyckades han skärpa till det mycket ociviliserade samhället utan att behöva ha ihjäl någon. Han var som sheriff känd för att vara orädd och stenhård men rättvis och enligt källor behövde han inte ens bära revolver då hans stenhårda uppsyn räckte för att återställa eventuell oordning bland de skitiga guldgrävarna. Någon hade sagt om den nye sheriffen: "have a stare that could stop a gunfight."  Bullock hade t.ex. flera dispyter med
Al Swearengen (fantastisk rollprestation av Ian McShane i serien) innehavare av bordellen Gem Theater.

Bullock och Star's hantverkshandel brann ner 1894 och hellre än att bygga nytt så lät de bygga Deadwoods första hotell på samma plats. Bullock Hotel finns fortfarande kvar men används numera som casino. På ålderns höst åkte Bullock på tjocktarmscancer och avled slutligen den 23 september 1919, i sitt hem vid 28 Van Buren Street i Deadwood. Han blev 70 år gammal.

Många besökare, anställda och turister påstår att de har sett Seth Bullocks spöke i det gamla hotellets lokaler. Flera har också känt beröring eller har hört en mansröst  kalla på dem vid namn.
Personalen har sett hur tallrikar och glas ha skallrat som om det hade varit jordbävning och en del har även sett dessa kastas av borden av osynliga krafter. Belysning har stängts av och på, föremål förflyttar sig på egen hand, duschdraperier öppnas och stängs av sig själva. Andra har hört visslingar i de tomma korridorerna och ljudet av stövlar med sporrar går över golven. Trasiga klockor klämtar plötsligt när klockan slår heltimme. 
Bullock Hotel 1896 och 2006

En av de mest spridda historier om Bullocks spöke handlar om en ung pojke som bodde på hotellet med sina föräldrar. Pojken vandrade bort från sina föräldrar och gick vilse på det stora hotellet. Turligt nog träffade den förtvivlad pojken på en snäll cowboy som lugnade honom och hjälpte honom tillbaka till sitt rum. När familjen checkade ut från hotellet nästa dag pekade pojken på ett porträtt som hängde på väggen. Det var mannen som hade hjälpt honom. Det var ett foto av Seth Bullock.

Det verkar som att gamle Bullock är på plats för att se till att medarbetare sköter sina jobb då aktiviteterna ofta sätter igång då de anställda tar rast. Guidade ”spökturer” hålls regelbundet på hotellet som under åren har besökts av många spänningssökare, spökjägare samt skeptiker som vill bli överbevisade.

/Markus

Se även Unsolved Mysteries - Bullock's Deadwood:

fredag 28 oktober 2011

Tretton spöken

Visst måste man räkna många skräckfilmer som spökhistorier? I alla fall de som har övernaturliga inslag som The Others, Sjätte Sinnet, El Orfanato och många fler. Får man höra en spökhistoria så bildar man en egen uppfattning om hur spöket ser ut så därför är det viktigt att spöket i filmen blir minst lika otäckt som i vår läskiga fantasi. Jag tror att det är därför som många äldre filmer valde att visa så lite av spökena som möjligt som till exempel The Haunting från 1963 där vi inte får se några spöken alls.
Den film jag vill prata om nu är Thirteen Ghosts från 2001 vilket är en nyinspelning av filmen 13 Ghosts från 1960. I den äldre filmen får vi veta ganska lite om alla spöken som presenteras för oss genom bilder som vi får se i början av filmen samt lite information vi får under filmens gång:

The screaming woman; the clutching hands; the floating head; flaming skeleton; and Emilio with cleaver in hand.
 
