Leta i den här bloggen

onsdag 15 augusti 2018

Hemsökta barndomshemmet

Här kommer lite händelser som en tonåring i USA berättar om.

/Markus

Fram till att jag var 14 bodde vi i ett hus där det hände en hel del märkliga saker. Jag ville inte gärna vara på övervåningen själv det ofta var där som saker hände.

Vid ett tillfälle så berättade mitt syskonbarn som då var fyra att hon hade sett en figur i mammas garderob som hon beskrev med orden "han såg lustig ut". När hon berättade hur han såg ut så lät det som att hon beskrev en clown, men hon sa aldrig att det var en clown. En annan gång när jag satt jag i vardagsrummet så var det någon som drog i min hästsvans och när jag vände mig om så var det ingen där.

Den händelsen som skrämde mig mest var när jag låg och sov och kände hur någon petade på mig. Jag vaknade och såg en mörka figur som stod över mig. Den hade inga ansiktsdrag eller något som kunde beskriva den mer än att det var som en svart skugga. När jag tände lampan så var figuren borta. Så snart ljuset var på var det borta. Jag kommer ihåg att jag berätta för min syster om detta och hon berättade då att min andra syster var Wicca och att drev ut en demon i det rummet.

En annan skrämmande sak hände min syster. Jag var på toaletten då jag hörde min syster skrika högt. Hon var inne på sitt rum och jag hörde hur hon skrek "Jävla spöke!" Genast strödde hon salt i alla hörnen i rummet. Hon svär att hon såg ett spöke som stod vid hennes säng.

Min mamma hade också många upplevelser, bland annat en som gällde en liten flicka som hon kunde höra skratta och springa omkring i hennes rum, men hon såg aldrig flickan. Detta var samma rum där som mitt syskonbarn hade sett den lustiga figuren. En annan gång när hon körde in på uppfarten såg hon en gammal man i gamla tiders kläder hållandes en räfsa.

Där vårat hus låg fanns en gång i tiden ett majsfält och jag vet inte om det är sant eller inte, men våra grannar har berättat att en flicka brukade stå intill majsfältet och vänta på bussen. En dag när det var vinter och väldigt halt så halkade flickan precis när bussen kom och blev då påkörd och omkom. 

Jag bor inte längre i huset, men jag har många fler berättelser som hände med mig eller mina syskon.

/ Alspaugh99109, Ohio, USA

tisdag 12 juni 2018

Mystisk man utan ansikte + Charlie No-Face


Här kommer en berättelse från en ung kvinna i Sydafrika.
/Markus

Det här är en grej som hände ganska nyligen, bara två dagar sedan när jag gick hem från jobbet. Jag har inte berättat detta för någon då det inte skrämde mig då och inte nu så här i efterhand heller.

Vanligtvis när jag går hem från jobbet
så möter jag ofta människor från mitt närområde och jag brukar stanna till och prata lite innan jag fortsätter eftersom det är min vana att hälsa på alla jag möter.

Men den här gången var vägen nästan övergiven bortsett från kanske två-tre personer på sin höjd.
När jag var på väg ner för backen till mitt hus såg jag en väldigt lång man som kom gående på ett väldigt underligt sätt, som om han släpade sig fram över tjärvägen.

När han var ca 2 meter ifrån mig så jag direkt på honom och sa "Hej" och då såg jag att han inte hade något ansikte! Jag stannade tvärt för att vända mig om
och titta var han var på väg, men där fanns ingen, han var helt enkelt försvunnen.

Jag minns tydligt vad han hade på sig. Han hade en vit keps som inte kunde vara en anledning att jag inte såg hans ansikte eftersom han var väldigt nära och jag kunde klart och tydligt se vilka färger han hade på sina kläder. Dessutom är vägen alltid väl upplyst så det kunde inte ha varit mörkret som spelade mina ögon ett spratt.

Jag kommer från en liten förort som heter Reservoir Hills i Durban, Sydafrika och när förorten bildades för längesedan så var det fortfarande ett jordbruksland. Det finns många historier om saker som hände här på den tiden, om människor som försvann, hus som byggdes på omärkta gravplatser. Även skolan som jag gick på som barn byggdes delvis över en gravplats. Men jag berättar mer om de sakerna vid något annat tillfälle.


/Rajine, Sydafrika

Apropå denna berättelse vill jag nämna en amerikansk vandringsmyt som faktiskt bygger på verkligheten.