Emilio's unfaithful wife; her lover; hanging woman; executioner and decapitated head.
The lion; lion-tamer without head; Dr. Zorba; and the mysterious 13th ghost..could it be YOU?
I filmen Thirteen Ghosts från 2001 är det inte samma spöken utan en helt ny uppsättning som man får se betydligt mer av men informationen får man bara om man kollar in extramaterialet till dvd-utgåvan, eller om man är lite nördig och hänger på google hela dagarna som undertecknad. Jag tänkte nu att jag skulle vara lite bussig och berätta för er om dessa spöken, fast bara 11 spöken, jag vill ju inte förstöra för den som inte har sett filmen. Filmen har blivit både risad och rosad, personligen så gillar jag den och har sett den många gånger och då vill jag mena att jag har en mycket bra filmsmak! :)
Filmens spöken är otroligt snyggt gjorda, inte genom CGI (datoranimerade) utan med riktiga skådespelare. Här har ni filmens spöken:
The First Borned Son - Detta är spöket av Billy Michaels, en pojke som älskade western-filmer och älskade att leka ”cowboy och indianer”. En dag kom en av grannens ungar med en riktig pilbåge med en pil med sylvass stålspets som han hade hittat i föräldrarnas garderob. Pojkarna utmanade varandra i en duell, grannpojken med sin pilbåge och Billy med sin leksakspistol… Som spöke är Billy klädd i sin cowboykostym och håller en tomahawk, i huvudet har ser man pilen som fortfarande sticker ut från huvudet. I filmen hör vi honom viska ”I want to play" eller "play with me."

The Torso - Jimmy "The Gambler" Gerald var en speltokig karl som en dag gjorde en deal med en rik maffiaboss där han satsade mycket på en boxningsmatch men förlorade. Han försökte smita från staden utan att betala skulden men… Maffian fick tag på honom och dödade honom. De styckade kroppen som de svepte in i cellofan för att sedan dumpa i havet. Hans spöke är bara hans överkropp som försöker gå runt på sina händer. Huvudet ligger i närheten skrikande i cellofan…

The Bound Woman - Den bundna kvinnan är spöket av Susan LeGrow, en tjej med mycket rika och förmögna föräldrar. Susan var en tjej som var van att få som hon ville och tyckte om att detja killar men även att samtidigt vara med andra bakom ryggen på den hon dejtade vilket lämnade många spår av brustna hjärtan. Under Susans sista år på gymnasiet dejtade hon den populära fotbollsspelaren Chet Walters. På natten av hennes skolbal blev Susan och Chet valda till Prom Queen och King, allt var frid och fröjd tills Chet fann Susan med en annan kille. Morgonen därpå hittades denna kille död och man fann att Susan var försvunnen. Två veckor senare hittades hennes kropp begravd mitt på skolans fotbollsplan. Chet dömdes till döden och hans sista ord var ”The bitch broke my heart so I broke her neck”. Hennes spöke hänger svävande med sin balklänning på och Chets slips runt halsen och armarna bundna bakom ryggen...

The Torn Prince - Royce Clayton var en begåvad baseballstjärna i gymnasiet, om än med taskig attityd och överlägsenhet. 1957 var han utmanad av greasern Johnny till ett dragrace. Royce omkom då han förlorade kontrollen över bilen, orsaken var att det var något fel på hans bromsar på bilen. Hans sargade spöke bär ett basebollträ och sitter på en uppåtvänd bil…

The Angry Princess - Dana Newman var en vacker kvinna som hade den naturliga skönheten av en gudinna, men hade också en oförmåga att inse det. Hon var i 20-årsåldern och var svårt nedgången mentalt efter många dåliga relationer med misshandlande pojkvänner. Hennes desperata sökande efter perfektion ledde henne att få anställning hos en plastikkirurg där hennes lön betalades i näslyft, bröstimplantat och andra förfaranden. Ensam en natt på kliniken, försökte Dana att operera sig själv i ett desperat försök att ta bort en skavank i hennes ansikte (som bara hon kunde se). Men det gick fruktansvärt fel och hon blev blind på ena ögat. Hon begick självmord i badkaret genom att skära sig själv till döds med en slaktarkniv tills hennes ådror sinade. När hon hittades folk sa att hon var så vacker i döden som hon var i livet. Hennes spöke är naket och håller fortfarande i samma kniv som hon tog livet av sig med…

The Pilgrimess - Under kolonialtiden år 1695 seglade Isabella Smith över Atlanten i sökandet efter ett varm bekvämt hem i New England. Hon blev dock aldrig accepterad av den inskränkta lokalbefolkningen. Efter en tid började djuren i staden att dö under mystiska omständigheter vilket ledde till att folket trodde att det var Isabella som låg bakom det hela och man anklagade henne för häxeri. Folket tvingade in henne i en lada som de tände på men när hon överlevde utan några brännmärken. Så i stället dömdes hon till en långsam död i stupstocken där hon satt fast i veckor medan barn stenade henne, förbannade kvinnor henne och männen spottade på henne. Förödmjukelsen blev långt värre än smärtan, och till slut svalt Isabella ihjäl. Hennes spöke går runt med händerna fortfarande låst i stupstocken.