I västra Pennsylvania är vandringsmyten om "The Green Man" (Även kallad Charlie No-Face) väl känd. Det är sedan länge en berättelse om en spöklik man med grönskimrande hud som vandrar omkring på vägarna om nätterna. 

Myten är baserad på en verklig person: Raymond Robinson,

Robinson var nio år gammal när han skadades av en elektrisk ledning på Morado Bridge, utanför Beaver Falls. Bron bhade ett spår och där fanns högspänningsledning
på både 1200 volt och 22000 volt, vilket hade dödat en annan pojke mindre än ett år tidigare. Robinson överlevde mirakulöst men blev mycket vanställd, han förlorade ögonen, näsan och höger arm.

Senare i livet då folk ständigt reagerade på hans yttre på olika sätt så valde han att hålla sig undan och gick bara utomhus på nätterna för att få vara ifred.

Läs mer om Raymond Robinson här.

/Markus 

söndag 25 mars 2018

Spöket på militäranläggningen






Här berättar en amerikan om saker han var med om när han tjänstgjorde på en militäranläggning i Utah.

/Markus

Jag hade jobb på en militäranläggning ute i öknen i Utah. När jag anställdes frågade mannen som tränade mig om jag trodde på spöken, för om inte, så skulle komma att börja göra det innan min tjänstgöring var över. Han var en lite udda person, men det var vi alla som valde att arbeta nattskift, så jag tänkte inte så mycket på det.

Jag var med honom under en vecka i början, han visade mig var jag var behörig att röra mig, där de förbjudna områdena var, och så introducerade han mig till de tillfälliga arbetaren som vi sprang in. Vi arbetade i ett stort lager som delades in i sju sektioner. Det var bara fyra av oss som arbetade nattskiftet.


Det fanns ett område där det kändes extra obehagligt att vara, och jag nämnde det. Det var i den finaste delen av lagret, kvalitetskontrollavdelningen, som var väl upplyst och till och med uppvärmd. Lätt den mest bekväma delen.

Min tränare gav mig ett nervöst ansiktsuttryck och föste ut mig därifrån. När vi kom ut så berättade han för mig att en inspektör begått självmord därinne. Jag skulle inte tala om den döde för då skulle denne visa sig.


Han fortsatte sedan att berätta för mig om sju dödsfall som har inträffat där. Den mest hemska var tre män som omkom i en explosion på femte våningen i byggnaden tvärs över gatan. Deras kroppar hittades två dagar senare ovanpå vår byggnad. Fotografen som skickats för att dokumentera explosionen gick på taket på vår byggnad för att ta bilder då han upptäckte dem. Två självmord, inspektören hade bara dött sju månader innan, en person dödades efter att ha varit med en annan mans fru, mannen försökte få det att se ut som en olycka, en hjärtinfarkt. Den sista var en inkräktare som tagit sig in på basen. Han var någon ufo-kille som smygit sig in på basen. Våra vakter sköt honom i verktygsrummet.

Det hade gått några veckor, jag kände mig allt mer hemma på mitt nya jobb.
De berättelser som min tränare hade sagt till mig fastnade hos mig. Jag hörde ständigt en massa konstiga ljud, men jag tänkte att så länge som jag skötte mitt så skulle inga spöken störa mig.

När helst jag stötte på en annan arbetare så kunde vi stanna och snacka lite för att klara tiden. Alla var ganska vänliga.

En natt när jag satt i rastrummet så dök det upp en man i klass A Uniform. Han stannade och stirrade rakt mot mig. Jag ställde mig upp och presenterade mig, jag antog att han var en militärfolket som höll på med ett projekt. Men han skakade aldrig min hand, han sa aldrig ett ord. Han bara fortsatte att stirra på mig och plötsligt så försvann han i tomma intet...


/Dangslow, medelålders amerikan från Utah

onsdag 21 mars 2018

El Muerto – The Headless Horseman

Redan som 15-åring var Creed Taylor (1820–1906) på väg till att bli en Texas-hjälte då han stred mot Mexiko i slaget vid Gonzales den 2:a oktober 1835. Han deltog i belägringen av Bexar. Efter slaget vi Alamo ledde han sin familj till säkerhet under Runaway Scrape. Sedan gick han med i General Sam Houstons texiska styrkor i San Jacinto för att besegra Santa Anna.
Läs mer om Republiken Texas här.