The Great Child & The Dire Mother - Margaret Shelburne som var en blyg kvinna som aldrig kunde stå upp för sig själv - dels för att hon ända sedan barndomen bara var knappt en meter lång. Hon var ständigt uttittad och förlöjligad av allmänheten, till och med hennes mamma kunde ibland klä henne som en docka. Margret fick jobb i karnevalägaren Jimbo freak Show. En natt när hon rengjorde åsnornas stall blev hon våldtagen av en annan karnevalarbetare, ”The Tall man” Hennes son, Harold "The Great Child" föddes som ett resultat av denna våldtäkt, en gosse som blev en stadig bit på 136 kg. Sedan barndomen skämdes han bort av sin mor som lät honom bära blöjor hela sitt liv. Ständigt retade och plågade av Cirkusmedarbetare blev de båda väldigt nära och skyddande av varandra. En dag hade några cirkusmedarbetare bestämt sig för att spela ett grymt skämt för Harold genom att röva bort Margret och stoppa henne i en säck. Full av vrede började han att leta efter sin mamma och när han fann henne hade hon dött av kvävning i säcken. Fylld av ilska, hackade Harold våldsamt arbetarna till döds med en yxa, och placerade sedan deras kvarlevor på displayen för betalande kunder att se. Senare, när Jimbo fick reda på vad Harold hade gjort, beställde han en uppretad folkmassa som bokstavligen slet Harold i stycken…

The Hammer - George Markley var en smed som bodde i en liten stad på 1890-talet. Han var felaktigt anklagad för att stjäla, och hotades då att bli utkastad ur staden vilket han vägrade. En lynchmobb som leds av hans anklagare hängde hans fru och barn och brände deras kroppar. Som hämnd använde George sin slägga för att slå ihjäl dem. Efter detta tog byborna George och kedjade fast honom i ett träd där de sedan slog in järnvägsspikar i hans kropp med hans egen slägga. Till sist skar de av hans hand och fäste släggan där istället med handtag och allt. Hans spöke ses med järnvägsspikar stickande ut från hans kropp och en slägga istället för vänsterhanden.


The Jackal - År 1887 föddes Ryan Kuhn som sonen till en prostituerad. I vuxen ålder hade han utvecklat en sjuk omättlig smak för det kvinnliga könet, och han började likt ett odjur, attackera prostituerade och hemlösa kvinnor. Han kände själv att han var i ett stort behov av hjälp och såg därför till att bli inlagd på mentalsjukhuset Borinwood asylum. Efter flera år inlåst i en madrasserad cell blev Ryan bara mer och mer galen, han rev sönder cellen så våldsamt att hans fingernaglar slets av. Läkarna höll honom hårt fastbunden i en tvångströja vilket ledde till att hans lemmar blev alldeles förvridna. Dock lyckades Ryan gnaga sönder tvångströjan så läkarna förpassade honom ner till en mörk källarcell och låste hans huvud i en bur. Där växte hans hat mot hela mänskligheten. När en brand bröt ut på sjukhuset lyckades alla ta sig ut utom Ryan… Hans spöke är klädd i sin olåsta tvångströja och hans huvud låst i en bur.

The Juggernaut - Horace "Breaker" Mahoney var en två meter långa karl med ett grotesk utseende som kom att bli en mycket farlig seriemördare.. Hans mamma övergav honom vid födseln, så hans far tog hand om honom. Han fick arbeta på sin pappas bilskrot där han krossade gamla bilar. Efter att fadern dog, blev Horace snart galen. Han började plocka upp kvinnliga liftare på vägen och köra dem tillbaka till sin bilskrot där han slet dem i stycken med sina bara händer för att sedan mata sina hundar med dem. En dag tog han upp en kvinnlig polis som var ”undercover” för att sätta dit Horace. Hon kallade på förstärkning och snart var bilskroten omringad av poliser. Horaces sattes i bojor men lyckades med sin enorma styrka att ta sig lös och slå ihjäl tre poliser vilket tvingade poliserna att ta till vapen. Det krävdes många skott för att ta ner denna bjässe och när han låg där livlös så fortsatte poliserna att skjuta ”för säkerhets skull”. Hans spöke visar fortfarande kulhål i hela hans kläder, och den runda som slutade honom, i mitten av pannan. Efter vad som sägs så dödade Horace nio människor när han levde, och ytterligare ca 31 i efterhand…

/Markus

tisdag 18 oktober 2011

Huvudlösa spöken


Varje julnatt vandrar en huvudlös vålnad genom stadens gator. Det är borgmästaren Nils Pedersen Humble som halshöggs på 1600-talet. Han börjar sin vandring från kyrkan där han varit med i de dödas julotta, sen förbi gevärsfaktoriet och vidare längs Hantverkaregatan. Humble avrättades för att han slagit ihjäl en mjölnarhustru 1634.


När jag letar mer information om den här snubben så… hittar jag ingen information. Men detta behöver väl inte betyda att han inte har funnits, eller? Jag har nu, efter en timmes sökande, bestämt mig för att låta ovanstående påstående vara ”sant”. Det blir bäst så och spökhistorian får bestå.

Kanske är det lite fånigt med en snubbe som glider runt på byn utan huvud, men… när man tänker efter lite… fantiserar… visst vore det läskigt?
Det är något visst med huvudlösa spöken, kanske inte bara pga. principen att de är huvudlösa utan då de ofta är hämndlystna avrättade personer som går igen. Ett argsint spöke utan huvud är ju inget man gärna vill möta i en mörk gränd.
En av många avrättade personer som sägs spöka är Ann Boelyn som på morgonen den 19 maj 1536 avrättades dömd för äktenskapsbrott, incest och högförräderi.
Ett antal personer har påstått sig ha sett Annes Boelyn’s spöke på platserna Hever Castle, Blickling Hall, Salle-kyrkan, Tower of London och Marwell Hall. År 1864 var generalmajor JD Dundas inkvarterad i Tower of London. När han tittade ut genom fönstret i sitt kvarter, märkte han en vakt nedanför på gårdsplanen, framför den bostad där Anne hade suttit fängslad. Vakten betedde sig besynnerligt, det såg ut som att han försökte konfrontera en obehörig som Dundas beskrev som ”en vitaktig, kvinnofigur som tycktes sväva mot soldaten." Vakten svimmade men tack vara Dunda’s vittnesmål räddades vakten från ett fängelsestraff för att ha svimmat i tjänsten.

Kanske finns det någon som varit i Tower of London och sett Ann Boelyn med sitt huvud… instoppat… under armen?


I sagans värld har vi ett populärt spöke utan huvud, Den huvudlösa ryttaren i "The Legend of Sleepy Hollow", skriven av den amerikanske författaren Washington Irving. Berättelsen har filmatiserats många gånger, bland annat av Tim Burton 1999 där Christopher Walken spelar spöket.

Burtons version är löst baserad på origianlberättelsen från 1820 som utspelar sig omkring 1790 i byn Sleepy Hollow. Den berättar historien om Ichabod Crane, en mager, gänglig, och extremt vidskepliga skollärare från Connecticut (inte direkt som Johnny Depp). En natt när Crane lämnar en fest möter han den huvudlösa ryttaren vilken är klädd som en soldat från någon av de amerikanska inbördeskrigen. Enligt legenden så ska han ha fått huvudet bortskjuten av en kanonkula som "rider ut till platsen för slaget i nattliga jakt på sitt huvud".

Ett spöke i en annan saga som kanske inte är lika otäckt är "Nästan huvudlöse Nick" i J.K Rowling's Harry Potter-berättelser. Nästan Huvulöse Nick är Gryffindors elevhemsspöke, och hette som levande Sir Nicholas de Mimsy-Porpington. Vid sin avrättning 31 oktober 1492 fick han sin hals nästan helt kapad (45 hugg i halsen), men är inte tillräckligt halslös för att få gå med i organisationen De huvudlösa jägarna. När Sir Nicholas firar sin femhundrade "Dödsdag" i Hogwarts fängelsehålor blir han vän med Harry Potter. Det är hans dödsår som gett grunden åt tidslinjen över datum i Harry Potter. I filmerna spelas rollen av John Cleese.


/Markus

måndag 17 oktober 2011

Spökis från bloggbesökare

Hejsan!