Bigfoot Wallace, a.k.a William Alexander Anderson Wallace (1817–1899) från Virginia kom till Texas 1837 för att hämnas sin bror och kusin som hade dödats i slaget vid Goliad. Han kämpade i flera strider för Texas självständighet och hade en färgstark och berömd karriär länge innan han gick med i Texas Rangers.


På 1850-talet var Texas fortfarande en del av den vilda Västern. Efter striderna för Texas självständighet drabbade grupper av ondsinta mexikaner samman med stridslystna Comancher (nordamerikansk indianstam). De som tillförde lag och ordning var Texas Rangers. De jagade laglösa, vildar, mördare, kriminella desperados, hästtjuvar och boskapstjuvar.  

Medan Creed Taylor var ute och jagade Comancher, stal Vidal, en välkänd mexikansk bandit, några av hans dyrbara mustanger. Taylor och ranchägaren Flores som hade ranchen intill var snabba att komma på deras spår. Längs vägen mötte de Bigfoot Wallace och
tillsammans spårade de tre upp Vidal, hans banditer och de stulna hästarna.

När de fick tag i banditerna var det inte tillräckligt att bara döda dem. De ville göra ett exempel som ett meddelande till framtida tjuvar. Creed och Wallace halshögg Vidal. De knöt fast Vidals sombrero på hans avhuggna huvud och fäste det vid sadeln. Kroppen satte de upprätt på den stulna mustangen. Hans torso satt upprätt på en vild mustang och lät den sedan rida omkring för Västerns skurkar att se vad som händer med boskapstjuvar.

Snart började man höra berättelser om en huvudlös ryttare som red genom avlägsna delar av södra Texas. Eftersom Texas huvudsakligen var spansktalande så kallades denne för El Muerto - Den döde.

Till sist fångade en grupp ranchägare in hästen nära Alice, Texas i Jim Wells County. De tog bort Vidals skelettrester och begravde dem. Slutet på den berättelsen?

Inte riktigt! Efter begravningen så rapporterade soldater i närheten av Uvaldeområdet att de sett en huvudlös ryttare. Ett par nära San Diego, Texas hade stannat till med sin täckta vagn 1917 rapporterade att se en
huvudlös ryttare skena fram på en grå häst. Sista gången någon ska ha sett ryttaren var 1969 nära Freer, Texas. Men det finns de som påstår sig ha sett El Muerto än idag.


/Markus

Den gamla kvinnan med flickan

Just nu håller jag på att skriva om ett Vilda Västern-spöke, men det tar sin tid då jag samtidigt är både förkyld och har magsjuka. Under tiden för ni en gammal berättelse från Ångermanland. Berättelsen kommer ifrån Svenska spökhistorier.

/Markus

Den gamla kvinnan med flickan

Skogsfaktorn vid Prästmons sågverk, T.J. Nordlander, född 1874, död 1932, berättade för ett tiotal år sedan följande oförklarliga tilldragelse, som han upplevt under vistelse i de ångermanländska skogarna för bortåt 40 år sedan. Jag låter Nordlander berätta:

En av vintrarna omkring sekelskiftet var jag sysselsatt med timmerhuggning i Offersjöns fjällby i Ångermanland. Jag jämte mina arbetskamrater bodde i ett rum hos fjällställets enda torpare. En natt vaknade jag helt plötsligt med att känna en brännande törst och steg upp för att dricka. Den natten var ett utomordentligt vackert strålande månsken rådande, vilket upplyste rummen nästan som vid dagsljus. Jag tittade ut. Då fick jag till min överraskning se en till utseendet 70 år gammal kvinna komma gående hand i hand med en 5-årig flicka från ladugården, belägen högst tio meter från min bostad. De gingo i riktning från ladugården nedför torpets inägor mot en förbiflytande bäck cirka 100 meter avlägsen. Jag tyckte, att det föreföll egendomligt, att människor voro ute så sent om natten, men så orimligt var det ej heller, då i gården bodde en gammal gumma samt flera barn, varför jag icke fäste mig vidare vid den nattliga promenaden. Den gamla gumman i gården var emellertid blind, varför det snart slog mig: Kunde hon vara den nattpromenerande? Jag tittade ännu en gång ut och såg de vandrande i snön, som låg över en meter djup på fältet. Då försvunno de in i skogssnåren vid bäcken. Så slog klockan tolv, och jag lade mig åter.