I förra lägenhet min familj bodde i så påstod min syster att det var ett spökhus.. fast enligt mig trodde jag inte på det.
Min mamma har berättat för mig att när jag var nyfödd så hade hon en kollega som kunde tala med andar. På den tiden jobbade min mamma i en affär.
En natt drömde mammas jobbarkompis att hon såg hur jag låg i min säng och kunde inte sova, detta pga av tre spöken som höll låda i lägenheten om nätterna. Hon berättade detta för min mamma som bad henne att försöka ta bort spökena ur lägenheten.
Vid utdrivningen var min mormor där och mina två systrar, den ena systern brukade se spökena och den andra brukade känna lukten av tobaksrök i ett hörn i lägenheten.
De tre spökena var ett par, en man och en kvinna som hade arbetat som tjänstefolk åt en familj som hade bott i lägenheten många år tidigare. Paret brukade bara gå fram och tillbaka, fram och tillbaka... Det tredje spöket var mer otäckt enligt min syster, det var en äldre man som rökte mycket. Vi bor numera i en annan lägenhet.

/Stella

tisdag 4 oktober 2011

Mörkrädd?

Vi som har sett på amerikanska skräckfilmer känner till ”The Boogeyman”. Då menar jag inte filmerna utan om det väsen som barnen i USA är rädda för, dvs. motsvarigheten till våra ”monster under sängen”. Som många andra övernaturliga väsen så är denna spökliknade figur skapad av de vuxna i syfte att skrämma barnen till att bete sig gott (smart…). Om inte barnen sköter sig så kommer kanske The Boogeyman och tar dem. ”The Boogeyman” har inte ett specifikt utseende eller beteende utan det skiftar från barn till barn beroende på hur livlig fantasi de har. Kanske var ni mörkrädda när ni var barn? Kanske är ni fortfarande rädda? Vad trodde ni egentligen att det var för väsen som lurade där i mörkret?

Själv växte jag upp i ett stort gammalt hus på Gotland där vi hade allehanda läskiga rum, superläskig källare och som att det inte vore nog med det så bodde vi granne med kyrkogården (obs - sant!). Jag var mycket mörkrädd som barn vilket höll i sig upp i vuxen ålder. Nu är jag lite mera trygg i mörkret, om jag inte har sett en läskig spökskräckis såklart. Jag har funderat en del på det där med mörkerrädsla, vad är det egentligen som vi hade i våra fantasier då när vi var så rädda för mörkret? Jag har frågat lite folk som här har delat med sig:

Linda 28 år, Gräsö:

"Som barn? Är ju fortfarande mörkrädd! Tror att det ligger någon under sängen som tänker dra mig i fötterna när jag ska lägga mig. När jag cyklar hem från jobbet på kvällen hör jag läskiga ljud som jag egentligen vet kommer från nån kossa som trampar på nån gren, men jag inbillar mig att någon eller något tänker hoppa på mig."

Marie 28 år, Norrtälje:"Räddast var man nog i sommarstugan, att någon helt plötsligt skulle stå utanför fönstret o kolla in på en. Hemma i huset va det nästan lika fast man då var mer rädd att någon skulle stå utanför rummet o titta på en... är lika skraj än i dag för det..."

Annika 32 år, Finspång:"Jag var mörkrädd som barn. Vi bodde i ett gammalt trähus där det knakade i väggarna. Jag trodde alltid det var monster och spöken i rummet när det blev mörkt. Jag har en rätt bra fantasi och inbillade mig en hel del som barn. Jag trodde ofta som barn att stora monster, håriga som björnar med vampyrliknande tänder, skulle komma och äta upp mig om jag somnade. Jag var också enormt rädd för råttliknande monster, såg en stor råtta i potatiskällaren och sedan dess så var jag livrädd att de skulle komma och bita mig. I min fantasi så var spökena var mer lik spöket Laban, de var inte så skrämmande till utseendet, jag var mest rädd att de skulle röva bort mig eller prata med mig."