Jag omtalade emellertid icke för någon, vad jag sett. På kvällen, när jag kom från skogen, frågade jag gårdens ägare, om någon varit ute senare än vanligt kvällen förut. Frågan besvarades nekande. Alla i huset hade gått till vila i vanlig tid. Jag sade intet mera i sammanhang därmed. Samtalet kom in på helt annat, då torparen om en stund helt avbrytande nämnde, att det var jämnt 4 år denna dag sedan hans gamla 80-åriga moder och en hans dotter om 4 år dogo på samma dag.




Då med ens stod det klart för mig, vad nattens syn hade att betyda. De döda hade "gått igen" på årsdagen. Jag talade dock icke om för någon min oförklarliga syn den natten och själv har jag heller aldrig fått någon förklaring på, varför "döda kunna gå igen". 

Tidigt påföljande morgon gick jag ut för att övertyga mig om verkligheten av nattens iakttagelse. Under natten hade icke någon snö fallit, varför jag genast gick till platsen för nattens uppenbarelse för att förvissa mig om spåren i snön. Men intet spår stod att upptäcka. Snön låg orörd över hela inägoområdet. Jag erfor en obehaglig känsla av vad jag sett under natten.

Rinaldo.

måndag 22 januari 2018

En hemsk forskjuts


Efter ett lååångt uppehåll kommer nu en berättelse från Svenska spökhistorier om en forskjutsare, vilket vad jag tolkar det som var en föregångare till dagens åkare.

/Markus


Jag hade hört talas om Spökgården men inte varit i tillfälle att kontrollera alla de märkvärdiga historier, som voro förknippade med dem, tills jag av en händelse kom att få bo just i den gården en natt.

Det var på den tiden då man körde varor med häst till de mest avlägsna bygderna i Jämtland, således under forskjutsarnas tid, då dessa inte voro utkonkurrerade av tåg och lastbilar. Man kunde då fara till Östersund och där ta ett lass varor, som skulle fraktas till någon handlande ute på den jämtländska landsbygden.

En sen vinterkväll kom jag körande med ett sådant varulass. Jag hade kört hela dagen, varför både jag och hästen voro trötta, och jag låg just i skrindan och tänkte på hur skönt det skulle ha varit att få komma inomhus, ty det var ett Herrans oväder. Plötsligt tycktes min tanke kunna bli verklighet. Jag tyckte mig se ett ljus där framme. Och mycket riktigt, här var boendes folk, så man fick tak över huvudet. Endast två små flickor voro hemma i gården, och dessa blevo glada, när de sågo att någon skulle bo hos dem, så att den dystra ensamheten inte skulle bli så kännbar. Flickorna talade om att de voro ensamma hemma. Modern hade dött några dagar förut och den övriga familjen hade rest till staden. Jag fick gärna bo hos dem över natten, så att de inte blevo ensamma.

Jag frågade vad deras far hette, och de talade om detta. Då erinrade jag mig att jag hört detta namn i samband med spökerier. Man hade talat om för mig att det spökade här. Detta gav jag dock endast en flyktig tanke, enär jag ej trodde på spöken. Jag uträttade mina nödvändiga sysslor, gav hästen foder och vatten, och sedan jag själv ätit av den medhavda matsäcken gick jag till sängs. Trött av dagens vedermödor slumrade jag snart i Morfei armar. Jag hade väl inte sovit lång stund förrän jag vaknade vid att någon kom igenom ytterdörren och gick upp på vinden.

Det är väl någon som bor däruppe, tänkte jag. Emellertid hörde jag att personen i fråga stökade med något där uppe, och detta stökande tycktes aldrig vilja ta slut. Och eftersom han inte heller tycktes göra sig vinn om att färdas tyst kunde jag inte somna, ty det var ett evinnerligt buller, som hördes uppifrån övre våningen. Det klirrade i glas och knastrade så att jag var alldeles säker på att en människa höll till där uppe. Tiden skred fram och klockan kunde väl vara vid pass tolv. Jag hade inte ännu kunnat somna om, varför jag steg upp och lade på mer ved på den öppna spisen. Sedan lade jag mig åter, grubblande över varför man i den här gården håller till uppe på nätterna. Mitt grubblande avbröts emellertid av att människan där uppe på vinden nu kom tillbaka utför trappan. Jag hörde tydligt hur det knarrade av stegen i trappan och knakade i förstugan. Strax efteråt öppnades dörren till det rum i vilket jag låg och in kom en kvinna i lång, vit dräkt. Hon gick sakta över golvet fram till ett skåp, varur hon plockade fram några flaskor, vilka hon sedan en och en höll framför sig och synade över elden.