Hanna 23 år, Gävle

"Har alltid haft väldigt livlig fantasi, på gott och ont. När jag var mindre och gick hem från kompisar genom skogen i mörkret och någon lampa vid vägen var trasig, uääää. Alla möjliga slags monster, oftast slemmiga och med vassa klor och så...nt. Annars är ju en klassiker när vi bodde i lägenhet och jag var själv hemma så satt jag uppe mitt i natten i mörkret själv och tittade på "haunted houses". från soffan hade jag utsikt rätt ut i hallen och en del av köket som var beckmörkt. Då var det mer att plötsligt se en ljus gestalt som snabbt tar sig framåt utan att egentligen röra sig. Eller när man ligger i sängen med ryggen mot dörren och dörren är öppen. Då är iaf jag jävligt skraj att det ska stå någon där om man tittar upp *dra täcket över huvudet och desperat försöka somna om eller tänka på något snuttegulligt istället*."

Min syster Maria, 26 år, Gävle, berättar att hon var mycket mörkrädd som barn, när hon skulle sova så var det mycket viktigt att alla garderober var ordentligt stängda. I sängen så byggde hon inför varje natt en "barrär" runt sig av dockor och nallar som skulle skydda henne. Vad var det då som hon var så rädd för? Hon vågade inte ens föreställa sig vad det kunde vara. Så rädd var hon stackarn. Jag har stor respekt för min syrra då hon hade betydligt läskigare rum än mig, plus att hon fick bo i ett ännu läskigare rum när hennes eget rum skulle renoveras. Då fick hon bo i ett rum som var lite som ett förrådsutrymme utan tapeter och med en krypande läskig känsla som inte går att förklara.

onsdag 14 september 2011

Spökskepp

"Do you fear death? Do you fear that dark abyss? All your deeds laid bare? All your sins punished? I can offer you…an escape..."


Davy Jones i Pirates of the Caribbean

Nu, mina vänner, så ska vi prata om spökskepp. Begreppet kan betyda lite olika saker, en betydelse är båt eller fartyg som upptäcks driva omkring ute på vattnet, men där besättningen dött eller försvunnit. Men det vi ska prata om är ju såklart spökskepp, dvs. fartyg som ”går igen”. Ett av de mest kända spökskeppen är Den flygande holländaren som vi bl.a. känner igen från Pirates of the Caribbean-filmerna, ni vet skeppet vars kapten är den ondskefulle Davy Jones.

Davy Jones's Locker, av John Tenniel, 1892

Förr pratade sjömännen om ”Davy Jones Locker”vilket helt enkelt är en benämning för havets botten. Man menade då att drunknade sjömän skickades till ”Davy Jones Locker”. Många tror att namnet Davy Jones är ett av djävulens många smeknamn. I filmerna är Davy Jones kapten på ”Den flygande holländaren” vilket är ett spökskepp vars historik ser olika ut beroende på vem som berättar. Men om man ser till den holländska versionen så var det en skogstokig kapten vid namn Vanderdecken som vid flera tillfällen försökte att runda Godahoppsudden, udden som förr i tiden kallades ”stormens udde” utan att lyckas.

Enligt legenden så skulle han till sist svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom. Gud tolererade inte sådan hädelse utan dömde omedelbart kaptenen och hans skepp att i evighet segla på världshaven.
The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder c. 1887
 I England finns det legendariska segelfartyget Lady Lovibond som den 13:e februari 1748 förliste på Goodwin Sands, utanför Kents kust i sydöstra England. Det sägs att hon kommer tillbaka vart femtionde år som ett spökskepp.

Enligt legenden så hade kaptenen nyligen gift sig och firade hade därför lite festligheter under däck. Trots att man på den tiden var mycket vidskeplig så hade kaptenen med sin fru, trots att man trodde att det betydde otur att ha en kvinna ombord. Enligt legenden var förste styrman John Rivers förälskad i kaptenens fru som blev fullkomligt skogstokig av svartsjuka. Han tog en bit av relingen och slog ihjäl styrman. Han tog sedan rodret och styrde fartyget mot Goodwin Sands där det sägas att minst 2000 fartyg har förlist. Alla ombord omkom.

Femtio år senare hade man från två fartyg sett spökskeppet, den ena var av Edenbridges kapten James Westlake och det andra var ett fiskefartyg. Dessa vittnade om att de hade sett ett skepp som hade gått på grund och hade då skickat ut livbåtar för att rädda överlevande. Men väl där så var skeppet borta. 1948 ska Kapten Bull Prestwick ha sett skeppet som hade ett spöklikt grönt sken. Tyvärr finns det inte några observationer från 1998 så vi får vänta till nästa gång, den 13:e februari 2048.