Jag reste mig något i sängen, så att jag skulle kunna ta den mystiska gestalten i närmare skärskådande. Sedan kvinnan granskat flaskorna, ställde hon några av dem i spiselhällen, varefter hon blandade innehållet i några av flaskorna och ställde dem tillbaka där hon tagit dem. Så gick hon åter fram till elden och började, vänd mot sängen där jag låg, stirra på mig. Då hon vände ansiktet mot mig såg jag att hon var onaturligt vit och att det inte kunde vara någon vanlig människa. Sedan hon tittat sig nöjd på mig gick hon dock ut samma väg som hon kommit.


Jag låg några timmar utan att kunna somna, varefter jag gick ut i stallet och gav hästen foder. Ute på bron syntes intet spår efter någon människa, trots att det snöade på kvällen förut. Hur människan som gick upp på vinden, kom in utan att lämna något spår efter sig, förstår jag inte, Men ett vet jag, att det var den kusligaste forskjuts jag varit med om.

Canto.

måndag 13 november 2017

Hotelsspecials spökhotell - Södertuna slott


På hotelsspecials.se presenterar inte bara inrättningar för övernattning, konferenser etc. Är det så att du även vill ta del av lite spökerier så finns där 21 spökhotell!

"Knarrande trappor, blinkande lampor och oförklarliga ljud är bara några av sakerna du kan få uppleva på något av våra spökhotell. Med vår spökspecial kan du boka in en natt på ett hemsökt hotell som ligger kusligt beläget i en spännande miljö.

På våra spökslott och herrgårdar sover du aldrig ensam... Vågar du anta utmaningen?"
/ Hotelsspecials.se

Ett av dessa 21 spökhotell är Södertuna slott som ligger vackert beläget vid Frösjön utanför Gnesta i Södermanland.

Godset har anor från 1300-talet i form av den medeltida sätesgården Wad. Den förste kända ägaren till godset var Karl Niklisson (kluven sköld). Det han var mest känd för var hans brutala öde 1381.

Sommaren 1381 blev han ihjäslagen av Bo Jonsson (Grip) framför högaltaret i Franciskanerkyrkan (gråmunkarnas klosterkyrka), nuvarande Riddarholmskyrkan i Stockholm. Bakgrunden till mordet är helt okänd. Bo Jonsson ställdes aldrig inför rätta för dådet utan kastade skulden på den dräpte. Han framställde dråpet som en rättmätig straffåtgärd och underströk detta påstående genom att konfiskera Karl Nilssons gods. Han fick urfejdebrev av Karl Nilssons släktingar och de återfick därefter sina gårdar, däribland sätesgården Wad.

Det sägs att älskarinnan till en av de forna ägarna spökar i ett av rummen på Södertuna Slott. Hon fick aldrig vistas utanför sitt rum och fortfarande är hon inlåst där. Flera gäster, oberoende av varandra, som bott i rummet har upplevt konstiga saker. Många har sovit dåligt. Garderobsdörrar har öppnats och stängts. Vissa har skymtat en gråaktig skepnad, andra har fått obehagskänslor när de kommit in i rummet.

Spöket visar sig framför allt för ensamma män som bor där. En morgon när personalen kom för att öppna slottet låg en man på parkbänken utanför slottet. Han hade inte vågat bo kvar i rummet under natten. Flera återkommande konferensledare vägrar bo där eftersom de varit med om konstiga saker i just det rummet.

Ebba von Hallwyl
Vid ett tillfälle bodde en sångerska i rummet. Hon sov fruktansvärt dåligt. Garderobsdörren stod och slog hela tiden. Sista natten hörde hon en röst i rummet som sa: ”Släpp in min son. Släpp in min son.” Till slut gick sångerskan upp ur sängen, öppnade rumsdörren och gick och lade sig igen. Efter ett tag kände hon någon som satt på sängen och hon hörde en röst som sa: ”Tack, för att du släppte in min son.” Resten av natten sov hon gott i lugn och ro.

I slutet av 1800-talet blev Ebba von Hallwyl och maken Willhelm von Eckermann slottets härskare. Wilhelm arbetade mestadels utomlands och det var Ebba som hade det huvudsakliga ansvaret för verksamheten och slottets underhåll. Hon skötte detta med bravur och det sägs att hon fortfarande tronar över gården och att hennes vakande ande håller till i de underjordiska, hemliga gångar från medeltiden, som finns i slottets källare.

/Markus

onsdag 13 september 2017

Sägenkartan

Nu till en riktig skattkarta som Institutet för språk och folkminnen har skapat för oss! Den 1:a september hade den digitala plattformen Sägenkartan premiär.
Sägenkartan riktar sig till en bred allmänhet och är ett led i institutets strävan att tillgängliggöra samlingarna och därmed öka intresset för, och kunskapen om, folkminnen. Kartan innehåller drygt 5 000 berättelser, kopplade till den ort där de samlats in.

Jag har studerat kartan en del och ser det som en mycket viktig källa till spökhistorier och hemsökta platser i Sverige, en riktig guldgruva! Jag kommer ihåg hur svårt det var att hitta berättelser från Gotland där jag är född. Kolla in kartan till höger, de blå markeringarna är kategorin "döden och de döda", 21 träffar på Gotland!

Läs mer om Sägenkartan här.

Själva kartan har ni här.

/Markus

onsdag 19 juli 2017

Ghost House - kommande Thai/Am. skräckfilm

Ett ungt par, Jim och Julie, semestrar i Thailand där Julie blir förtjust i att fotografera små helgedomar som kallas "Ghost Houses" som tros ge andar skydd och komfort. Ett par brittiska resenärer tar dem med till landsbygden för att visa Jim och Julie en plats där många av helgedomarna finns. Efter att ha tagit med sig ett föremål från platsen blir Julie förföljt av en illvillig ande...

Trailer:
 

Det är vad den kommande skräckfilmen Ghost House ska handla om. Filmen är amerikansk men mestadels filmad i och runt Bangkok, Thailand och nära den burmesiska gränsen för de gamla tempelruinerna och djungeln.. Jag vet inte vad ni tycker men jag känner att det kan bli en ganska bra och otäck spökskräckis!

Andehus vid bensinmack i Thailand
Ghost Houses är inget som är påhittat för filmens skull utan andehus är något som finns och som är vanligt förekommande i sydöstra Asien. 

Från Wikipedia: Andehus eller san phra phum (thai ศาลพระภูมิ) är helgedomar för naturandar. De förekommer i Thailand, Laos och Kambodja och är i de flesta fall små. I enstaka fall kan de vara betydligt större.

Det handlar om resterna av en gammal animistisk tro som lever vid sidan om dagens buddhism. En sådan helgedom uppförs så snart en tomt blir bebyggd för att lugna markandarna som har förlorat sin hemvist, och ge dem ett ersättningshem på samma tomt.

Andehus påträffas inte bara i anslutning till boningshus och offentliga byggnader utan även vid heliga platser som grottor, klippor, berg och ovanliga träd. De placeras också vid gator där många olyckor inträffat.


/Markus



tisdag 18 juli 2017

Två korta spökhistorier

Här är två korta berättelser som jag har hittat på nätet. Korta men läskiga! 

/Markus


Vem svarade i min telefon?

I går kväll tog en vän med mig ut för att gå på den lokala barens musik-kväll. Efter några drinkar upptäckte jag att jag inte hade min telefon på mig. Jag kollade runt bordet där vi satt, baren, toaletten. Tillslut lånade jag min väns telefon för att ringa upp min så att jag kunde höra var den var. Efter två signaler svarade någon som gav ut ett lågt raspig fniss för att sedan lägga på. Jag ringde igen men fick inget svar. Jag gav upp letandet och gick hem. Jag hittade min telefon på mitt nattduksbord, precis där jag lämnade den.

Vad fanns nere i källaren?

Mamma hade sagt att jag inte fick gå ner i källaren, men jag ville se vad som gjorde det där ljudet. Det lät som en hundvalp, och jag ville se valpen, så jag öppnade källardörren och började gå ner. Jag såg inte en valp, och sedan kom mamma och ryckte upp mig ur källaren och skrek åt mig. Mamma hade aldrig skrikit på mig förut, och det gjorde mig ledsen och jag grät. Mamma berättade för mig att aldrig gå ner i källaren igen, och hon gav mig en kaka. Det fick mig att må bättre, så jag frågade henne inte varför pojken i källaren gjorde ljud som en valp, eller varför han inte hade några händer eller fötter.